I förra veckan kom mailet som jag väntat på i en månad – vi hade fått inbjudan till våra transitvisum till Turkmenistan från ambassaden i London. Äntligen! Nu var det svåraste visumet på resan fixat 🙂 Så nu hade vi löst nästan allt pappersarbete och alla (förutom ett) visum inför resan. Vi har skaffat: grönt kort (intyg på bilförsäkring), internationellt körkort, reseförsäkring (med sk. Rysslandsintyg) och visum till Azerbaijan och Tadzjikistan.
Det enda som återstod var det ryska visumet, inga konstigheter tänkte jag och hade inte en tanke på att vi skulle kunna lämna visumcentralen utan att ens ha lämnat in våra pass för att ordna visum… Men så blev det. Trots att jag förberett allting, fixat inbjudan av godkänd turistorganisation, skrivit ut visumansökningar, klistrat på foton och fixat försäkringsintyg blev det blev ingen ansökan om ryskt visum för någon av oss igår.
På väg in till Göteborg för att fixa visum (trodde vi). I taket ser ni undersidan av vår säng.
Jag lämnade in Jans pass först och då fick jag ett barskt ”Han måste göra nytt pass, detta är inte giltigt!” från personen på andra sidan luckan. Jag förklarade att det inte är ett alternativ, vi har redan löst alla andra visum med detta passet. Skulle Jan göra ett nytt pass är inga av de andra visumen giltiga… Personen på visumcentralen var inte alls intresserad av att lyssna på det och blev mer och mer arg. Jag har ingen aning om varför, men jag skulle tydligen sitta tyst… Vi fick tillslut alternativet att betala för fyra visum och skicka in ansökningarna för alla. I samma andetag fick vi också veta att Jan kommer, med största sannolikhet, få tillbaka sitt pass utan visum eftersom ryska konsulatet inte sätter visum i ett vattenskadat pass.
Fyra pass, men tydligen endast tre som är godkända för ryskt visum…
Jans pass blev blött när han var på MC-semester i Storbritannien och Isle of Man förra året. Vi har rest runt en massa med det efter, utan att någon sagt någonting om passets skick. Vi sa tillslut till (den nu, om möjligt ännu, barskare) personen bakom disken att vi struntar i att göra några visum och fixar det på vägen istället. Så typiskt! Det hade varit så skönt att ha alla visum klara innan vi åker, men så blev det inte… Nu är det bara att hålla tummarna att Jans pass går igenom alla passkontroller längs med vägen och att vi får ett ryskt visum i Kazakstan utan bekymmer!
Tiden går fort och nu inser jag att det bara är en månad kvar tills vi ska åka… Helt galet! Nu gäller det att ta tag i allt och börja bygga om vår kära Toto, så att den går från att vara en trist gammal Opel Combo till att bli en grym bobil! Vi har dessutom börjat fundera lite på resväg… Vägen genom Europa ner till Turkiet är ytterst oklar, men sedan har vi spikat länderna vi åker genom:
Nu när vi satt rutten så har vi också kunnat börja lite smått med alla pappersförberedelser: Internationella körkort och det första visumet är ordnat – till Azerbadjan. Den andra visumansökan är inskickad till Turkmenistans Ambassad i London. Tydligen så har Turkmenistan färre turister per år än Nordkorea och är ett av de svåraste länderna i världen att få visum till…
För att göra det hela lite mer tråkigt så är enda chansen till ett turistvisum att man bokar hela resan med en resebyrå och har guide med sig i princip dygnet runt. Inget roligt alls för oss som inte gillar att boka saker i förväg och dessutom vill upptäcka lite på egen hand. Som tur så finns det ett alternativ till turistvisumet – Transitvisum. Detta har dock några begränsningar: det är krångligt, gäller i max fem dagar och de gränser man fyller i för in- och utresa går inte att ändra… Kanske inte optimalt, men vad ska en göra när inga bättre alternativ finns?! För att göra det hela lite mer spännande så anger de flesta på nätet att det är runt 50% chans att få avslag. Vi håller helt enkelt tummarna för att våra ansökningar ska slinka igenom 🙂
De enda visum som återstår nu är till Tadzjikistan, Ryssland och Mongoliet. Sedan behöver vi lösa reseförsäkring och försäkringsintyg (krävs för det ryska visumet), grönt kort (intyg att bilen är försäkrad) samt Letter of Inventation för det ryska visumet. Sedan är vi nog redo! Tur det för visumansökningar och annat pappersarbete inför resor är urtråkigt!
Igår kom vi tillbaka hem till Sverige. Resan gick bättre än väntat, vi kom med alla flyg även om det var på håret. Efter att först ha åkt taxi en och en halv timme till flygplatsen, väntat på flyget, åkt strax över fyra timmar till Doha, väntat på flyget och sedan åkt nästan sju timmar hem så var vi ganska trötta när vi väl landade. Vi kom hem till ett stort, tyst och kallt hus. Ungefär allt det som Indien INTE är 🙂
Promenad på stranden sista dagen
När man besöker ett ställen man tidigare varit på så är det väl på sin plats att jämföra lite och fundera över vad som hänt sedan sist?! Vi kunde ganska snabbt konstatera att det mesta var sig likt, men det fanns så klart en del förändringar…
Bad med barnen 2019…
… och 2016!
Cash is still King – men kanske inte riktigt lika mycket…
Jag skrev lite kort i ett tidigare inlägg om att staten, helt plötsligt över en natt, gick ut med att alla sedlar på 500 och 1000 rupier (1000 rupier är cirka 120 kronor) var helt förbjudna. Istället skulle man samma dag börja med helt nya 500 och 2000 sedlar. Enda problemet var att det knappt fanns dessa nya sedlar. Så vad hände då? Bankerna fick hålla stängt och folk stod i oändliga köer till bankomater som man trodde kanske, eventuellt skulle fyllas på med sedlar snart. Mitt i allt detta landade vi fyra, som aldrig har med några USD i reserv. Detta gjorde att vi var helt utan pengar när vi landade en kväll på flygplatsen i Mumbai… Typiskt oss, och aldrig lär vi oss heller. Vi har fortfarande aldrig med några pengar när vi åker iväg. Vilket även denna gång gjorde att vi fick sätta oss i en taxi utan en rupier, eftersom bankomaterna på flygplatsen var trasiga 🙂 Men åter till 2016… Som tur är tänka vi alltid att allt går att lösa, så vi ordande boende som vi kunde betala med kort och dagen efter tog vi en taxi in till Colaba och Café Leopold, som är ett riktigt turistställe där vi gissade att man kunde betala med kort (alla som läst Shantaram vet vilket café det är). Där lyckades vi få caféet att betala taxin och lägga det vår nota. Smart va? Vi lyckades sedan få tag i en bankomat som fungerade och fick ut lite kontanter efter att ha köat en bra stund. Det var dock gräns på några tusen rupee per kort per dag, så pengarna vi fick ut räckte inte länge…
Bussen in till Canacona för att ta ut pengar, det var betydligt enklare att hitta en fungerande ATM 2019!
När vi sedan tagit oss ner till Palolem så fick vi leva på krita på alla ställen och sedan betala när vi fått ut pengar. Jan fick gå upp vid 4 på morgonen och gå upp till Canacona och stå i kö, sedan kom han tillbaka vid lunch UTAN pengar eftersom bankomaten inte fyllts på ännu. Så här höll det på och sedan, en kväll när vi gått in allihopa och köat i några timmar så fylldes bankomaten på och folk började få ut pengar. Skulle pengarna räcka till oss? Som tur var gjorde den det, då hade vi nog med pengar för att klara oss i några dagar och sedan var det samma visa en gång till. Det var fortfarande ont om pengar när vi åkte hem efter en månad. Vi mötte till och med turister som valde att åka hem eftersom dom inte orkade med att aldrig ha pengar och behövde lägga så mycket tid på att köa till bankomater. Inga ställen här tog kort 2016, men idag tar faktiskt flera restauranger kort, så kanske lyckades staten med att öka kortanvändningen och minska kontanthanteringen. Kanske lyckades de till och med få bort en del svarta pengar. Sjukt var det i alla fall och jag tror inte att man någon annanstans skulle komma undan med att förbjuda alla sedlar över en natt, utan någon som helst förvarning.
Barnen
Vilken skillnad det är idag! Nu sitter båda två och leker tillsammans, vilket gör att jag och Jan faktiskt kan sitta på altanen och bara ta det lugnt. Sist gick inte det. Varför? Jo, Edvin var en vild tvååring som inte var stilla en sekund. Han sprang iväg på äventyr hela tiden, så man fick snällt följa efter. Alice å andra sidan var bara några månader gammal och sova eller ammade om vart annat dygnet runt… Vi la oss alla tidigt och Alice hade en egen klocka så hon vaknade tidigt varje morgon och då brukade Jan gå ut med henne på promenad, innan solen ens gått upp. Nu får vi sovmorgon och barnen kan vara uppe senare och sover ensamma i sängen på kvällen så att vi kan hänga på altanen. Det är nästan, men bara nästan, som att livet börjar bli mer som innan vi fick två skruttar som vände upp och ner på världen 🙂
Alice november 2016…
… och januari 2019!
Edvin 2 år…
.. och 4 år!
Packningen
Vi skippade faktist sulky denna gången och ångrade oss inte en enda gång. Det blir så mycket smidigare att bara ha en varsin ryggsäck och inte ha en vagn att släpa på när man ska förflytta sig. Barnen är så pass stora nu så båda två orkar gå ganska långt själva, dessutom blir det ändå alltid gnabb om vem som ska sitta i vagnen och inte allt för sällan så vill ingen sitta i den… Eftersom båda barnen är blöjfria har vi varken med blöjor, våtservetter eller annat som behövs i skötväskan. Så denna gången reste vi lätt, med varsin ryggsäck som var långt ifrån fullpackad. Det var dock inte riktigt lika mycket plats kvar på hemvägen 🙂
Maten, boendet & andra turister
Här har alla ställen som vi ätit på fantastisk mat. Jag äter nästan bara indiskt (enbart vegetariskt och gärna veganskt), men Jan äter även annan mat som falafel, pizza, tacos, pasta och hamburgare och allting har varit gott. Så var det även förra gången, och restaurangen bredvid vår bungalow – Siarl Presley Bar & Restaurant har riktigt bra mat. Här åt vi alltid frukost och titt som tätt åt vi här alla dagens måltider, men nån gång emellanåt käkade vi på andra restauranger.
En av mina favoriter, Palak Paneer med Naanbrödl
Vi bor på samma ställe som sist, Leela Guesthouse, och det är sig likt, men nu finns det både WIFI och varmvattensdusch. Priset är ungefär det samma, både på boende och mat. Det är samma personer som arbetar här och vi fick ett varmt välkomnande av personalen på såväl Leela som Siarl Presley. Alla är så gästvänliga och vi känner oss verkligen som hemma!
Prash på Leela
Sanjee på Siarl Presley
Barnen sover inne vår (otroligt välstädade) bungalow
Trots att vi var här i november 2016, när säsongen knappt hade kommit igång, så har jag för mig att det var fler turister då. Här är det blandat med både indiska och utländska turister, men jag tycker ändå att det är lugnt. På helgerna blir det dock ganska fullt eftersom det kommer gott om helgturister hit från hela Indien. Det är verkligen en kort säsong här, som börjar i november och sträcker sig till slutet februari. Under regnperioden så plockar man ner alla ställen här och så får man bygga på allt igen till nästa säsong. Undrar hur alla ställen går runt?!
Yoga
Sist vi var här var jag nybliven tvåbarnsmamma så då var det inte aktuellt med att gå på några yogapass (Alice ville vara nära mig hela tiden och ammade titt som tätt), men denna gången har jag varje morgon promenerat bort till Earth Yoga Village och varit med på Vinyasayoga. Om ni ska åka hit så kan jag verkligen rekommendera detta! Det är ett yoga retreat som även tar emot drop in, vilket passar perfekt för mig med en liten familj. Drop in är mellan 8.30-10 samt 17-18.30 och kostar 500 rupee. Om du vill veta mer så gå in på deras hemsida, du hittar den här.
På väg mot Earth Yoga Village…
Plast & miljö
Som turist märker man självklart bara av småsaker och kanske inte det som verkligen gör skillnad, men jag blev faktiskt förvånad över ett ökat fokus på miljö. Som exempel var det standard på flera restauranger att inte ha några sugrör, på andra ställen fick du sugrör i papper. Vissa restauranger försökte vara plastfria, så gott det går, och det fanns även många ställen som var helt veganska. Någonting nytt var att det även fanns soptunnor och sopsortering på stranden. Plastpåsar när man handlar var också någonting sällsynt, istället hade folk med sig egna påsar och de som finns i affären var nån typ av tunn tygpåse. Några steg i rätt riktning!
Till och med stranden städades i år, det var några stycken som varje dag gick och plockade skräp som tidvattnet tagit med sig in
Visum
Idag kostade våra visum 80 USD per person, alltså närmare 3200 kronor för oss fyra. Sist betalde vi ungefär hälften. Visst det är relativt billigt både med mat och boende på plats, men ändå… Du kan läsa lite mer om hur vi ansökte om e-Visa här.
Sammanfattningsvis
…så kan jag säga att vår semester blev som vi förväntade oss och det var sig likt. Vi var lite rädda för att det skulle försämrats, vilket ofta är fallet när man åker tillbaka till samma ställe efter något år, men så var inte fallet med Palolem. Jag kan verkligen rekommendera Leela Guesthouse. Du hittar hit genom att gå till höger (om du kollar mot havet) när du kommit ner till stranden. Sedan går du några hundra meter bort. Restaurangen brevid, Siarl Presley, är vår favoritrestaurang med fantastisk personal och mat. Är du sugen på att åka till Indien? Gör det! Om du inte varit här tidigare så är mitt tips att åka till Goa, det är som ett Indien Light.
Helt plötsligt är det slutet av december och därmed även slutet av året… När det är som allra mörkast känns det skönt att ha någonting framför sig som man ser fram emot. Det behöver inte vara någonting stort, kanske längtar man rent av till julen, lite mer dagsljus, eller varför inte den svenska sommaren (vågar man hoppas på samma väder som förra?!). Det jag väntar på just nu är i alla fall vinterns resa, om nästan exakt en månad packar vi ryggsäckarna och hoppar på ett plan till Indien.
Edvin på Palolem Beach, Indien 2016
Alice första bad i havet, Indien 2016
Barnen (eller främst Edvin) pratar ofta om att Åka på semester allihopa. Det är nog främst tanken på att vara tillsammans som lockar, men han pratar också om att han vill ha det varmt och säger ofta Jag gillar inte kallt! Edvin pratar dessutom även om Indien titt som tätt, men det han minns är att han grävde ner en liten plogbil i sanden. En försäljare i en lite butik vid stranden tyckte synd om honom och gav honom en ny bil. Den kallas fortfarande för Indienbilen här hemma 🙂
Jodhpur, Indien 2012
Jaisalmer, Indien 2012
Alla i familjen har lite olika minnen av Indien (eller ja, Alice kanske inte minns så mycket eftersom hon var liten nykläckt bebis när vi var där sist) och självklart är förhoppningarna också lite spridda. Både Edvin och Alice ser fram emot att leka i sanden och bada, medan vi vuxna längtar efter en riktigt god Masala Chai, fantastiskt smakrik mat och tid för varandra.
Munnar, Indien 2010
Mot Shimla, Indien 2012
Varanasi 2012
Andamanerna 2010
Indien har sedan flera år tillbaka visumansökning via nätet, så kallat e-Visa och det fungerar riktigt smidigt. Här kommer några tips inför din ansökan:
Det är i dagsläget ganska dyrt, både pga dollarkursen och prisökning. Idag kostar det 80 USD/ visum. Jag har för mig att det tidigare kostat runt 40-50 USD.
Du behöver ansöka minst 4 dagar innan du anländer i landet.
Turistvisumet gäller i 60 dagar efter du anlänt.
Tänk på att passet måste vara giltigt i 6 månader efter att du anlänt till Indien och du måste ha minst två tomma sidor för stämplar.
Funderar ni på att dra iväg på en road trip med eget fordon? Är ni osäkra på vad ni behöver förbereda innan? Egentligen vill jag bara skriva ”de ä bar å åk”, för i det stora hela är det sant! Man behöver inte förbereda en massa, det mesta går att lösa längs med vägen. Men visst, det finns en del saker som underlättar om man tänkt på innan man stuckit iväg!
Landrover ner till Burkina Faso, vintern 2008/2009 (Översta bilen är från Jans MC-resa ner till Ghana vintern 2007/2008)
Registreringsbevis
Det enda man egentligen måste tänka på att ha med sig, förutom giltiga pass till hela familjen, bankkort och allt annat självklart är det Blå registreringsbeviset. När vi åkte över från Gibraltar till Tanger och sedan vidare in i Marocko så insåg vi att vi hade med oss FÖRRA ägarens registreringsbevis. Inte att rekommendera, men vi låtsades som ingenting och kom faktiskt hela vägen från Sverige till Marocko utan giltigt registreringsbevis. Vi fick det riktiga skickat till ett hotell i Marocko och sedan fortsatte vi söderut i Afrika.
Nyservat fordon
Se till att bilen är genomgången innan ni åker. Men det finns verkstäder i resten av världen också, så det mesta går självklar att lösa under resans gång. Sommarens husbilssemester började med tre dagar på verkstad för vår del, så allt kan hända trots att man gjort en full service och besiktigat bilen innan.
Förvaring av värdesaker
Fundera på något smart ställe att förvara värdesaker. Ett kassaskåp är alltid bra, men oftast är det för litet för en dator. Ett lönnfack för att förvara dator och andra värdesaker är att rekommendera. Tänk också (som alltid!) på att inte ha alla nycklar, kontokort och värdesaker på ett ställe. Vi har alltid nåt kort undanstoppat för nödfall.
Packa smart
Kika över förvaringen och packa smart. Detta brukar inte vara något större problem för oss, inte ens när vi åkt två stycken på en MC. Mitt bästa tips är att packa det man behöver i en hög och sedan lägga det i väskan/bilen. Om det finns ledig plats, fyllt inte upp det! Annars är det lätt att packa med för mycket.
MC-semester i Östeuropa – Vitryssland, sommaren 2008
MC-resa i Östeuropa, sommaren 2009
Roadtrip med min bror i Mammas lilla Citroen, Estland sommaren 2010
UTANFÖR EU ELLER LÄNGRE UTLANDSVISTELSE
Om ni ska ge er av utanför EU eller planerar att vara utomlands en längre period så tillkommer en del grejer som man behöver tänka på, förutom allt i listan ovan såklart 🙂
Försäkringar, till dig och ditt fordon
Det är viktigt att fundera över familjens försäkringar. Upp till 45 dagars vistelse utomlands ingår i din hemförsäkring, men om ni ska vara borta längre behöver ni en tilläggsförsäkring. Du behöver dessutom ett Grönt Kort som intygar att ditt fordon är försäkrat. För de flesta länderna inom Europa gäller automatiskt din svenska försäkring, men självklart finns det vissa undantag. Kolla upp vad som gäller för de länder ni ska besöka genom att kontakta ert försäkringsbolag.
Pass, visum, körkort och tullpapper
En hel del länder kräver att passet är giltigt 6 månader efter HEMRESAN. Kolla även upp visum och andra regler för de länder ni ska besöka. Vissa länder, utanför Europa, kräver att du har ett Internationellt körkort. Kolla upp vad som krävs och ordna med detta i god tid innan, det tar nämligen upp till tre veckor att få hem ditt körkort. Carnet de Passage en Douane (CPD) är ett internationellt tulldokument för ditt fordon. Det krävs inte inom Europa, men är ett måste i vissa länder i ex Asien och Afrika. Det är en ganska tidsödande och kostsam process att ansöka om CPD och du måste lägga ut en deposition motsvarande fordonets värde (eller ännu mer beroende på land!).
GPS
Vi har använt GPS för första gången och det funkar ju super. Varför har vi inte gjort det tidigare?! Innan har vi kört med kartor kopierade från en Atlas. Det blir inte alltid så lätt att hitta då! Speciellt inte när man sitter bakom Jan på MC:n och är förste kartläsare. För att se kartan på tankväskan var jag tvungen att kika över Jans axel. Detta innebar ibland en del svårigheter, bara ni som åkt med bak på en MC på slingriga vägar kan föreställa er 🙂 Så mitt tips är: köp en GPS med kartor i de områden ni ska till och se till att den är uppdaterad. Vi har använt oss av en Garmin Nüvi som vi köpte på Blocket för 500 kronor och den dög utmärkt! Om ni åker inom EU, med fri surf, så räcker det såklart att använda sig av telefonen.
Husbilssemester i Europa, här utanför Bled, Slovenien 2017
Husbilssemester i Europa, sommaren 2018. Här vid Spiaggia Calamosche, Sicilien.
Så där, det var nog allt! Sugna på att ge er iväg? Bara gör det!
Läs även detta om ni inte ska ge er iväg med eget fordon utan planerar att hyra bil utomlands.
Vi åkte ut till flygplatsen vid 5 igår morse och kollade hur bokningarna såg ut till Zanzibar. Det såg inte helt kört ut, så vi chansade och köpte biljetter (trots att vi redan hade biljetter till Dar es Salaam). Vi blev ombedda att komma tillbaka 1,5 timme senare för att se om vi fått platser. För er som undrar så hörde vi inte ett ord om klädkoder 🙂
Om du tittar noga så ser du Edvins sko i vänstra hörnet…
När jag köpte biljetter såg stod resten av familjen och kollade ner på ett vattenfall inne på flygplatsen. När Jan skulle lyfta upp Edvin så fastnade hans fot och ena skon ramlade ner… Det var några våningar ner och bakom låsta dörrar. Jan pratade med personalen och dom skulle försöka hämta den. Det var visst inte helt problemfritt eftersom det var säkerhetsdörrar och endast några få hade nyckel… Men 1,5 timme senare fick Edvin tillbaka sin sko! Precis när han fått skon så var det dags för oss att gå till incheckningen och se om vi fått plats på planet… Det hade vi!
Flyget på väg från Doha till Zanzibar…
Fotat från flyget, innan landning.
Då var det bara att springa genom säkerhetskontrollen och till gaten. Sju timmars senare landade vi på Zanzibar. Så jäkla härligt! Efter över en vecka så var vi äntligen vid en strand! Men först skulle vi fixa visum och stämpla passen. Vi måste valt den sämsta tänkbara kön, för trots att vi var nästan först av alla på planet in så var vi bland de sista kvar. Bara ett par var kvar efter oss… Tur att barnen var nöjda under tiden i alla fall!
I kö för att komma in i Tanzania, här har de flesta redan kommit igenom. Hela ankomsthallen var full från början. Vi skulle bli kvar nästan längst av alla…
Jag och barnen hänger vid en restaurang, i skuggan under ett mangoträd precis vid vattnet!
Edvin dricker Bananshake
Vi tog oss in till Stone Town och där satte jag mig med barnen på en restaurang vi vattnet och köpte varsin fruktshake. Under tiden gick Jan och letade hotell. Bra uppdelning tycker jag! Jan lyckades få tag på ett riktigt schysst rum med en balkong ut mot vattnet. För en gångs skull slängde vi inte in väskorna på rummet och begav oss ut på en gång, utan nu satte vi oss på balkongen och hängde där hela eftermiddagen. Vi såg solen gå ner över havet och sedan gick vi ut och käkade. Det var ungefär vad som hände den kvällen…
Söndagens eftermiddag spenderades på balkongen!
Solnedgång från balkongen
Imorse hörde vi Edvin ropa ”det är morgon nu!!” från sin säng redan klockan 06! Jag försökte förklara att det var tidigt, trots att det inte var becksvart ute, men det ville han inte alls lyssna på… Idag har vi hunnit med mycket! Gått runt i labyrinten med trånga gränder i Stone Town, kikat i lite butiker, hängt på balkongen, druckit shake på stranden, lekt i sanden och doppat tårna i havet. Nu har vi laddat batterierna lite och är redo för nya äventyr. Imorgon drar vi vidare upp mot Nungwi som ligger längst upp på norra Zanzibar.
Vi väntar på lunchen…
Alice på promenad i gränderna i Stone Town – Zanzibar
Eftermiddag på stranden utanför hotellet
Solmogna bananer & mango. Mums!
Alice står och spanar på båtarna
Vi stannade på stranden tills solen började gå ner
Kontinenten som jag aldrig avslöjade igår var Afrika. Tanken var att vi skulle sitta och sippa paraplydrinkar på Zanzibar idag. Så blev det inte, men vi kom i alla fall halvvägs 🙂 Man kan inte alltid ha tur när man reser som standby och för eller senare slår oturen in. Idag var det inte i form av fullbokade plan utan något så trist som ett par jeans… När vi reser med ID-biljetter så måste vi vara relativt välklädda. Sandaler och shorts är ett stort no no, men på de senaste resorna har mörka jeans gått bra. Vi har kanske blivit lite mer slappa med klädkoden sedan vi fick barn…
Barnen roar sig på flygplatsen när vi väntar på vårt bagage
Det beror sjävklart en hel del på vilket bolag vi flyger med och idag gick det inte alls. Vi blev stoppade i Doha och fick inte gå på nästa plan, trots att vi redan var incheckade och hade fått platser. Ena alternativet var att springa och leta upp nya kläder på flygplatsen, med två vilddjur som smakråd… Det övergav vi ganska snabbt! Eftersom vi inte fick ut vårt incheckade bagage, så kunde vi inte byta till andra kläder som vi hade med oss. Det andra var därför att strunta i Zanzibar och stanna i Doha i ett dygn, för att ta planet imorgon istället. Vi valde alternativ två och fick snällt stå över våra platser. Bättre tur imorgon eller nåt 🙂
Äntligen på väg mot bussen in till Doha, efter 4 timmars väntan på flygplatsen…
För er som tänker ”fasiken vad irriterad jag hade varit” så kan jag lugna er med att vi knappt ryckte på axlarna. Det kanske låter som en klyscha eller nåt, men vi är så vana vid att planer ändras och vi ser inte det negativa alls med ett litet stopp på vägen (om vi inte är på väg hemåt, då är det ALLTID jobbigt att fastna någonstans…)! Vi fick faktiskt flera trevliga överraskningar redan innan vi hunnit lämna flygplatsen: 1. Doha har en ny (nåja, några år gammal) femstjärnig flygplats, en viss skillnad mot den som mötte oss sist! 2. Visumet var nu gratis! 3. Personalen var schysst och gjorde så att vi (efter några timmars väntan) fick vårt bagage, trots att det var taggat och nästan på väg mot Tanzania.
Edvin och Alice agerar smakråd (älskar hur skyldig Alice ser ut på bilden!)
På morgonen tog vi bussen in till staden och direkt när vi hoppade av gick Jan in i en butik och köpte ett par nya byxor och en skjorta. Hoppas att det blidkar personalen på Qatar Airways 😉 Vi gick till hotellet och i vanlig ordning slängde vi in väskorna och gav oss ut på stan. Vi tog oss ner mot Soul Waqif och spenderade flera timmar med att bara strosa runt. Det blev en dag med god mat, häftiga byggnader, ett litet tivoli och såklart en stund på en lekplats 🙂
Det är tydligen så här man ska pimpa sin raggarbil i Qatar!
Eller varför inte sin motorcykel?!
Edvin och Alice på väg mot Soul Waqif
Män som sitter och klipper tyger på gatan
Så gott med hummus och olika röror till! Jag skulle nog kunna leva på det…
Edvin spanar på gamla båtar…
… och springer runt på en av gatorna vid Soul Waqif
Han är alltid ett steg före, det gäller att hänga med!
Personalen tar hand om Alice när Edvin får åka karusell
Här har han fullt upp på lekplatsen! Tänk om man kunde ha hälften av hans energi…
Edvin springer fram till kameler som fanns i en inhägnad i ökensanden…
Det började blåsa upp till sandstorm precis när vi gick hemåt på eftermiddagen och det blev precis mörkt, trots att klockan bara var strax efter 16. Eftersom det fortfarande blåste runt en massa sand på kvällen så köpte vi upp mat till rummet och åt i sängen. Så mysigt! Nu ser vi fram emot ett alarm alldeles för tidigt imorgon och en flygresa till Dar el Salam. Det går flyg direkt till Zanzibar härifrån, men såklart ser det fullt ut… Förhoppningsvis är vi ett steg närmare en paradisstrand imorgon 🙂
Kvällsdopp i poolen
Frukost på sängen är ju sen gammalt, men hur är det med kvällsmat?!
Edvin var väldigt fascinerad av denna lilla polisbil! Och visst håller ni med honom, den är svårt att sluta titta på! Visst strålar bilen makt och status?!
