Pamir Highway – Lilla familjen reser

Toto klarade det, check på Pamir Highway!

Vår lilla bobil klarade det! Vi har tagit oss hela vägen till Osh och därmed slutet på Pamir Highway. Visst det har resulterat i några skråmor – x antal punkteringar, ett söndertrasat däck, en trasig framvagn, totalt utslitna stötdämpare, ett stort hål i växellådan (som iof är limmat) och helt nya motorfästen… Men vi klarade det! Frågan är bara hur framtiden ser ut för stackars Toto?! Kommer han få kämpa på till slutet och ta oss hela vägen tillbaka till Sverige? Eller bli hans öde att säljas i Kyrgyzstan och gå minst 40 000 mil till? Eller är det rent av skroten som gäller?

På väg mot Kyrgyzstan – stora delar av vägen hade försvunnit…

När vi gick upp i lördags (28/9) så var det kallt! I Karakul, som låg på 3900 möh och mitt ute i ödemarken, hade det varit flera minusgrader under natten. Vi vaknade ganska tidigt och åt frukost, så redan finnan klockan nio var vi på väg norrut mot Kyrgyzstan. På vägen passerade vi flera frusna vattendrag och termometern visade på ett par grader, trots att solen varit uppe en stund och värmt upp marken. Det var tomt längs med vägen och vi såg knappt en bil. Vi fick köra genom ett vattendrag, som vi hört skulle kunna vara svårt att passera med vår bil, men nu var det inte alls mycket vatten så det var inga problem alls.

Delarna som fanns kvar av ett får vid vägen – bara skelettet och pälsen

Jan kontrollerade vattennivån i floden som vi var tvungna att köra över.
Vi hade tur – vattennivån var låg

Gränsen mellan Tajikistan och Kyrgyzstan låg nästan mitt på Kyzylart-passet på 4282 möh. För att slippa ha gränskontrollerna på över 4000 möh låg båda övergångarna en bit nedanför passet, på vardera sida. Detta innebar över två mil i ingenmansland, med riktigt dålig väg! Toto tog sig långsamt, långsamt framåt. Vi hade tur eftersom vägen, som mest var grus och lera, var torr och vi körde serpentinsvängarna nedför. Jag tror inte att vi hade tagit oss fram om vi behövt köra åt andra hållet uppför berget, eller om det varit regnigt…

Det har blivit standard att kolla lufttrycket i däcken

Under ett tag har vi börjat inse att vi kanske inte kommer hem med Toto. Historiskt sett har Kyrgyzstan varit det land i Centralasien där det är enklast att dumpa en bil. När vi skulle få in bilen i Kyrgyzstan så insåg vi ganska snabbt att det nog inte var fallet längre… Vi fick ett papper som vi skulle lämna in när vi lämnat Ryssland?! Vad hade Ryssland med Kyrgyzstan att göra?! Vi förstod ingenting, men tänkte att det var det första vi skulle googla när vi kom fram till Osh.

Direkt när vi kom in i Kyrgyzstan och på andra sidan bergskedjan var det stor skillnad på landskapet. Det var grönare och mer träd. I Tajikistan hade det, framför allt sista biten, varit ganska kargt och torrt. Det var skönt att äntligen få se lite grönare landskap. Det var dessutom gott om vita bergstoppar och vi körde i en stor dal, mellan två bergskedjor hela vägen till Sary-Tash. Efter staden så blev vägen bättre, och vi fortsatte till slutet av Pamir Highway och staden Osh nästan 20 mil bort. Vi stannade för lunch och när vi öppnade dörren hörde vi hur det pyste – punktering på framdäcket! Vi körde fortfarande utan reservdäck, men vi hade tur och det var ett hål som gick att laga!

Det blir fort en enda röra vid bilen när vi stannat!
Jan lagade däcket och jag lagade maten…

Vi var framme i Osh på kvällskvisten och hittade fram till Hotel Esal. Vi parkerade Toto och sedan gick vi för att äta på en italiensk restaurang som låg en bit bort. Alla var ganska trötta, så efter maten gick vi tillbaka till rummet och började kolla upp om vi eventuellt skulle kunna lämna kvar Toto här i landet. Det första vi fick upp var att Kyrgyzstan nu var en del av Eurasian Customs Union, som är en tullunion mellan Ryssland, Kazakstan, Vitryssland, Armenien och Kyrgyzstan. Kort och gott så hade Toto blivit tillfälligt importerad i tullunionen och vi hade ett år på oss, sedan måste bilen vara ute ur unionens gränser. Annars skulle det anses som en permanent import och importskatt måste betalas. Det skulle antagligen sluta med ett brev från Ryssland på posten, med ett krav på pengarna…

Kvällspromenad i Osh, från hotel Esal till restaurangen Dolce Vita

Importskatten på vår Opel Combo visade sig landa på runt 100 000 kronor! Det skulle ingen vara beredd att betala om vi så gav bort Toto… Dags att tänka om. Skulle vi försöka skrota bilen här och få till riktiga papper på att bilen var skrotad? Om vi gav bort Toto och fick nån typ av papper på att bilen var skrotad, vad skulle hända om tullen inte tyckte att underlaget höll måttet? Nota på 100 tkr? Vi ville inte gärna bli indragna i en rättsprocess med stora landet i öst… Det var svårt att bestämma oss för hur vi skulle göra, men vi kom tillslut överens om att köra hemåt. Vi skulle korta av vägen lite och strunta i Bishkek (Kyrgyzstan) och Almaty (Kazakstan). Istället skulle vi köra raka vägen från Osh till Tashkent (Uzbekistan). Där skulle vi lämna in Toto på verkstad och få spindelleden utbytt, innan vi fortsatte mot Sverige.

Vår trogna Toto, skulle vi verkligen kunna lämna honom?!

När vi vaknade upp i söndags (29/9) så snurrade det i huvudet av alla tankar med bilen. Vi pratade med några på hotellet och vi märkte direkt att en var intresserad av bilen. Han menade på att det inte skulle vara några bekymmer för oss om han helt enkelt köpte den (för en billig peng). Han hade inte en tanke på att importera bilen, så vi frågade vad som skulle hända efter ett år. Skulle inte vi få problem eftersom bilen fortfarande står i vart namn och är kvar i landet? Han försökte övertala oss att det inte skulle innebära några problem för oss… Vi kände oss inte övertygade och svarade att vi skulle tänka över hans erbjudande.

Jan försökte sig på att provisoriskt laga spindelleden med spännband.
Det slets sönder direkt när vi provkörde…

Efter att vi lagat lunch så tog vi en promenad till en park i närheten. Barnen tog sina springcyklar och det märktes att båda två njöt av att kunna cykla i en stor park (och inte sitta i bilen!). Vi köpte glass och satte oss på en parkbänk. Edvin hade svårt att sitta stilla, han cyklade fram och tillbaka och upp och ner för backarna intill när vi fikade. Det verkade som att det var i denna parken alla bröllop i Osh ägde rum?! Vi såg oräkneliga antal med brudpar, bröllopsgäster, fotografer etc etc. Efter att barnen cyklat av sig så gick vi till en sushirestaurang och åt kvällsmat. Innan vi kom tillbaka till hotellet hade Edvin cyklat minst en halv mil! Alice kom inte upp i riktigt lika många kilometer eftersom jag bar henne sista biten hem.

På måndagen (30/9) var det äntligen en dag med mulet väder och temperatur runt 20 grader… Vi har knappt haft något regn alls sedan vi åkte hemifrån, så det var välkommet med lite halvtaskigt väder. Då passade det perfekt att bara ta det lugnt på rummet, röja lite i Toto och bara vara. Tankarna fortsatte snurra med hur vi skulle göra med bilen… Ena stunden hade vi bestämt oss för att köra hemåt, för att i nästa känna att det bästa vore att lämna kvar Toto här. Vi lyckades i alla fall ta oss till en biltvätt på kvällen och sedan blev det favorit i repris – Sushi!

Vi behövde nog alla några dagar med lugn och ro, så det blev hela fyra nätter i Osh. På tisdagen (1/10) började vi tveka över att köra hem och bestämde oss för att köra till Bishkek ändå. Vi hade helt avfärdat förslaget att sälja bilen här i Osh, vi behövde mer än någons ord på att det inte skulle innebära bekymmer för oss. Jag hade läst om Iron Horse Nomads i Bishkek, det var en biluthyrare som eventuellt kunde hjälpa till med tullservice. Kanske kunde vi få hjälp där, eller i alla fall lite råd som vi kunde lita på?! Nu ville vi lägga minsta möjliga pengar på bilen, så vi struntade helt enkelt i att fixa ett reservdäck. Hade vi klarat oss så här länge utan, så borde vi klara oss 67 mil till huvudstaden, eller hur?!

Slutet på Wakhan Vallley & nära slutet på Pamir Highway (med riktigt j*a höga bergspass)

Nu hade vi ”bara” lite över 60 mil kvar av legendariska Pamir Highway, men skulle Toto hålla hela vägen? Av de mil vi hade framför oss så var nästan 50 mil på riktigt dålig väg, dessutom skulle vi köra över fyra stycken bergspass på över 4000 möh. Fram till Sary Tash i Kyrgyzstan hade vi förstått att vägen skulle vara en utmaning. Vi tog oss sakta, sakta framåt. Framvagnen var återigen helt lös, man-tar-vad-man-har-lagningen i Khorogh visade sig inte hålla så länge… För att göra det hela lite mer spännande så var vägen nästintill öde på både andra bilar och byar och vi saknade reservdäck. Om någonting hände, så skulle det ta tid att få hjälp! Just det, om du är nyfiken på hur det kom sig att Jan cyklade över det högsta bergspasset på 4655 möh och jag fick en fripassagerare i Toto får du fortsätta läsa 🙂

Efter Wakhan Valley, där vi körde längs med afghanska gränsen,
körde vi i norra Tajikistan istället bredvid den kinesiska…

När vi vaknade upp utanför verkstaden i onsdags (25/9) så var vi förväntansfulla över dagen. Skulle lagningen hålla? Vi hade bestämt oss för att ge bort takboxen, takräcket, extra batteriet, stora vattendunken, kylskåpet och lite annat smått och gott om vi fick lagningen till ett bra pris. Vi kände att vi troligtvis inte kommer hem med Toto, så då kunde vi lika gärna ge lite saker till vår mekaniker. Dessutom så är alla kilo vi kan banta ner bilen bra inför bergsbestigningarna framöver.

Tackräcket, takboxen och markisen åkte av…

Barnen passade på att cykla lite innan vi packade in oss i Toto igen

Efter att vi ätit frukost så ville han inte ge oss ett pris, utan vi skulle säga vad vi ville betala. Tillslut visade vi honom alla saker vi ville ge honom och frågade om sakerna och 50 USD kändes bra som betalning. När vi började plocka ner allting började han fixa ventilerna på alla däck samt rengjorde luftfiltret och dieselfiltret, så han var nog mer än nöjd.

Bästa platsen att diska på? Jag tror nästan det!

Edvin började helt plötsligt sortera sina leksaker i olika högar, när jag frågade vad han gjorde svarade han att ena högen var saker han och Alice skulle spara. Den andra högen skulle Osmans tre flickor få. Snälla, omtänksamma Edvin! Så när äldsta dottern kom förbi gav Edvin allt till henne. Han fick feeling och gav bort mer och mer saker, jag sa bara till honom att han inte behöver ge bort någonting han tror han kommer ångra. Sedan kände jag att han är stor nog att bestämma själv. När han sa – ”Vi kan ge bort Alice cykel också!” var enda gången jag stoppade honom.

Edvin har börjat sortera barnens leksaker,
det hela slutade med att han gav bort långt mer än hälften!

Osman ville att vi skulle köra tillbaka ungefär två mil upp till Yamchun Fortress för att testa på lite tuffa vägar med branta backar, för att sedan svänga förbi hans verkstad så att han kunde kolla att allt verkade tätt. Vi gjorde som han ville och det verkade faktiskt som att lagningen höll. När vi stannade till uppe vid fortet hade vi kört serpentinsvängar 430 meter uppför branta backar. Fortet låg på 3200 möh och byn där verkstaden låg var ”bara” på 2800 möh. Vi tog en kaffe från termosen vid fortet och sedan vände vi bilen och körde mot Osmans verkstad.

Det kändes som att vi kom hem när vi svängde in på verkstaden igen. Barnen sprang direkt ut och började leka i vattendragen och folk började samlas runt bilen. Osman kollade på fästena till motorn och kontrollerade att lagningen av hålet i växellådan höll tätt. Det gjorde det! Eftersom bilen fortfarande var slö på låg växel och i branta backar bad Jan honom rengöra dieselfiltret och EGR-ventilen. Jan lyckades också se att klämmorna på den nya slangen i kylaren inte satt fast riktigt. Det hade kunnat sluta riktigt illa om slangen lossnat! Osman bara skakade på huvudet och sa ”No good mechanic!” till vår mekaniker i Khorog och satte fast klämmoran riktigt. Det kändes både skönt och lite sorgligt att köra från verkstaden. Det kändes verkligen som hemma på nåt sätt!

Precis när vi kom tillbaka var det för en gångs skull bara Osman där,
men det fylldes snabbt på med folk 🙂

Så här mycket skräp var det i EGR-ventilen…

Efter Vrang var det precis tre mil till Langar där vi tänkt stanna över natten. Vi kom iväg från verkstaden runt klockan fyra och var framme vid Hostel Behruz ganska exakt en timme efter. Vi fick en kanna te, kakor, choklad och lite nötter på altanen och sedan tog vi en välbehövlig dusch. Vi tog det lugnt på stället och snackade med några andra som bodde på där, det var tre killar på MC och en som gick eller liftade sig fram längs med vägen. Killarna på MC hade kommit från Osh och var helt förstörda över vägen… Just den vägen skulle vi ge oss på dagen efter, 23 mil på dåliga vägar och två bergspass på över 4000 möh innan vi nådde Murghab. Hur skulle det gå för Toto? Den största utmaningen för Toto är sand eller serpentinvägar med grus och vi hade hört att det skulle finnas båda delar under vägen vi hade framför oss.

Innan Langar passade vi på att tanka, nästa chans skulle vara i Murghab. Då fick vi syn på den här stackarn…

När vi styrde från Langar, i torsdags (26/9), och ut i ödemarkerna som väntade under några dagar framöver så trodde vi nästan att det skulle ta slut i första uppförsbacken. Toto slirade och lyckades inte komma upp för backen… Jan fick snabbt släppa på bromsen och rulla ner en bit för att ta sats (utan att komma över kanten!) Då kom vi upp för första backen och klarade faktiskt de andra också. Nu började vi verkligen fundera på hur dagen skulle gå…. Vi hade ett bergspass på 4344 möh att köra över, flera partier med lös sand och riktigt dålig väg ändå tills vi kom ut på Pamir Highway igen. Där skulle det åtminstone vara (riktigt jävla dålig) asfalt…

Det var ett mäktigt öde landskap vi körde genom,
med snötäckta bergstoppar i bakgrunden

Under dagen körde vi från nio på morgonen till åtta på kvällen. Vi körde genom ödeland, från Langar till Alichar passerade vi inte en enda by och vi mötte endast två andra bilar, en militärjeep och en annan överlandsbil. När vi kom ut på Pamir Highway igen med asfalt, strax innan fyra på eftermiddagen, blev Jan så glad att han pussade asfalten! Lyckan varade inte så länge, vi insåg snabbt att även denna vägen var riktigt dålig…

Tillbaka på asfalten och *Pamir Highway*!

Alla har vi ett Veto-kort när vi verkligen inte vill stanna någonstans och när vi kom till byn Alichur vid klockan 16 så slängde Jan in sitt. Han ville att vi skulle fortsätta 10 mil till Murghab. Jag insåg att vi skulle få köra sista biten i mörker, men sa ändå okej. Här är 10 mil inget man betar av på dryga timmen, utan det tog nästan fyra timmar på tvåans och treans växel. Det var vackert att köra genom dagens andra bergpass, detta på 4137 möh, i skymningsljuset. Sedan blev det snabbt mörkare och mörkare.

Självklart fick vi punktering i mörkret utanför Murghab. Hela däcket var söndertrasat! Nu hade vi inte reservdäcket på taket, utan under bilen. Så först fick Jan krypa under för att få bort däcket. Det var inte helt enkelt eftersom Jan tidigare gjort en speciallösning så att han skulle få bort däcket med de verktyg han hade med sig. Nu hade Osman, mekanikern i Vrang, satt fast däcket och då kom hylsorna inte åt bultarna… Med en polygrip löste Jan det ändå och sedan fick han bytt det trasiga däcket. Under tiden satt jag och barnen i bilen och smaskade i oss en påse Ahlgrens bilar. Jag tyckte det var ett bra tillfälle att äta upp den sista påsen från Sverige.

När vi väl kom fram till den lilla staden Murghab (3600 möh) hittade vi snabbt till gästhuset Mansur Tulfabek. Där blev vi erbjudna te med bröd och det kunde inte passa bättre! Efter att vi ätit somnade Edvin i soffan och jag och Jan satt och pratade med ett norskt/svenskt par, Daniel & Thea, som cyklade Pamir Highway och vidare i världen (spana in mer om deras resa på bloggen Lifecycle.nu). Så skönt att kunna sitta och prata svenska en hel kväll!

Det första vi gjorde efter frukosten i fredags (27/9) var att gå till Murghabs containermarknad. Här ute i ödemarken tar man vad som finns , ås varför inte bygga upp en hel marknad med containrar, lastbilshytter osv?! Efter att vi köpt med oss lite bröd och godis försökte vi leta upp en däckverkstad. Nu körde vi utan reservdäck, eftersom det ena blev helt söndertrasat igår.

Vi lyckades hitta till stadens däckverkstad ”The Terminal”, men där var det tomt. Kanske skulle någon komma förbi på eftermiddagen, eller imorgon sa någon till oss. Det orkade vi inte vänta på! Nej, vi fick helt enkelt fortsätta utan reservdäck. Mentalt var det lite jobbigt att köra på de dåliga vägarna utan ett endaste däck i reserv, men vi hade inte mycket alternativ.

Det här visade sig vara Murghabs däckverkstad,
blir ni förvånad att vi inte lyckades hitta ett reservdäck här?!

Karakul låg bara 13 mil bort, men det tog fem (ja, du läste rätt 5!) timmar att komma dit… På vägen passerade vi det högsta bergspasset på 4655 möh! Galet högt, men som tur var klarade både vi och Toto av den tunna luften. Vi hade alla hunnit acklimatisera oss vid den höga höjden eftersom vi tagit oss högre och högre för varje dag sedan vi kom in i Tajikistan.

Snart på Ak Baytal passet, 4655 möh, men först hann vi köra ikapp Daniel & Thea..
Ser ni föresten staketet bredvid Toto på bild nr 4? Det är gränsen, eller ingenmansland mellan Kina och Tajikistan.

När vi bara hade några hundra meter kvar till toppen kom vi ikapp två cyklister. Vi stannade till och frågade om allt var okej. Det var det inte. Tjejen började gråta och svarade att hon var helt slut. Jan hoppade ur bilen och sa – ”Jag tar din cykel upp, hoppa in i bilen så får du skjuts av min fru!”. Hon tittade förvånat på honom och sken upp av lättnad och tacksamhet. Efter att hon hoppat in i bilen bjöd jag på godis och barnen vakande till och undrade förvånat vart Jan tagit vägen… Den tunna luften och branta backen gjorde det kämpigt för vårt vrålåk, men Toto klarade att ta oss upp på 4655 meter över havet! Det blåste fruktansvärt kallt på toppen, och när Jan kom upp var han som en isbit. Perfekt att kunna sätta sig i en varm bil och fortsätta köra. Så kom det sig alltså att Jan cyklade (eller cyklade och cyklade, ledde en cykel snarare…) upp på det högsta bergspasset på Pamir Highway. Inte illa, eller hur?!

Jan och italienaren har kommit upp till toppen. Han var nog lite trött för trodde först att Jan cyklade på sin egen cykel och att jag körde med som följebil…

Toto på 4655 (och jag och Jan på 4657) meter över havet!

Karakul låg på 3900 möh och här var det kallt!, under 10 grader på dagen. I Murghab hade vi haft -5 grader på natten och här var det ännu kallare så temperaturen kröp säkert närmare -10. På vintern blir det visst upp till 60 minus här! Det var svårt att hitta ett okej boende i staden som gud glömde, men tillslut hittade vi ett som faktiskt var helt okej – Home Stay Erkin. Visst det var fortfarande utedass, som låg en bit från huset. Men här var det i alla fall murar runt gården som tog bort den värsta vinden. Vi var framme vid 17 och då började det redan mörkna.

Barnen gillade inredningen på *Home Stay Erkin*

Vi fick te och mackor och sedan kvällsmat någon timme efter blev det middag. Vi spenderade kvällen i det gemensamma rummet och barnen målade, klistrade och höll på med gnuggisar i flera timmar. Det var två turistgrupper med guide och chaufför som bodde på samma ställe, en från Italien och en från USA/Canada. Det var trevligt med lite liv och rörelse runt oss! Dagen efter väntade ännu en milstolpe på resan – då skulle vi förhoppningsvis lämna Tajikistan och åka in i Kyrgyzstan. Kanske skulle vi till och med komma hela vägen till Osh och därmed till slutet av Pamir Highway…

Barnen målar i halvmörkret. Här fanns det ingen ström, men varje kväll brummade en generator igång i några timmar…

Wakhan Valley & ännu mer bilkrångel

Nu var det dags för försök två av Wakhan Valley och det visade sig sluta med en Toto som föll i bitar. Nu började jag faktiskt tvivla på att Toto klarar av att ta oss hela vägen hem igen… Förutom dåliga vägar och bilkrångel så bjöd dalen också på bad i en flera tusen år gammal varm källa, gästvänliga människor och lugna dagar i en liten by när en mekaniker försökte lappa ihop Toto så gott det gick.

En av flera militärkontroller längs med vägen

Passnummer etc etc fylls i vid en annan militärkontroll

När vi styrde mot Wakhan Valley i lördags (21/9) kunde vi inte ana att vi skulle komma tillbaka till Khorogh samma kväll, med nya bekymmer som krävde hjälp av samma mekaniker som hjälpte oss dagen innan. Vi tog oss i alla fall två-tre mil från Khorogh innan problemen började. Då märkte Jan helt plötsligt att bilen var helt orkeslös i en uppförsbacke. Det hände ingenting när han gasade… Han tänkte först att det var dieselfiltret som var tätt, men det var bilen som kokade. Han stannade till och öppnade motorhuven. Kylaren var helt tom på vatten! Vi väntade tills motorn svalnat och sedan fyllde vi på med vatten.

Vi körde en bit till och stannade sedan igen och det blev snabbt gott om folk runt bilen. Alla ville ta sig en titt och alla hade en åsikt om vad som var fel. Kylarfläkten fungerar inte, kanske hade säkringen gått? Osv osv… Det verkade i alla fall inte som att det läckte någonstans och det var ett mirakel att motorn inte gått sönder! Eftersom motorn inte hade gått upp i temperatur igen så bestämde vi oss för att fortsätta. Vi tog med oss en kille om bodde i en by lite längre bort, han skulle visa oss till sin by Barchidev där det fanns en mekaniker. När vi väl kom dit så visade det sig att mekanikern inte var hemma. I vanlig ordning var det ändå gott om folk som ville titta och komma med synpunkter på vad felet kunde vara.

Stopp nummer 3 – lunch i väntan på att mekanikern skulle dyka upp

De försäkrade oss att mekanikern var på väg, han skulle vara här om 20 minuter. Tiden gick och ingen mekaniker kom. Jag lagade lunch och barnen lekte i sanden utanför bilen. Under tiden kollade Jan och några killar på lite allt möjligt under motorhuven. Här är folk så gästvänliga, först fick jag en massa äpplen. Sedan kom en gubbe och gav mig en påse med tomater och efter ytterligare en stund fick vi en massa päron. När jag försökte tacka nej så dumpade de helt enkelt frukterna i bilen 🙂 Eftersom mekanikern inte dök upp och motorn knappt gått upp temperatur när vi körde hit så bestämde vi oss för att fortsätta. Vem vet när mekanikern kommer tillbaka, här kan 20 minuter betyda tre timmar.

När vi stannade vid en militärkontroll en bit fram så började det smattra. Det läckte vatten, men vart? Jan öppnade snabbt motorhuven, men det var omöjligt att se var det läckte. En kille kom fram och sa att det fanns en mekaniker i byn Snib, fem kilometer längre fram. Han skrev upp mekanikerns namn på en papperslapp och berättade också att det fanns några varma källor i närheten av byn. Kanske kunde vi bada när mekanikern lagade läckan?!

Bilen kokar igen vid militärkontrollen, barnen tog det hela med ro och fortsatte sova 🙂 Alice skulle tvunget ligga under filt, trots att det var 30 grader ute och vi saknar AC…

När vi väl kom fram till Snib lyckades Jan få en liten grabb att visa vägen. Det visade sig att hela byn låg på en bergssida och när Jan började köra så gick det snabbt allt brantare och brantare uppför. Tillslut var det så brant så jag funderade på om vi skulle klara det. Toto vrålade och spann uppför backen. Det rök från vägen och kvinnorna och barnen som stod högst upp verkade måttligt roade av att vi tog med oss ett stort rökmoln, men upp kom vi.

På väg mot Snib, som vanligt med Panjfloden bredvid och Afghanistan på andra sidan…

Nu var motorn riktigt varm och självklart visade det sig att inte heller denna mekaniker var hemma… Vi bestämde oss för att köra tillbaka till byn Barchidev, kanske hade den mekanikern kommit tillbaka nu. Vi hade kört en bra bit uppför, så kanske skulle vi kunna rulla en bit för att bespara motorn lite… Sagt och gjort, vi rullade de fem kilometerna tillbaka till asfalten och sedan lyckades vi faktiskt rulla stora delar av vägen. Det var mest nedför och under långa sträckor kunde vi rulla utan att ha motorn igång. När vi kom tillbaka till Barchidev så hade mekanikern fortfarande inte kommit tillbaka. Vi bestämde oss för att inte vänta kvar där, om vi körde tillbaka till Khorough direkt skulle vi hinna fram innan det blev mörkt.

Vi fick stanna några gånger på vägen tillbaka, men motorn höll sig ganska kall eftersom vi fortsatte rulla stora delar av vägen. Vi svängde in på Pamir Lodge efter klockan 18 och nu lyckades faktiskt Jan se att det läckte från en slang. Vi fick tag på mekanikern och vi bestämde att Jan skulle köra dit bilen imorgon bitti, klockan 07.30. Barnen kände sig som hemma och Alice utbrast ”Vi har varit här innan!”.

Tillbaka på *Pamir Lodge* och mekanikern tar sig en titt på den läckande kylarslangen

På söndagen (22/9) gick Jan upp och körde bilen till mekanikern. Sedan åt vi frukost och hängde på stället. Jan fixade lite med ett däck som läcker, han bankade ut några bucklor på fälgen så förhoppningsvis håller det tätt i fortsättningen. Efter någon timme hos mekanikern var bilen färdig! Nu kunde vi ge oss av igen och ge Wakhan Valley ett nytt försök 🙂

Jan hämtar Toto hos mekaniken på förmiddagen

Vid 12 tiden körde vi återigen ut från Khorog mot den varma källan vi blev tipsade om igår – Garmchashma Hot Spring. Det är en flera tusen år gammal källa, med massa mineraler och kalk i vattnet. Vi var framme vid klockan 14 och gick in och badade. Från klockan 14-15 var det kvinnor som fick bada utomhus, i den naturliga källan och männen fick bada inomhus. Tur för mig! Jag tog med mig barnen, eftersom luften inomhus där männen fick bada var som en bastu. Vattnet var väldigt varmt, långt over 42 grader så barnen ville helst inte bada utan satt mest och kollade på. När vi kom ut stod Jan och stekte pannkakor. Bästa lunchen!

Jan steker pannkakor vid baksidan av den varma källan

Det verkar som att vi måste ha bilstrul varje dag, för nu hade vi ett däck som läckte. Efter att vi lämnat den varma källan och körde mot Ishkashim fick vi stanna var 20:e minut och pumpa däcket. Vi kom i vanlig ordning fram i skymningsljuset och nu hade jag fått feber… Vi hittade ett gästhus, men efter att vi packat in oss visade det sig att toaletten var utomhus. Inte så skönt med magsjuka, feber och kyliga kvällar, men det fick gå. Gubben som hade stället var extremt på, så fort vi visade oss gick han efter och kollade över axeln. Så jobbigt! Jan blev dessutom mer eller mindre tvingad att äta kvällsmat på stället, trots att vi gång på gång sagt att vi skulle laga kvällsmat själva. Edvin och Alice slapp middagen på stället så Jan gjorde mat till barnen efter att han ätit. Jag hoppade över maten helt och hållet och låg i sängen med feberfrossa.

För en gångs skull var det inte Toto som hade bekymmer, utan en annan bil på vägen…

När jag vaknade på måndagen (23/9) mådde jag redan lite bättre, så vi bestämde oss för att köra vidare. Efter frukosten fixade Jan en läcka på däcket som vi haft problem med igår. När han var färdig upptäckte han en till större läcka… Typiskt, för att få det tätt behövde vi svänga förbi en däckverkstad innan vi lämnade Ishkashim. Lösningen var en innerslang på ena däcket (100 kronor för slangen och en femma för jobbet!) och efter det fortsatte vi mot Langar.

Ena däcket får innerslang, nu ska det hålla tätt!

Vägen dit skulle visa sig bli den största prövningen hittills… När jag stannat bilen fem mil innan Langar och Jan startade Toto så lät hela motorn skit. Jan trodde att drivaxlarna gått sönder och öppnade motorhuven. Det hade läckt olja! Kunde detta vara slutet för Toto? Det gick inte att köra med bilen, men kanske skulle vi kunna rulla ned för backarna… Som tur var hade jag stannat uppe på ett bergskrön, så Jan kunde rulla flera kilometer till nästa by. Vi stannade till vid ett fält där det var fullt av folk som höll på att ta in hö. Så fort vi öppnat motorhuven kom det, som vanligt, snabbt folk som var nyfikna på vad som hänt.

Här har vi ännu inte hittat vad som är fel med Toto…

Efter ett tag upptäckte en kille ett stort hål i växellådan! Hur hade vi kunnat missa det?! Den är gjord av aluminium och det verkade inte helt enkelt att hitta någon som kunde svetsa aluminium någonstans i närheten. Efter mycket om och men så lyckades en kille få fram att vi skulle åka till en mekaniker utanför byn Vrang, han kunde kanske svetsa aluminum. Efter två timmar stannade en bil som kunde bogsera oss två mil till mekanikern Osman.

Väl där frågade vi om han kunde svetsa aluminium – Nej, svetsa aluminum går först i Osh eller Dushanbe fick vi, inte helt oväntat, till svar. Han tog sig en titt under motorhuven och det visade sig att hela motorn låg lös uppe på skyddsplåten som Jan satt fast under. Alla motorfästen hade släppt, men motorn hade fortfarande suttit fast på ett ställe – i växellådan. Växellådan satt precis bakom skyddsplåten, så när vi smällt i den tillräckligt många gånger gick den sönder och det blev ett stort hål i växellådan. Nu satt motor och drivaxlar helt lösa och det var därför Jan trodde att det var drivaxlarna som gått sönder. Det var ett under att drivaxlarna och motorn klarade sig. Växellådan verkade också klarat sig, förutom det stora hålet på 10*15 cm då… Osman grejade med bilen från klockan tre till sju på kvällen. Då stängde han för dagen och trots att han bara kunde några ord på engelska så förstod vi att han hade en idé om hur han skulle kunna lösa det. Om det hela skulle fungera var en annan sak 🙂

Första bilden visat hålet i växellådan, när en slang döljer det. Inte helt enkelt att se först, men på bild nummer två syns hålet på 10*15 cm tydligt. Nedersta bilden är tagen precis när vi kommit fram till Osmans verkstad.

Vi bjöd Osman på kvällsmat.
Han bodde på andra sidan fältet, men tackade ja till lite mat…

På tisdagen (24/9) vaknade vi upp runt klockan sju, precis efter att solen gått upp och när alla herdar började gå förbi med sina djur. Det var kallt innan solen började värma marken, men inga minusgrader utan snarare runt 5-10 grader skulle jag tro. På dagen blev det över 25 grader, så det är en del temperaturskillnad.

Barnen lekte antingen i sandhögen eller vattendraget intill. På morgonen var det kallt, då föredrog barnen sanden.

När det blev varmare underhöll sig barnen med att kasta ner leksaker i vattnet
och plocka upp sakerna längre ner i bäcken.

Det fanns flera olika vattendrag och ibland åkte leksakerna iväg riktigt långt!

Under dagen när Osman arbetade hade han konstant en folksamling runt sig, det var oftast mellan fem och 15 personer som iakttog honom. Han visade oss att det inte saknades några bitar från växellådan, det var ett rakt snitt på hålet. Hans idé var att göra nya motorfästen och limma fast den lösa delen på växellådan. Sedan skulle han behöva göra nya fästen till växellådan och efter det skulle vi förhoppningsvis ha en Toto som fungerade igen!

Vi hämtade dricksvatten (som smakade blä) i byns brunn

På eftermiddagen gick jag och barnen en cykelpromenad inne i byn. Vart vi än gick så bad alla oss komma in på te, vi tackade lika artigt nej varje gång och barnen cyklade upp och ner i alla vattendrag som gick kors och tvärs genom byn. Det var kanske en timme kvar tills solen började gå ner, så nu började alla kossor, åsnor, getter och får gå hemåt och passerade oss på vägen. Det var så fridfullt i den lilla byn, vi stortrivdes så det gjorde oss ingenting att vara kvar i några dagar.

När vi kom tillbaka från promenaden fick vi veta att Osman nästan var färdig, han skulle troligtvis bli helt klar innan han gick hem för kvällen (arbetsdagen i verkstaden sträckte sig från 07-19). Så galet! Vi trodde knappt att det var sant och vågade inte riktigt hoppas på att lagningen skulle hålla. Skulle vi verkligen kunna fortsätta dagen efter?!

Äntligen Pamir Highway & självklart lite bilkrångel

Vilken känsla det var när vi lämnade Dushanbe. Nu var det dags för legendariska Pamir Highway som ska vara en av de vackraste bergsvägarna i världen. En del av tjusningen är att du kör på den näst högsta landsvägen som finns! Nu håller vi bara tummarna att Toto klarar av underlaget, den tunna luften och höga höjden. Än så länge har vi fått testa på lite höga höjder och bilen har fått sig några fler skråmor. Vi har till och med behövt ta hjälp av mekaniker för att fixa en kass framvagn, som höll på att ramla i bitar… Toto har i alla fall tagit oss en bra bit över 1 000 mil sedan vi styrde hemifrån i början av augusti, så jag tvivlar inte på att vi kommer hela vägen hem 🙂

Pamir Highway går från Dushanbe i Tajikistan till Osh i Kirgizistan och sträcker sig 1255 kilometer. Låter det som en baggis? Tro mig, det är inte som en landsväg hemma som hade betats av i 100 km/h. Ofta är underlaget så dåligt att en får köra fram på de lägsta växlarna. Vägen, som egentligen heter M41 är världens näst högst belägna landsväg. I Pamirbergen finns det gott om toppar över 6000 meter, och vi ska KÖRA över ett pass på 4655 meter över havet! Det finns ett gäng andra pass som också går över 4000 meter längs med vägen. En vanlig avstickare från Pamir Highway är att köra längs med Wakhan Valley. Dalen fortsätter längs med Panj floden och den afghanska gränsen från Khorog och förbi Langar.

Aamir Highway & Wakhan Valley. Bild från advantour.com

Här ser ni bild över höjdnivåerna längs med vägen. Bild från Caravanistan.com (som för övrigt är bästa sidan för allt när det gäller resor längs med Sidenvägen, oavsett om det är med bil eller ryggsäck)

I onsdags (18/9) började vi köra från Dushanbe, eftersom Edvin legat däckad i magsjuka i några dagar och vi andra inte var 100 så valde vi att bara köra tre timmar till Kulob. Det är betydligt varmare sedan vi kom in i Tajiksitan, med temperaturer på mellan 30-35 grader. Perfekt att Jan kopplade ur AC:n, eller hur?! Speciellt med magsjuka och feber som kommer och går… Att köra över Kulob var egentligen en avstickare från Pamir Highway, men M41 från Dushanbe till Qalai-Kum är så dålig så de flesta väljer att köra söderut över Kulob. Ifrån Qalai-Kum körde vi sedan ut på Pamir Highway och fortsatte längs med den söderut mot Khoroug.

Bilder på President Emomali Rahmon finns det gott om…

Minnesmärket för brutala attacken mot sex turister i juli 2018. En bil prejade cyklisterna från vägen, stannade bilen och knivhögg dem. Attacken ledde till fyra dödsoffer och två skadade. Fruktansvärt!

På onsdagen tog vi oss alltså till Kulob och väl där letade vi upp ett hotell och lyckades fixa rum och parkering för Toto under tak, med ström till kylskåpet. Vi har framme vid tre-tiden och spenderade eftermiddagen och kvällen på rummet. Så det blev en lugn dag, trots några timmar i bilen.

Vi fick parkera inne på en biltvätt, på kvällen lagade vi mat i bilen.

Vi fick frukost på hotellet på torsdagen (19/9) och vid nio körde vi mot Qalai-Kum. Vi hade läst att vägen här skulle vara sämre, så vi var förberedda på det värsta. När vi lämnade asfalten och vägen istället bestod av ganska stora runda stenar så hörde vi direkt ett nytt ljud i bilen. Vi var vana vid den slutkörda stöddämpningen, men nu var det nåt annat som lät… Vi betade av kilometer efter kilometer, som blev till mil efter mil och höll tummarna att det inte skulle bli värre. Efter två timmar kom vi ut på asfalt och då kände Jan hur bilen vandrade på vägen. Berodde det på spår i asfalten, eller var framvagnen lös? Vi körde tillbaka till byn vi just passerat och lyckades hitta en ramp vi kunde köra upp på. Det fanns ingen mekaniker, men gott om folk som ville ta en titt. Jan kände efter och tyckte att allt satt fast så vi fortsatte. Det kände lite surt att vi stått parkerade vid en mekaniker i Kulob… Kanske borde vi ha låtit honom ta en titt på Toto, men det är lätt att vara efterklok.

Vi följde floden Panj från förmiddagen och resten av dagen, vi körde sakta framåt och stannade för fika och lunch längs med vägen. Floden löper längs med gränsen mellan Afghanistan och Tajikistan. På vissa ställen är floden inte alls bred så man ser byar och folk på den afghanska sidan. Vi kommer följa denna flod i flera dagar, ända till Khorogh och vidare genom Wakhan Valley.

När vi hade kört nästan 250 kilometer och klockan hunnit passera 18 så stannade vi till vid ett lastbilsstopp precis vid floden, två timmar efter Qalai-Kum. Efter att ha pratat med några lastbilschaufförer och en kvinna som drev en liten restaurang intill så bestämde vi oss för att sova i Toto där. Vi ställde oss precis vid flodkanten, och åt lite kvällsmat, med utsikt över Afghanistan. På kvällen kom det fler och fler lastbilar, så vi stod tillslut hel innestängda och vi alla sov gott i några timmar.

Vårt stopp för natten, på ett lastbilsstopp efter Qalai-Kum.

Sedan började Alice få magsjuka och fick gå på toaletten (eller toalett och toalett, snarare pottan eller i naturen) flera gånger på natten. Plus att Edvin blev sämre och också fick gå upp mitt i natten. Det är trångt att komma i och ur bilen, så det blir ett litet projekt varje gång. Nu hoppas vi på att alla blir friska snart, även om det inte verkar troligt. Jag är rädd för att alla kommer vara halvkassa tills vi lämnat Tajikistan (eller kanske till och med Kirgizistan)! En av anledningarna till att magproblem är vanliga här är den höga höjden, som bland annat gör att vatten kokar under 100 grader och lämnar kvar bakterier. Yummie!

Vi vaknade ändå upp relativt utvilade i fredags (20/9) och fortsatte mot Khorog. Det var bara 18 mil dit, men vi hade hört att det skulle ta ungefär sex timmar. När vi kört någon kilometer så såg vi en bilramp och stannade till. Det visade sig att det var en mekaniker och han tog en titt på bilen. Jan skruvade bort däcket och förklarade vad som var fel. Mekanikern ruckade på spindelleden (den som håller fast hjulet i karossen) och visst, det glappade kraftigt i framvagnen. Han kunde inte göra nåt åt det på plats eftersom han inte hade några delar. När vi frågade om vi kunde fortsätta mot Khorogh svarade han ”No problem!”. Vi hade inte många alternativ så vi fortsatte och hoppades att hela framvagnen inte skulle lossna… Det var 18 mil kvar, behöver jag ens nämna att det skulle vara på dåliga vägar?

En mekaniker tar sig en titt på framvagnen och däcket…

Naturen längs med floden var otroligt vacker och trots att bilen blev värre och värre så lyckades vi njuta av vägen… Jag ville inte alls köra för nu kände jag hur bilen vandrade längs med vägen när Jan körde. Så fort han bromsade styrde bilen mot vänster och in mot berget, så fort han gasade styrde den åt höger och ut mot floden… Det var ganska otäckt, speciellt eftersom vi hela tiden körde på en smal väg med berget och floden på vardera sida. Vad skulle vi göra om hela framvagnen lossnade?!

När vi väl kom fram till Khorog så var det inte helt enkelt att undvika att köra in i andra bilar, men Jan lyckades ta oss genom staden ut mot en verkstad som fanns utmärkt på iOverlander (en app med tips på allt från boende till mekaniker och bensinstationer längs med vägen) utan att göra något märke på andra bilar. Tur det eftersom vi kör här oförsäkrade… Nu är ju i och för sig frågan vad det hade gjort för skillnad att ha en försäkring som kostar 2 USD mot att köra utan? Jag gissar på att det inte spelar någon större roll, men är tacksam att vi än så länge inte behövt få redan på det.

Åsnor – ett av alla djur som det finns gott om på vägen

Jan stannade till utanför porten, på det som skulle vara en bra verkstad. Den var stängd, så Jan gick in och gick fram mot huset. Under tiden var jag kvar i bilen med barnen. Helt plötsligt hörde jag hur Jan skrek för sitt liv och ropade på hjälp. Jag blev helt iskall och rusade in genom porten. Där mötte jag Jan och en stor vakthund! Den hade bitit honom kraftigt i låret och på några ställen på händerna. Som tur var hade han på sig tjocka jeans, så tänderna hade inte gått igenom byxorna. På händerna däremot blödde det lite. Så otäckt. Jag vet inte när jag blev så rädd sist, på något sätt blev jag lite lugnare när jag såg hunden (eftersom Jan redan fått bort den och den stod lugnt bredvid honom), det hade varit värre om det var en människa han retat upp. Vilken tur att han inte tog med sig barnen, då vet jag inte hur det hela hade slutat. Hunden gick upp till midjan på Jan och om den hade gett sig på barnen hade det kunnat sluta illa. Nu är Tajikistan visst ett land med gott om rabies, så det kan i och för sig fortfarande visa sig bli ett halvtaskigt slut på det hela…

Toto utanför porten där det skulle ha funnits en mekaniker…

Det låg en brandstation intill och vi hade fört sånt liv så brandmännen kom ut och undrade vad som hände. När vi förklarat situationen så fick vi köra in i deras garage och en mekaniker kollade på bilen. Han såg problemet och erbjöd sig att laga det, om vi kunde få tag i reservdelen. Vilket var lättare sagt än gjort, eftersom den med största sannolikhet skulle få fraktas från Dushanbe. En av grabbarna hade numret till ägaren av Pamir Lodge där vi tänkt bo, så han ringde upp honom. Vi kom överens om att det bästa var att åka till lodgen direkt. Han skulle prata med sin granne som var mekaniker, kanske kunde han hjälpa oss…

När vi kom fram stod mekanikern redan och väntade på oss utanför Pamir Lodge och ägaren hjälpte till att översätta. Som väntat fanns det inte några reservdelar, men han trodde att det skulle gå att lösa ändå. Det var en mekaniker i riktig Jan-stil – man tar vad man har och löser problemet. Vi var beredda på att få stanna i några dagar, så vi packade ur bilen och sedan lämnade Jan den hos mekanikern som bodde precis intill. Under tiden lekte Edvin & Alice i vattendragen som rann precis utanför rummet. Bästa lekplatsen – lera och vatten! Klockan var redan fyra på eftermiddagen, så vi hann inte med så mycket mer den dagen. Jan gick förbi mekanikern på kvällen och då visade det sig att Toto skulle vara klar om 30 minuter. Helt galet! Han hade vänt på spindelleden och svetsat nya fästen. Hoppas det visar sig vara en hyfsad lösning 🙂

Mekanikern tar sig en titt på Toto utanför *Pamir Lodge*

Solnedgången på ett litet berg precis intill *Pamir Lodge*

I lördags (21/9) hade vi ställt klockan på sju för att hinna ner till gränsmarknaden med Afghanistan i Ishkoshim, som låg ungefär tre timmar bort (trots att sträckan bara är 10 mil). Det visade sig att frukosten inte serverades fören klockan åtta, så det var bara att vänta… Efter att vi ätit så erbjöd sig ena tjejen som jobbade där att visa vart marknaden låg på kartan. Tur det! Det var nämligen ingen marknad i Ishkoshim denna lördagen. På grund av säkerhetsläget hade det bara varit gränsmarknad med Afghanistan där två gånger i sommar. Vi fick veta att det fanns en likadan marknad i Khorog och den skulle vara öppen från 8.30 till lunch. Vilken tur att vi frågade!

Bron över floden Panj, på bron köar folk från Afghanistan som ska till gränsmarknaden

Vi packade in oss i bilen och var framme vid marknaden runt klockan 10. Vi gick runt och kikade och shoppade med oss några saker hem. Vi behövde inte köa för att komma in, eller visa våra pass, men från Afghanistan var det långa köer. Säkerhetsläget gör att de tre gränsmarknaderna med Afghanistan i Ruzvat, Ishkashim & Khorog periodvis är stängda. Det verkar som att marknaden i Khorog för tillfället har öppet varje lördag, så det var tur att vi prickade in rätt dag i staden.

Under gårdagen hade jag och Jan funderat på om vi skulle köra omvägen längs med Wakhan Valley som har ett högt bergspass och dålig väg, eller om vi skulle följa Pamir Highway. Båda två kände att det är nu eller aldrig – vi ville inte hoppa över den delen som alla säger är en av höjdpunkterna. Så efter marknaden fortsatte vi följa Panjfloden och styrde mot Wakhan Valley.

Fanbergen, Dödens Tunnel & magsjuka i Tajikistan

Det sista veckorna har vi kört genom öken, öken och åter öken. Just därför var det extra härligt när bergstoppar tornade upp sig efter att vi passerat gränsen till Tajikistan. Vårt första stopp blev Fanbergen vid sjön Gushor. Äntligen var vi tillbaka i Toto och vildcamping. I Uzbekistan har vi mest vandrat runt i städer, visst det har också en charm, men efter tre städer på raken, Khiva, Bukhara & Samarkand, så längtade vi alla efter att laga mat ute, tystnaden och att få sova i bilen. Efter Fanbergen styrde vi mot Dushanbe, men först skulle vi upp 2700 meter och köra igenom Dödens Tunnel… Låter det lockande?

Landskapet i Tajikistan blev genast väldigt annorlunda

I lördags åkte vi från Samarkand på förmiddagen och styrde mot Tajikistan. Innan vi lämnade Samarkand behövde vi tanka. Som jag skrivit om tidigare så är det inte helt enkelt att få tag på diesel i landet. Lördagen var inget undantag. Vi frågade på flera tankstationer, men ingen hade diesel. Den fjärde eller femte vi körde in på svarade först ja, sedan nej, sedan ja igen. På Ryska såklart. Han ville först inte sälja oss diesel, men efter att han varit ute och luktat i tanken så litade han på att vi faktiskt hade en dieselbil och gick med på att sälja till oss. Då kom nästa hinder, vi hade inga Uzbekiska Som utan bara dollar. Vi lyckades komma överens om en kurs och han tankade i 10 liter. Det tog lite övertalning, så tankade han i 10 liter till. Efter ytterligare övertalning fick vi ytterligare 10 liter… Ett helt uppdrag för att få tanken full 🙂

Toto utanför Hotel Rahmon
Samarkandbröd (och obligatoriska guldtänder)

Det var ungefär fyra mil från Samarkand till gränsen, så vi var framme runt lunch. Det var inte mycket folk, men systemet hade (precis som vanligt) en hel del förbättringspotential. Det fanns ingen bilparkering, utan vi stod i en smal kö med bilarna, utan möjlighet att köra om. När vi fått våra pass stämplade och egentligen skulle kunna köra, så var inte bilen framför oss klar. Så vi fick snällt sitta och vänta en onödig kvart på att alla i bilen före oss var färdiga… Allt som allt tog det ungefär två timmar och sedan var vi i Tajikistan! Det är alltid härligt att köra in i ett nytt land!

Strax innan fyra svängde vi av vägen vid Sujina och styrde mot Fanbergen och de sju sjöarna, vägen dit var sista milen grusväg och uppför. Inte Totos favorit, men vi kom fram i alla fall. Ungefär halvvägs in kom jag på att vi inte hade något reservdäck, så då satt jag och höll tummarna att däcken skulle klara sig utan punktering. Lite efter fem körde vi ner till en plan yta framför tredje sjön. Perfekt plats att campa på! Det stod redan en bil där med ett par från Schweiz och några lokalbor fiskade i sjön, så helt ensamma var vi inte. Jan gick fram och hälsade och då fick han en nyfångad forell.

Nu var vi uppe på 1700 meter, så det var en bra start för att acklimatisera oss för de höga höjderna som väntar framöver. Det kändes på temperaturen att vi var högre upp, så fort solen gick ner blev det rejält kallt. Vi fick ta på oss tröjor, jackor och mössor för att hålla oss varma. Mysigt på nåt sätt! Edvin sprang direkt ut och lekte i gruset och bäcken som ledde ner till sjön. Alice följde efter och snart var båda två inbitna i leken. Edvin ville inte ens sluta när solen gått ner och det var mörkt ute.

Chips med höjdsjuka
En nöjd Edvin

I söndags morse ville Edvin direkt ut och fortsätta leka. Så härligt! Vi gjorde havregrynsgröt och kokade ägg till frukost. Sedan började Jan fixa med bilen, under tiden tog jag ut all mat och kollade över förråden och packade iordning. Jan tog en hammare och slog ut bucklorna på fälgen och pumpade luft i däcket. Om vi har tur så håller det tätt och vi har ett reservdäck som funkar 🙂 Sedan rengjorde han luftfiltret och tog bort skruvarna som han ”lagat” AC:n med. Hädanefter får vi köra utan AC, eftersom det tar lite hästkrafter som vi kan behöva i bergen. När han grejade såg han att ena framlampan var helt lös.

Just då kom det två stycken minibussar och ett gäng pensionärer välde ut för att kolla på utsikten vid sjön. Det var en gruppresa och den första som gick ur bilen sa ”Vi såg er i Khiva”. Alla ville veta mer om vårt äventyr och var imponerade över Toto och att vi gjorde en sådan här resa med två små barn. Chaufförerna ville hjälpa Jan med lampan, så helt plötsligt var det tre stycken som stod och skruvade på Toto. Vi fick lite skumgummi som ena killen tryckte fast under, så nu sitter den som berget!

Nu hade klockan börjat närma sig tolv och vi fick lite panik att vi inte kommit iväg ännu… Så vi packade iordning allt och började köra mot Dushanbe. Vi hade framför oss 1,5 timme på slingriga grusvägar innan vi nådde asfalten och Alice protesterade bak, så båda två fick sitta fram när vi körde. Det var första gången på resan som vi lät barnen åka fram, men det lär bli mer av det uppe i bergen när vi kör sakta på dåliga vägar. Direkt efter att vi kommit ut på asfalten somnade bad två bak i sina säten och vi betade av mil efter mil.

Lunchstopp längs med vägen
En hund fick våra rester

Vid 17.30 var vi framme vid Anzobtunneln, som också kallas Dödens Tunnel. Tunneln ligger på 2700 meter över havet och är 5 kilometer lång. Anledningen till att det kallas dödens tunnel är för att den helt saknar ventilation, är smal och i stora delar helt saknar belysning. Det är gott om avgaser i luften så sikten är extremt dålig även med helljus… Jag ville inte ens tänka tanken på vad som skulle hända om bilen skulle lägga av inne i tunneln… Toto tog oss igenom tunneln levande och nu hade vi bara åtta mil kvar till Dushanbe.

Vem vill köra in?
Äntligen ljus i tunneln!

Vi körde in på Green House Hostel i mörkret, klockan hade hunnit bli efter 20 innan vi var framme. Vi fick sätta oss och vänta på att en motorcykelägare skulle komma tillbaka, så att han kunde flytta sin motorcykeln och vi kunde parkera bilen innanför grindarna. Vi satte oss och tog en te och åt kvällsmat när vi väntade. Vi valde att sova i bilen på stället, eftersom det bara fanns ett stort rum kvar som kostade 45 dollar. Klockan hade hunnit bli efter 22 innan vi hade parkerat bilen och gjort i ordning sängen.

Skymningsljus uppe i bergen (och en smutsig vindruta!)

På måndagens morgon vaknade vi vid sjutiden av att Edvin suckade och stönade. Han hade blivit sjuk och spydde flera gånger (som tur var hann han till toaletten!). Vi valde att ta ett rum på stället och nu fanns det rum lediga för 29 dollar natten. Vi hängde på rummet i princip hela dagen. På eftermiddagen sa Edvin att han ville ha pannkakor så då ordnade vi det. Han hade inte mått illa på några timmar, men nu hade han fått feber. Febertoppen på kvällen var 40,2 grader… Stackars liten! Vi var på rummet hela familjen och höll honom sällskap.

Vi sov ända till 10.30 idag, tisdag. När hände det senast? Edvin var lite bättre, men vi spenderade ytterligare en dag på rummet så att han kunde vila upp sig riktigt. Nu börjar det klia lite i mina och Jans fingrar, men vi får se om det blir någon Pamir Highway imorgon eller om vi väntar till torsdag. Vi vill absolut att Edvin ska vara helt frisk innan vi åker, eftersom det kommer bli ont om ställen att sova på och många timmar i bilen när vi väl börjat köra. Tänk, om några dagar dundrar vi fram längs med Pamir Highway med en avstickare till Wakhan Valley, där Tajikistan ligger på ena sidan Panjfloden och Afghanistan på andra sidan. Som vi längtar!