6 månaders äventyr 2019/2020 – Sida 8

En första natt i Toto och lite mer bobilsfix

Vi lider av nån typ av varannan-dags-syndrom just nu, när vi ena dagen känner att vi kommer hinna färdigt och nästa dag känner smått panik för att vi ALDRIG kommer hinna. Så just nu lägger vi mycket tid på bilen, men vi försöker ända att hitta på nåt kul med barnen varje dag. Som tur är bor vi i en idyllisk by på landet med många sjöar runt om. Det räcker att åka ner en sväng till sjön eller gå på en promenad tycker barnen att det är ett riktigt äventyr.

En kväll på stranden
Cykelpromenad med paus för lite hallon
Lite strandhäng på dagen, vid en av sjöarna hemmavid

I lördags kväll körde vi ner med Toto till en sjö i närheten. Det blev ett perfekt avbrott och dessutom fick vi testa på bobilslivet. För er som undrar – Ja, det var ganska trångt, men faktiskt helt okej! Barnen lekte på stranden, Jan fiskade och jag gjorde yoga på brygga. Alla nöjda helt enkelt! Vi lyckades sova till halv åtta snåret och efter lite frukost var det bara att köra hem och fortsätta bygga på Toto.

Vi har hunnit med en hel del den sista veckan, nu är reservdäcket och en skyddsplåt fastsatt under bilen. Alla gardiner och myggnät är på plats och jag har sytt färdigt tältet över bagageluckan. Jan har byggt ett tackräcke och satt fast takboxen och en markis (ombyggd rullgardin) på taket. Vi har även bytt bilstereo, satt in ett extra batteri i bodelen med uttag för fläkt, kylskåp samt laddning av mobiler etc.

Nu är det mest småfix kvar, förutom köksdelen. Jan har byggt en ställning för gasolköket, men det är i princip det enda som är gjort. Så nu måste vi bygga lite smarta lådor för förvaring av bland annat kastruller, tallrikar, glas och bestick. Det tar vi imorgon.. Sedan väntar jobb för Jan onsdag och torsdag. Fredag hade vi tänkt ha det mesta färdigt, men det lär bli packning som står på schemat om jag känner oss rätt.

Vi har i alla fall bokat färjebiljetter nu, på lördag åker vi från Trelleborg till Świnoujście. Det innebär att vi har fyra dagar kvar (och Jan jobbar två av dessa)… Önska oss lycka till 😉

Vattenskadat pass och ryskt visumstrul…

I förra veckan kom mailet som jag väntat på i en månad – vi hade fått inbjudan till våra transitvisum till Turkmenistan från ambassaden i London. Äntligen! Nu var det svåraste visumet på resan fixat 🙂 Så nu hade vi löst nästan allt pappersarbete och alla (förutom ett) visum inför resan. Vi har skaffat: grönt kort (intyg på bilförsäkring), internationellt körkort, reseförsäkring (med sk. Rysslandsintyg) och visum till Azerbaijan och Tadzjikistan.

Det enda som återstod var det ryska visumet, inga konstigheter tänkte jag och hade inte en tanke på att vi skulle kunna lämna visumcentralen utan att ens ha lämnat in våra pass för att ordna visum… Men så blev det. Trots att jag förberett allting, fixat inbjudan av godkänd turistorganisation, skrivit ut visumansökningar, klistrat på foton och fixat försäkringsintyg blev det blev ingen ansökan om ryskt visum för någon av oss igår.

Jag lämnade in Jans pass först och då fick jag ett barskt ”Han måste göra nytt pass, detta är inte giltigt!” från personen på andra sidan luckan. Jag förklarade att det inte är ett alternativ, vi har redan löst alla andra visum med detta passet. Skulle Jan göra ett nytt pass är inga av de andra visumen giltiga… Personen på visumcentralen var inte alls intresserad av att lyssna på det och blev mer och mer arg. Jag har ingen aning om varför, men jag skulle tydligen sitta tyst… Vi fick tillslut alternativet att betala för fyra visum och skicka in ansökningarna för alla. I samma andetag fick vi också veta att Jan kommer, med största sannolikhet, få tillbaka sitt pass utan visum eftersom ryska konsulatet inte sätter visum i ett vattenskadat pass.

Jans pass blev blött när han var på MC-semester i Storbritannien och Isle of Man förra året. Vi har rest runt en massa med det efter, utan att någon sagt någonting om passets skick. Vi sa tillslut till (den nu, om möjligt ännu, barskare) personen bakom disken att vi struntar i att göra några visum och fixar det på vägen istället. Så typiskt! Det hade varit så skönt att ha alla visum klara innan vi åker, men så blev det inte… Nu är det bara att hålla tummarna att Jans pass går igenom alla passkontroller längs med vägen och att vi får ett ryskt visum i Kazakstan utan bekymmer!

Förvandlingen har börjat!

Nu har vår Opel Combo aka Toto börjat sin förvandling att gå från att vara en vanlig sliten skåpbil med många mil och några år på nacken till att (förhoppningsvis) bli en helt okej bobil…

Vi har haft en del måsten denna våren och sommaren, men för två veckor sedan bockades det sista av på listan – vi sålde vår husbil. Då kunde vi äntligen börja lägga tid på skåpbilen. Jan älskar att riva och plocka isär saker, så han var överlycklig när han äntligen fick tömma bilen, plocka ut innertaket, all inredning, alla stolar och säten. Det enda som återstod var plåtskalet…

Innertaket är borta
Ett första test av sängen…

Efter det plockade han ut airbagen på passagerarsidan, eftersom vi vill att Edvin ska kunna åka fram. Sedan svetsade han takräcke och byggde en ram och skiva som madrassen ska ligga på. Tanken är att vi ska fästa den i innertaket, med madrass och allt, när vi kör. Han har gjort tusen andra saker med bilen, men jag vet knappt vad det är han gjort 😉 Vi bestämde oss för att strunta i att ta med en Porta Porti. Istället tar vi med en potta som barnen kan använda. Då får vi betydligt mer plats för mat och så slipper gasolköket stå ovanpå toaletten och bredvid vattendunken… Det kändes som en potentiell sanitär olägenhet, så det var nog en bra idé att skippa toaletten.

Jan plockar ut krockkudden
Endast plåtskalet är kvar…
Här testar vi så att allt får plats (men nu har vi skippat toaletten)

Det känns skönt att äntligen börjat med bilen, men det är fortfarande massa som återstår: bygga ett ställ för gasolköket och platsbygga en låda för mat, kastruller , tallrikar etc, bygga en låda med pysselböcker mellan barnen, göra iPadställ i baksätet, fästa markisen, svetsa fast en skyddsplåt under bilen, förstärka fästet för reservdäcket, bygga ett dolt kassaskåp, sätta myggnät vid fönstren, hänga upp gardiner för att få bort solljus och insyn samt sy ett tält att sätta över bagageluckan (säkert plus ett antal saker som jag förträngt/glömt).

Vi målar undersidan av sängen, som kommer vara i taket när vi kör
Igår kunde jag och Edvin testa sängen

Trots att de flesta sakerna på listan ovan fortfarande inte är påbörjade så känns det som att allt börjar falla på plats. Tur det, för Jan jobbar in i det sista så han har inte så mycket tid över för att bygga på bilen. Jag däremot har bara ett (!) enda arbetspass kvar och sedan väntar över sex månaders ledighet. Så.Jäkla.Härligt! Och nu är det mindre två veckor kvar till avfärd 🙂

När planerna ändras – fördelen med att resa utan spikat schema

Fördelen med att resa som vi gör, med bara lösa planer och utan att planera allt för mycket så ger det oss den bästa förmånen: det är enkelt att ändra sig! Ofta när vi ska åka iväg ut och resa så ändras planer in i det sista och så verkar det bli även denna gång. Det blir ingen enkelbiljett för Toto till Mongoliet. Istället får vår lilla bobil komma hem till Sverige igen efter en rundtur i Centralasien…

Det är några saker som gjort att vi fattat det här beslutet:

Själva huvudmålet med resan har hela tiden varit de fem -ISTAN länderna: Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan och Kazakstan.
Jag har ett tag känt att jag gärna vill köra hela vägen tillbaka till Sverige. Detta gjorde att jag kollade på att köra hem över Ryssland i November. Det kändes inte som ett lockande alternativ…
Vädret – ”In October, weather conditions in Mongolia make it a relatively bad trip destination” . Temperaturen ligger tydligen mellan -7.0°C och +7.0°C, men det kan bli så kallt som -27°C!!
Importtullar, byråkrati och annat krångel med bilen… Jag hade fått för mig att det skulle vara relativt enkelt att göra sig av med bilen i Mongoliet, med det var det visst inte. Man får en stämpel i passet vid inresa att man åkt in med fordon och sedan kan man inte lämna landet bara så där, utan fordonet. Visst, allt går att lösa, och vi hade säkert gjort det på ett eller annat sätt. Men detta i kombination med vädret och tanken på att köra bilen hem till Sverige redan börjat gro gjorde att det var ganska enkelt att fatta ett beslut.

Allting föll på plats när Jan en kväll sa: men vi kanske bara ska skita i Mongoliet och köra hem från Kazakstan. Då slipper vi kylan i Mongoliet och allt krångel med att lämna/sälja bilen, dessutom får vi hem vår lilla bil igen. I samma stund som han sagt det så insåg båda två att denna resväg känns helt rätt. Vi blir visst inte av med Toto i första taget… Förutsatt att bilen håller dryga 1500 mil.

Kanske tycker ni att det är konstigt att vi hoppar över just det landet som var slutmålet med resan? Så är det när vi ska ut och resa 🙂 Vi känner inte att vi missar Mongoliet istället sparar vi landet till ett annat tillfälle. Resa Transsibiriska Järnvägen står fortfarande med på min lista över saker jag vill uppleva. Så en tur med tåg från Ryssland, genom Mongoliet och vidare till Kina blir ett givet resmål en sommar om några år!

Visumförberedelser och preliminär resrutt

Tiden går fort och nu inser jag att det bara är en månad kvar tills vi ska åka… Helt galet! Nu gäller det att ta tag i allt och börja bygga om vår kära Toto, så att den går från att vara en trist gammal Opel Combo till att bli en grym bobil! Vi har dessutom börjat fundera lite på resväg… Vägen genom Europa ner till Turkiet är ytterst oklar, men sedan har vi spikat länderna vi åker genom:

Turkiet
Armenien
Georgien
Azerbadjan (e-visa)
Turkmenistan (Transitvisum)
Uzbekistan
Tadzjikistan (e-visa)
Kirgizistan
Kazakstan
Ryssland (Turistvisum)
Mongoliet (Turistvisum)

När jag kollade kartan så landar den på strax över 1600 mil!
Karta från Roadtrippers https://maps.roadtrippers.com/?a2=t!24638235&lat=50.36596837767843&lng=30.170503172234817&utm_campaign=trip&utm_medium=share&utm_source=copy&z=2.212223741043288

Nu när vi satt rutten så har vi också kunnat börja lite smått med alla pappersförberedelser: Internationella körkort och det första visumet är ordnat – till Azerbadjan. Den andra visumansökan är inskickad till Turkmenistans Ambassad i London. Tydligen så har Turkmenistan färre turister per år än Nordkorea och är ett av de svåraste länderna i världen att få visum till…

För att göra det hela lite mer tråkigt så är enda chansen till ett turistvisum att man bokar hela resan med en resebyrå och har guide med sig i princip dygnet runt. Inget roligt alls för oss som inte gillar att boka saker i förväg och dessutom vill upptäcka lite på egen hand. Som tur så finns det ett alternativ till turistvisumet – Transitvisum. Detta har dock några begränsningar: det är krångligt, gäller i max fem dagar och de gränser man fyller i för in- och utresa går inte att ändra… Kanske inte optimalt, men vad ska en göra när inga bättre alternativ finns?! För att göra det hela lite mer spännande så anger de flesta på nätet att det är runt 50% chans att få avslag. Vi håller helt enkelt tummarna för att våra ansökningar ska slinka igenom 🙂

De enda visum som återstår nu är till Tadzjikistan, Ryssland och Mongoliet. Sedan behöver vi lösa reseförsäkring och försäkringsintyg (krävs för det ryska visumet), grönt kort (intyg att bilen är försäkrad) samt Letter of Inventation för det ryska visumet. Sedan är vi nog redo! Tur det för visumansökningar och annat pappersarbete inför resor är urtråkigt!

Premiärtur med vår Opel till Öland (och ja, vi kom dit och tillbaka)…

När man väl ska göra någonting så är det lika bra att göra det storslaget! Vi har ju, som bekant, haft en del strul med vår kära Opel men nu börjar vi få ordning på vår bobil Toto. Förra helgen hade vi en resa till Öland inplanerad och Jan tyckte självklart att det skulle ses som ett tillfälle att ta en premiärtur med vår opålitlige bil.

Jan bytte startmotor dagen innan vi skulle åka och sedan drog vi iväg till Öland på morgonen. Jag var något skeptisk och undrade varför vi inte kunde testa bilen på en kortare resa först, men Jan var bestämd och hävdade att ”Bilen måste testas och det är bara bra att den får rulla några mil”. Jag blev dock lite orolig när han packade med ett reservdäck, ett extra batteri och bogserlina 🙂

Som tur var gick den klockrent hela vägen fram och tillbaka utan bekymmer. Tur det, för annars hade jag missat själva anledningen till resan – min brors vernissage på Kalmar Konstmuseum. Jag behöver väl knappt nämna att jag är oändligt stolt över min bror, som dessutom kommit in på Konstfack till hösten!! Förutom en tur på utställningen hann vi med koreansk lunch på Gangnam innan vi drog vidare över bron till Öland. Eftermiddagen spenderades strosandes runt i Borgholm. Vi åt glass och lekte på piratskeppet Barbara i Bäckmanska Parken. När det började bli kväll köpte vi med oss mat till pensionatet (Villa Sol & Villa Ekebo, som vi även bodde på sist vi var här) och tog en bastu. En perfekt lördag helt enkelt!

På söndagen mötte vi upp min bror och en av hans kompisar och gick till Borgholms slottsruin. Det var en perfekt aktivitet för såväl barnen som oss vuxna. Edvin var väldigt fascinerad över att hela slottet brann ner, och han frågade gång på gång ”Varför brann slottet ner?”

I detta rummet var det kolsvart och tyst, helt plötsligt flammade allt upp och ljudet av ett slott i brand omgav oss. Det var häftigt!

Här kommer lite bisarra och roliga fakta som jag fick ta del av på museet:

Slottet har anor från 1100-talet
År 1651 bosatte sig Karl X Gustav på Borgholms Slott, ”Karl X Gustav var en ung herreman med starka passioner för mat, kvinnor och krig”
Karl X Gustav hade ett midjemått på över 2 meter!
Under Karl X Gustavs tid på slottet serverades ofta upp till 24 rätter och man sköljde i snitt ner maten med tre liter öl och tre liter vin per person!
Under en del av den svenska stormaktstiden (1600-1700 talet) förbjöds ölänningar att jaga, eftersom allt villebråd skulle jagas av kungen. Detta gjorde att ölänningar förbjöds ha vapen och endast hundar med tre ben tilläts på ön!
Slottet härjades av en stor brand i oktober 1806, som i princip bara lämnade kvar muren. Branden berodde på en spricka i skorstenen som gjorde att en gnista kom ut på slottsvinden.

Midjemått som en kung…
Stackars hundar!

Efter en kort, men härlig helg på Öland var det dags att köra tillbaka hemåt igen… Vi kom hem utan bekymmer och kunde nöjda konstatera att bilen kändes bra att spendera några timmar i, så härmed förkunnar jag att bandet är klippt och Toto är invigd på riktigt 🙂

Strul, strul och lite mer strul med bilen…

Vår ståtlige Opel har visat sig vara något opålitlig och gett oss en hel del bekymmer de senaste veckorna. För en dryg månad sedan så åkte Jan in och besiktigade bilen. Då fick den ett gäng tvåor som han sedan dess har lagt en del tid på att försöka lösa: rost på båda bromsrören bak, vindrutetorkarna stod för högt upp och passagerardörren hakade inte i när man öppnade handtaget.

När Jan skulle byta bromsrören så satt det ena helt fast. Han behövde värma loss det och under tiden fick jag stå med brandsläckare och vattenslang redo. Bara för att göra det lite mer spännande stod bilen nära husväggen och ganska tätt parkerad vid våra bilar och husbilen. Efter en stund ropade barnen och jag gick dit eftersom Jan var under bilen och smutsig. Otålig som min käre make är så fortsatte han värma på röret. Rätt var det var så sprack oljeslangen och brinnande olja sprutade ut under bilen. Jan ropade på mig, men jag hörde inte så han fick springa efter slangen och lyckades släcka elden. Usch, det var nästan tur att jag inte var där!

När han äntligen fått loss bromsröret och skulle sätta dit det nya märkte han att det inte passade. Han hade beställt två till högersidan… Ni som känner Jan kanske inte blir så förvånade över att han ändå lyckades göra nya fästen och få fast bromsröret ändå! När han äntligen löst alla tvåor och tänkte att nu jäklar ska bilen gå igenom besiktningen så startade inte bilen… Startmotorn var helt död och vi insåg att vi aldrig skulle hinna få hem en ny startmotor innan tidsfristen för efterkontroll gått ut. Så vad gör man? Jan skruvade bort startmotorn och lyckades få den att snurra. Kanske skulle det gå att besiktiga bilen, OM han kunde få draghjälp igång och OM han slapp stänga av motorn under besiktningen…

I fredagsmorse ringde Jan och frågade om han kunde göra en efterkontroll med bilen igång och fick till svar att det skulle gå att lösa. Nöjd bokade han en tid och bad en granne komma och dra igång bilen. Då vägrade bilen självklart att starta. Jan ringde upp besiktningen och förklarade situationen och fick veta att han kunde dyka upp när som helst under dagen. Det vara bara att dra ner bilen till gårdsplanen, krypa under och börja skruva. Han höll på hela dagen och till slut löste han det och åkte in till besiktningen.

Det var bara det att nu lyste lampan att batteriet inte laddades och att ABS:en inte fungerade… Suck! När han väl kom fram till besiktningen och besiktningsmannen hoppade in i bilen var det första han sa – ABS-lampan lyser så jag kan inte besiktiga bilen. Jan svarade ”ge mig två minuter” och körde iväg till en brant backe, stängde av motorn och rullade igång. Återigen hade han tur och ABS-lampan slocknade.

Bara för att göra det hela ännu mer likt en dålig komedi så visade det sig att Jan missat en av tvåorna… Det var inte bara rost på båda bromsrören bak, det var även rost på ena bromsröret fram… Så med fyra tvåor av fem släckta körde Jan hemåt. Bra jobbat ändå, eller vad säger ni?

I helgen köpte vi ett bromsrör till höger fram och det bytte Jan ganska enkelt (att det var ett annat fäste så att han fick göra en speciallösning vågar jag knappt skriva här efter alla felköp och missar som vi lyckats med det sista, vilket i sig måste ses som nån typ av bedrift?!…) I dag blev det samma pärs att ta sig till besiktningen, men vet ni? Nu har vi äntligen en bil som är godkänd och åtminstone på pappret är fullt körduglig!

För er som tänker – vilka idioter! Köra runt med en bil med krånglande startmotor, ett batteri som eventuellt inte laddas och med en ABS-lampa som varnar, så kan jag lugna er med att vi självklart kommer att åtgärda detta. Sedan, om ungefär sjuttioåtta ytterligare felköp och oändliga timmar skruvandes under bilen så kan vi äntligen börja bygga om den invändigt… Och så är det väl bara att hålla tummarna att bilen krånglat färdigt och kommer att rulla alla mil till Mongoliet utan bekymmer 🙂