6 månaders äventyr 2019/2020 – Sida 7

Vidare österut i Turkiet

I onsdags när vi skulle ta oss ut från Istanbul så var vi beredda på att det skulle vara mycket trafik, men det var nästan tomt på gatorna så vi tog oss fort fram. Istanbul är delat i två delar, den europeiska sidan och den asiatiska. Vi valde att ta färjan över Bosporen, som skiljer de båda sidorna åt och går mellan Svarta havet och Marmarasjön. Det blev en bra dag i bilen, barnen somnade efter färjan och när båda två hade vaknat så stannade vi vid ett frukt- och grönsaksstånd vid vägen. Vi blev bjudna på iskall vattenmelon och sedan köpte vi med oss lite blandade frukter och grönsaker.

Vi var framme vid Akcakoca runt lunch och stannade till vid en liten butik och köpte färskt bröd och fetaost. Vi körde vidare till Giritli Camping och där var det fullt med folk. Det verkade som att många familjer friade ledigheten tillsammans på stranden. Vi åt vårt färska bröd med tomat, lök och fetaost. MUMS! Det var härlig stämning och många grillande, tände brasor och spelade musik. Här stormtrivdes vi!

Edvin hämtade en pall för att se solnedgången

Barnen cyklade på campingen och lekte på stranden. På kvällen gjorde vi nudelwok med chili, paprika, lök och vitlök. Det var riktigt gott med någonting som var lite annorlunda mot det senaste. Vi hade bästa dagen på länge och alla i familjen njöt av att ta det lugnt. Jan lyckade till och med fixa AC:n. Knepet var tre skruv och en hammare… Magneten hade gått sönder, så han slog ner tre skruvar så att kompressorns hjul fastnade i varandra. Tur att jag har med mig en egen Oppfinnar-Jocke (för er som läst Kalle Anka) som har en lösning på det mesta 🙂

Jan fixar AC:n!
Tre skruvar hamrades ner…

Vi hade tänkt att stanna två nätter för att vila upp oss lite, men på natten började det regna. På morgonen var det regn i luften, så vi valde att köra vidare mot Samsun. Även denna morgon så ville Toto trilskas med oss och vägrade starta. Batteriet var inte helt dött, men det hade inte tillräckligt med ström för att dra igång startmotorn… Det verkade som att runt 20 timmar stillastående, med kylskåp och fläkt var lite för mycket trots att vi har två batterier. Jan letade fram startkablar och så bad vi en på campingen hjälpa oss igång!

Toto behövde lite hjälp för att starta på morgonen

Vi körde förbi ett stort köpcentrum på förmiddagen och valde att stanna till en stund där. Det fanns en stor lekplats där inne, som man fick betala ca 40 kronor per barn för 40 minuter. Under tiden gick jag och Jan iväg och köpte en ny högtalare med blåtand. Då ringde telefonen – Alice hade slagit sig och var ledsen på lekplatsen. Jag skyndade mig dit och tröstade henne, under tiden lekte Edvin med en massa barn där inne. Fyrtio minuter gick fort och Edvin ville inte riktigt gå därifrån, men vi lockade med fika. Klockan hade hunnit bli över ett när vi satte oss i Toto och fortsatte österut.

Torsdagen flöt på och vi betade av mil efter mil österut i Turkiet. Klockan hade hunnit närma sig åtta när vi svängde av i staden Merzifon. Vi gick in och frågade efter rum på Korkmaz Otel, ett familjerum med frukost skulle kosta under 300 kronor. Hotellet var färdigt i början av 2019 så allt var rent och fräscht. Nästan för fint för oss 😉

Det blev en pussel- och spelkväll på hotellrummet

Ett oväntat stopp i Istanbul

I tisdags vaknade vi upp i Toto utanför Sozopol i Bulgarien. Vid nio hade vi ätit frukost och packat iordning vår lilla bobil och började köra mot Turkiet. Vägen var nästan tom och när vi kom fram till gränsen en timme senare så var det knappt några bilar före. Övergången gick förvånansvärt smidigt och på under 30 minuter var vi över i Turkiet. Det kändes direkt att klimatet och landskapet var annorlunda. I Bulgarien var det mer grönt och skogar, men här var det varmare, torrare och mer öppet. På något sätt hade vi också kommit till en milstolpe på resan – nu lämnade vi Europa bakom oss och restan av resan är okänd mark för både mig och Jan. Spännande!!

Vi körde mot en camping några mil innan Istanbul. När vi kom dit var det galet mycket folk. Campingen var full och på stranden var det packat med folk. Vi förstod ganska snabbt att det måste vara någon typ av helg här i Turkiet, så jag gick in på nätet och kollade. Mycket riktigt från den 12-15 augusti är det Kurban Bayrami Holiday (Feast of Sacrifice) och det verkar vara en viktig högtid. Vi stannade i alla fall till och åt lunch och badade. Sedan bestämde vi oss för att fortsätta köra en stund till och åka bortom Istanbul.

En pimpad campingplats
Vi var inte ensamma…
Lunchpaus!

När vi var mitt inne i Istanbul så ropade Alice i baksätet att hon behövde gå på toaletten. Vi skyndade oss att stanna. När vi satt oss i bilen och kört tio minuter ropade hon igen – stanna! Kanske hade hon åkt på magsjuka? Vi lyckades hitta en bensinstation och svängde av. Klockan hade redan hunnit bli efter sex och nu var vi precis vid Sultanahmet, som är området med blå moskén och det mest kända turistområdet. När jag var inne med henne på toaletten så kollade Jan upp boende i närheten och hittade ett som kostade runt 170 kronor, som hittat!

När vi började köra dit så insåg vi ganska snart att området inte var det bästa. Vi såg inga andra hotell i sikte när vi började närma oss… När vi checkade in så suckade personalen och sa att rummet är för litet för oss, det är bara två små enkelsängar… Jag pekade på bilen och sa att vi brukar sova alla fyra där i, så detta är rena lyxen för oss. Då skrattade han och sa ”Oh, I feel sorry for you” och gav mig nyckeln 🙂

Vi lyckas alltid få rummet att se ut som ett bombnedslag 😉

Utanför hotellet
Alice kollar rakt ner i någons vardagsrum

Nu visade det sig att rummet kanske inte var rena lyxen, utan i själva verket väldigt sunkigt! Men sånt är livet… Det visade sig att Alice inte hade magsjuka, hon hade nog bara svalt för mycket saltvatten. Så vi la in våra väskor och gick sedan ut för att hinna se lite av Istanbul innan det mörknade helt. Vi tog en taxi in och stannade precis vid Sultanahmet. Direkt när vi klev ur taxin och mötte alla välklädda och framförallt rena, nyduschade människor så insåg vi hur smutsiga vi var. Vi hade inte duschat på flera dagar och kläderna var riktigt smutsiga… Så är det när man är på resande fot 🙂

Så här mycket spring i benen hade barnen

Det var mycket folk överallt, men vi kunde ändå köpa Döner och äta på gräset precis vid blå moskén. I vanliga fall har jag för mig att man inte får vara på gräset, men nu var det mycket folk och många satt och hade picknick. Vid halv tio tänkte vi ta en taxi tillbaka till hotellet, men första taxin vi frågade svarade att han inte ville åka till det området vi skulle… Nästa taxi sa åt oss att hoppa in, satte på min färdbeskrivning på telefonen och körde (riktigt jäkla fort) till hotellet.

Vi satte ingen klocka, men vaknade ändå runt sju i onsdags. Då blev det hotellfrukost, fast kanske inte den ni tänker på… Vi gjorde kaffe och hämtade upp yoghurt och mackor från Toto och åt i sängarna. När vi skulle starta bilen och köra ut från staden så gick det inte att vrida runt nyckeln och starta bilen. Det var som att det var fel nyckel. Vi fick lirka en stund och sedan vrålade Toto igång. Nu skulle vi ta oss ut från Istanbul och köra vidare österut…

Tvärs igenom Rumänien & Bulgarien

Innan vi hann lämna Moldavien i lördags, så blev vi självklart stoppade av polisen. Jan hade kört för fort. Påstods det. Han blev ombedd att gå ur bilen och följa med. Polisen förklarade att han skulle bli åtalad och att det skulle ta fem dagar innan han fick lämna landet. ”Vad ska vi göra med dig?” Frågade polisen gång på gång… Jan är så lugn i sådana situationer och tycker till och med att det är lite roligt. Han bara svarade bara ”Jag vet inte” och lät poliserna fortsätta. Han verkade totalt oförstående att polisen ville ha pengar… Efter 5-10 minuter sa Jan ”You can have some cookies” och då bara polisen skrattade, skakade på huvudet och sa ”Just go!”. Moldaviska polisen vs. Jan, 0-1 🙂

Jag köper frukost innan gränsen, kaffe och friterat bröd fyllt med kål, potatis och dill.

Gränsen från Moldavien till Rumänien gick ganska smidigt, på runt en timme var vi igenom. Lördagen blev ändå en dag i Toto. Vi satt i tolv timmar i bilen, med stopp för fika och lunch, såklart. När klockan började närma sig 18 stannade vi till på ett motell och tog in för natten. Det fanns ett stort badkar på rummet så hela familjen blev rena! Sedan gick vi till en restaurang bredvid och åt kvällsmat. Det fanns en stor lekplats så barnen lyckades springa av sig och tyckte att dagen varit helt okej ändå… Det krävs inte mycket för att barnen ska bli nöjda (och ibland inte mycket för att bli missnöjda heller för den delen)!

Morgonen efter, i söndags, hade vi ställt klockan på sex och packade in oss i bilen och började köra mot Bulgarien. Det tog någon timme till gränsen och sedan var vi tvungna och ta färja över Donau. Då slog det plötsligt både mig och Jan – vi har varit här förut. När vi åkte MC genom Östeuropa 2008 så kom vi den här vägen. Då visste vi inte att vi skulle behöva ta färja över floden och hade inte en krona på oss. Vi stod ett tag och funderade på hur vi skulle göra och då kom en man fram med en biljett till oss. Han hade betalat vår färjebiljett, så att vi slapp vända. Så snällt! Vi kom också ihåg att det stod ett flygplan vid floden, så efter att vi åkte över så letade vi upp flygplanet och käkade lunch där. När Jan fixade mat i Toto gick jag och barnen ner till floden och kollade på alla båtar som åkte förbi och kastade pinnar i vattnet.

Flygplanet som står mitt bland husen vid Donaus strand

Efter lunchen körde vi till gränsen, som ligger precis vid floden, men där tog det stopp. Det var kö och den gick fruktansvärt långsamt framåt, det var dessutom över 37 grader. Vi hade väntat oss en ganska smidig övergång, eftersom båda länderna är med i EU, men icke. Efter ett tag tröttnade barnen på att sitta stilla i bilen i värmen, så då fick dom leka i skuggan vid tullkontoret när vi väntade.

Vi fick köra igenom ett vattenbad och bilen blev nersprutad av någon vätska som luktade väldigt mycket klor…

När vi kommit över till Bulgarien så fortsatte vi till Svarta havet och en Camping norr om Varna. Vi var framme runt klockan fem och efter att vi parkerat Toto så spenderade vi eftermiddagen och kvällen på stranden. Det fanns en helt okej restaurang vid vattnet, med en lekplats som barnen knappt kunde slita sig ifrån för att äta. Det var precis lagom varmt i bilen på natten och framförallt, inga mygg(!), så vi alla sov bättre än på länge.

Frukost på campingen, med havet bakom buskarna

På måndagen hade vi bara tänkt köra en kort stund. Det blev inte riktigt så… Det blev ändå några timmar i bilen eftersom vi först irrade bort oss i Burgas och sedan bestämde vi oss för att fortsätta till en camping vid Sozopol, som låg lite närmare turkiska gränsen. Vi hittade en skön plats i skuggan för bilen och sedan gick vi ner till stranden och hängde där från klockan fem till åtta på kvällen. När dagen avslutas så bra, så tänker man knappt på att man spenderat några timmar i bilen under dagen…

Moldavien & vidare till Transnistrien – landet som inte finns

I torsdags vaknade vi upp på en parkering i staden Kamenets-Podolsky i Ukraina. Vi hade ställt klockan, så runt klockan sex gick vi upp och började packa iordning vår lilla bobil för att ta oss till den moldaviska gränsen. Det visade sig vara ett bra drag. Vi var framme vid gränsen innan nio och då var det bara en bil före oss. Övergången tog ändå en timme, och sedan var vi i land tre på resan – Moldavien!

Solrosfält fanns det gott om i Moldavien

Vi började köra söderut i Moldavien och hamnade vid lunchtid i huvudstaden Chisinau. Vi stannade till vid en sjö precis utanför staden så att barnen kunde leka av sig och att vi alla kunde äta. Ingen av oss kände för en storstad så istället körde vi direkt mot Transnistrien. Kanske var du lika ovetande om detta (inte erkända) land som jag, tills för bara några veckor sedan? Jan däremot har haft lust att åka dit ett bra tag, men vi hade inte alls planera att åka förbi denna gången. För någon vecka sedan mötte vi en granne som precis kommit tillbaka från sommarens tågluff i Europa. De hade åkt in i Transnistrien och då började vi tänka – det kanske vi också skulle kunna klämma in på denna resan…

Inte lätt att se vilket körfält man ska ligga i när det helt saknas mittlinjer…

Området, som ligger mellan Moldavien och Ukraina, förklarade sig självständigt från Moldavien 1990. Det har inte erkänts som en självständig stat av omvärlden. Landet får tydligen ekonomiskt stöd från Ryssland, har egen valuta, polis, tull, post, militär, rättsväsende, skattelagar och president. År 2010 tog landet bort krav på inbjudan för att få komma in och några år efter även visumkravet. Gränsen in till Transnistrien överraskade oss ändå lite. Det var en riktig gränsövergång med flera stopp med militärer och stridsvagnar. Övergång gick ändå smidigt, vi behövde bara berätta vart vi skulle bo, betala vägskatt och tala om vad vi hade för ärende i landet.

Vi körde mot huvudstaden Tiraspol och stannade till för att köpa lite mat innan vi körde vidare till Red Star Camping. När vi köpt allt och skulle betala så gick det såklart inte att betala med kort… och vi hade inga kontanter (eller jag började ta upp Moldaviska Leu, men här var det ju visst annan valuta också!). Jag och Alice gick ut och letade bankomat, på vägen sprang jag på tre bussar med AIK-supporters. Jag snackade lite med en av killarna och fick veta att det lokala laget FC Sheriff spelade mot AIK ikväll. Vakten vid gränsen hade frågat om vi skulle gå på fotbollen, men eftersom varken jag eller Jan har något om helst sportintresse så vi hade ingen aning om vilken match han pratade om.

Red Star Camping, Tiraspol, Transnistrien

Efter att jag och Alice lyckats hitta en bankomat så gick vi tillbaka till affären och betalade sedan körde vi vidare till campingen, som låg precis i utkanten av staden. Det visade sig att killen som vanligtvis drev ställett var bortrest, i stället var hans bror med familj där. Tur för oss! Både Natalia och Igor var hur trevliga som helst och dom hade två grabbar, Pavlet och Nikita. Perfekt leksällskap till Edvin och Alice 🙂 Vi blev bjudna på soppa första kvällen och satt uppe och pratade. Vi hade så trevligt tillsammans att vi bestämde oss för att stanna en natt till. Dagen efter, i fredags, så visade våra nya vänner oss en skatepark i staden. Barnen lekte där hela förmiddagen med sina cyklar. Alla tre hade hur mycket energi som helst!

Första kvällen på campingen, vi fick soppa av Natalia & Igor

På väg in till skateparken, det fanns en gångväg längs med floden.

Runt klockan 12 så blev det mörkare och mörkare på himlen, det verkade som att det skulle bli värsta åskovädret. Vi packade snabbt ihop oss och Natalia och Piotr gick hemåt med barnen, men vi tänkte gå in i staden och kika. Precis när vi gått så öppnade sig himmelen! Vi hann söka skydd på uteserveringen på en restaurang. Tyvärr så var den inte öppen, utan under renovering. Vi satt där enbar stund medan regnet öste ner ute och åskan dundrade över oss. Det var riktigt häftigt!

När det lugnat ner sig lite så skulle vi gå in till staden, men det blev inte riktigt som planerat den eftermiddagen. Jag halkade med Alice i famnen och båda två dunkade i huvudet i en marmormur. Jag tuppade av och såg stjärnor. Alice började gråta direkt, så hon svimmade aldrig av. Vilken tur! Efter att Jan hjälpt mig upp så tröstade jag Alice och hon verkade inte ha så ont, det verkade som att hon klarat sig! Jag däremot hade fått värsta bulan och hade ont i huvudet. När vi gått några meter så märkte jag att jag hade blod på handen. Jag frågade Jan om jag blödde från huvudet, men han hittade ingenting. Då lyfte jag lyfte på Alice keps och hon var helt blodig på bakhuvudet. Det spred sig snabbt och snart var klänningen helt nerblodad. Iskall skyndade vi in på en restaurang och försökte se hur såret såg ut. Det var på drygt två centimeter och ganska djupt på ena sidan. Vi bestämde oss för att ta en taxi till campingen, som bara låg någon kilometer bort.

Alla har fullt upp 🙂 Om ni kikar in noga så ser ni allt blod bak på Alice klänning..

Vi knackade på hos Natalia & Piotr. Skulle vi åka till sjukhuset, ta in på hotell eller stanna kvar? Vi lyckades tvätta såret och efter en stund så lekte Alice precis som vanligt. Vi bestämde oss för att stanna kvar. Barnen lekte hela kvällen och vi satt och pratade och hade en trevlig kväll. Morgonen efter så sa vi hej då till våra nyfunna vänner och körde mot Moldavien och Rumänien. Barnen var lite ledsna, men förhoppningsvis så ses vi igen någon gång 🙂

Vi spanade in slottet i Bender på vägen tillbaka till Moldavien.

Just det, Jan har aldrig gångra synpunkter om innehållet i bloggen, men han tyckte bestämt att rubriken för detta inlägget skulle vara ”Transnistrien – och sedan svartnade det för ögonen”. Just den här gången fick han inte riktigt som han ville… Men alla andra gånger i livet så är självklart hans åsikt väldigt viktig 😉

Två stopp i Ukraina – Lviv & Kamenets-Podolsky

Vi kom fram hela vägen till Lviv i tisdags och gränsövergången gick smidigare än den borde, trots att det tog över två timmar. Jan lyckades nämligen ställa sig i någon typ av Priority Lane… Varför vi fick stå kvar i den kön vet jag inte, men kanske andas Toto en aura av status?! Nej då, det var nog barnen som gjorde att vi fick stå kvar i snabbkön 🙂 Tur det för annars hade gränsen tagit minst det dubbla. Det var lååånga köer och (de ganska buttra) vakterna försökte inte direkt skynda på.

Ett snabbt lunchstopp innan gränsen till Ukraina, det fanns inte en restaurang i sikte…

Vi ordnade en lägenhet i Lviv och när vi kom fram till staden så kunde vi köra rätt in i centrum och möta upp vår värd. Vägen dit var skumpig! Det var kullersten, med spårvagnsspår och höga kanter överallt. Lägg till mycket trafik och hetsiga bilförare. Barnen hade kul bak i bilen i alla fall! Vi fram kanske satt lite mer med andan i halsen, men vi kom fram helskinnade! I en bilkö så började bilen framför köra in till kanten, Jan tog tillfället och körde om. Då upptäckte vi att det stod en ambulans bakom med blåljusen på.. Efter att ambulansen kört förbi så svängde den andra bilen upp bredvid oss och var riktigt arg. Jan bara ryckte på axlarna, det är inte lätt att hänga med trafiken här när man är trött, hungrig, halvblind och dessutom från landet 🙂 Vi fick parkera Toto innanför låsta grindar. Perfekt!

Solen håller på att gå ner, Lviv, Ukraina

Klockan hade hunnit bli närmare 19 innan vi kom fram, så vi slängde in packningen i lägenheten, startade en maskin tvätt och sedan gick vi ut på stan. Barnen sprang runt på gatorna och efter någon timme satte vi och på en restaurang och käkade kvällsmat. Vi åt på en hyfsat fin restaurang och drack en stor stark var för under 200 kronor. Efter maten fortsatte vi vår rundtur i staden och barnen orkade faktiskt springa runt på gatorna fram till klockan tio, sedan var alla fyra trötta. Vi gick tillbaka till lägenheten och alla somnade samtidigt. Lägenheten låg i ett gammalt stenhus, så det var svalt och skönt inne. Vi sov till klockan nio och sedan käkade vi fruskot på rummet innan vi tog en sista sväng på stan.

Barnen fick en varsin blomma av en kvinna som sålde blommor på gatan.

Vid tolv checkade vi ut och började köra mot Moldavien. Det visade sig extremt test för Toto. Vi hade hittat en ”genväg” som visade sig var riktigt jäkla dålig! På långa sträckor kunde vi max köra i 30-40 km/h. Vägen var som vågor, med höga kanter. Trots att vi körde försiktigt så skrapade skyddsplåten i vid två tillfällen. Som tur var klarade vi oss utan punktering, men de enda bekvämligheterna vi hade strök med – AC:n och bilstereons AUX-ingång. När det började bli dags för lunch så körde vi förbi en restaurang som såg lite annorlunda ut. Det visade sig vara ett lokalt bryggeri där man kunde kap med sig öl från tappen i plastflaska. Självklart så var vi tvungna att köpa med oss två 0.75 flaskor öl., för drygt 15 kronor styck. Vi åt lunch och drack en varsin alkoholfri öl från bryggeriet till maten. Sedan var vi redo för några fler timmar i bilen 🙂

Så här fin var vägen stora delar av ”genvägen”

Bryggeriet, som också hade restaurang och guidade turer.

Det tog hela dagen att komma drygt 30 mil till nästa stopp på resan: Kamenets-Podolsky. Jan hade läst att det fanns en fin borg där och den ville vi inte missa när i ändå i princip körde förbi. Vi kom fram till staden runt 19 och borgen var det första vi såg. Den var mäktig! Staden ligger innanför en meandersväng i floden och borgen vaktar över ingången. Vi bestämde oss för att sova i bobilen på en parkering, utanför ett hotell, mitt i staden. Personalen på hotellets restaurang kunde engelska och var hjälpsam och sa att vi kunde stå där över natten. Vi åt kvällsmat på restaurangen och sedan gick vi en sväng för att kolla på borgen efter att det blivit mörkt. Runt klockan tio bäddade vi iordning Toto och la oss. Dagen efter väntade ännu en gränsövergång och nästa land på resan, Moldavien.

Vi packar iordning Toto tidigt på morgonen, under tiden fick baren vänta i sina stolar

Poznan, Krakow och vidare mot Ukraina

Nu har vi snart kört igenom hela Polen och är på väg mot Ukraina. I söndags stannade vi till i Poznan, som Jan hade läst har ett av Europas vackraste torg. Vi höll inte riktigt med, visst torget var fint, men kan knappast kvala in som ett av de finaste i Europa. Det blev ändå ett lyckat besök i staden. Vi spanade in torget och sedan stannade vi vid en stor fontän och åt glass. Alice slängde av sig kläderna och skulle absolut bada. Efter att hon känt på vattnet var hon inte lika säker och stod mest vid kanten och busade. Klockan hade redan hunnit bli 18 när vi lämnade staden och körde söderut 1,5 timme närmare Krakow. Vi hittade en liten camping vid en sjö som var helt perfekt. Precis vid vattnet med lekplats, det var dessutom billigt (under 50 SEK). Så efter en snabb kvällsmat vid bobilen cyklade barnen ner till stranden och lekte av sig.

Del av torget i Poznan som kanske inte var riktigt lika fin…

Kvällsmat på campingen utanför Wieliczka

I måndags fortsatte vi mot Krakow och det slutade med att vi spenderade hela dagen i bilen… Trots att det tog längre tid än vi beräknat så körde vi sträckan utan bekymmer med ett lunchstopp och ett glasstopp på vägen. Vi var framme i Krakow vid 18 och då var vi ganska möra. Vi lyckades köra rätt in i staden och ända fram till det berömda torget Rynek Glowny. Vi är ytterst osäkra på om vi fick köra där, det var inte riktigt planen och vi hade lite bekymmer att hitta ut igen med alla enkelriktade vägar. Tillslut hittade vi en parkering och kunde gå tillbaka till torget. Barnen tyckte att det var skönt att komma ut från bilen och sprang runt och lekte på torget. Innan vi lämnade Krakow käkade vi lite pizza och sedan letade vi ett ställe för natten lite utanför staden.

Klockan hade redan hunnit bli nio innan vi hittade en ställplats. Receptionen var samma som för ett motell och ett rum kostade inte mycket mer än ställplatsen. Vi valde att ta ett rum och vi vuxna tog en varsin lång varmdusch. Våra barn älskar att basta och bada (i varmt vatten) men ställer sig ytterst tveksamma till att duscha. Det hela slutade med en vurpa när Alice försökte klättra upp på vägen i ett försök att undvika duschstrålen. Jag kan nu i efterhand konstatera att det hela nog slutade med 1-0 till Alice eftersom hon slapp duscha håret… Hur som helst så kunde alla lägga sig rena i nytvättade lakan. Så lyxigt!

Idag fortsätter vi österut om Ukraina och staden Lviv. Vi körde från motellet innan tio på morgonen, men under första två timmarna har vi inte lyckats komma så långt. Först blev det ett stopp i affären och lite glass, sedan skulle Edvin kissa. Efter det märkte vi att lampan för reserven lyste, så då var det bara att stanna och tanka. Efter ytterligare några minuter på vägen så ropade Alice att hon behövde gå på toa. Precis som det ska vara under en bilsemester med barn med andra ord 🙂

Vi har valt att inte köra på stora betalvägar, eftersom det inte finns någonting att se längs med vägen då. Vi ju inte bråttom så det gör ingenting att det tar lite längre tid… Idag hoppas vi på en smidig gränsövergång mellan Polen och Ukraina och att vi kommer hela vägen fram till Lviv.

Äventyret har börjat – nu är vi i Polen

Nu är vi på väg! Den sista veckan har vi verkligen haft fullt upp, men vi lyckades få allt färdigt. Vi fick ett kök på plats och hann med alla andra tusen grejer som hör till när man ska vara borta i flera månader och ha ett helt hem med sig. Det blev precis som jag trodde, på fredagen blev det packning av allt i bilen och fixa iordning hemma. Det kom förbi lite grannar och vänner titt som tätt under dagen och önskade oss en trevlig resa. Älskar att bo på landet där alla ser efter varandra 🙂 Under fredagen kändes det inte som att vi snart skulle ge oss ut på en lång resa, dagen gick i ett och rätt som det var så var det kväll. Vi kom i säng ganska sent och ställde klockan på fyra. Eller Jan lyckades ställa sin på 4.50, så det var tur att jag också ställt min… Strax efter fem körde vi hemifrån mot Trelleborg där vi skulle ta färjan till Swinoujscie. Vi kom fram en kvart innan incheckningen stängde, bra tajmat med andra ord 🙂

Färjan tog 7 timmar, men gick hur smidigt som helst. Vi varvade soldäcket med att sitta inne och läsa böcker, äta Singoalla, leka med bilar och kolla lite på TV. Ni som åkt färja vet att det inte väntar någon kulinarisk upplevelse. Om man inte äter kött så är utbudet dessutom väldigt begränsat, så det fick bli pommes för min del. Alla blev mätta och det är väl det som räknas.

Vi var framme i Polen strax innan 17 och kollade in en ställplats i byn Wolin, strax efter färjan. Det var mängder av folk överallt och vi insåg ganska snart att det nog var något event i byn. Mycket riktigt det var Festival of Slavs and Vikings med folk från hela Europa på besök. Varenda parkering, camping och ställplats var fulla, så vi körde vidare. Med en jävligt missnöjd Alice i bilen lyckade vi köra en timme söderut, till byn Morzyczyn och Camping Hania som låg precis vid en sjö. Vi slängde snabbt ur cyklarna och gav oss iväg på cykelpromenad längs med stranden. Det var massor med folk och matstånd överallt. Det visade sig var en festival (Gastro week Festival) i denna byn också. Vad är oddsen för det tro?! Vi stannade ute till klockan tio och käkade Burritos, Tacos och Quesadillas. Så jäkla gott! Efter en lång dag som avslutades med några timmar ute och x antal kilometer cyklande för barnen så var alla trötta och vi somnade gott i Toto.

Vi vaknade runt klockan åtta och ordnade frukost, sedan höjde vi upp sängen i taket och packade in alla saker på sin plats igen. Det är verkligen compact living där varje sak åtminstone bör ha sin plats, men vi har inte riktigt kommit dit ännu. Efter några nätter till så har vi nog fått kläm på det 🙂