Resmål – länder – Sida 9 – Lilla familjen reser

Strul, strul och lite mer strul med bilen…

Vår ståtlige Opel har visat sig vara något opålitlig och gett oss en hel del bekymmer de senaste veckorna. För en dryg månad sedan så åkte Jan in och besiktigade bilen. Då fick den ett gäng tvåor som han sedan dess har lagt en del tid på att försöka lösa: rost på båda bromsrören bak, vindrutetorkarna stod för högt upp och passagerardörren hakade inte i när man öppnade handtaget.

När Jan skulle byta bromsrören så satt det ena helt fast. Han behövde värma loss det och under tiden fick jag stå med brandsläckare och vattenslang redo. Bara för att göra det lite mer spännande stod bilen nära husväggen och ganska tätt parkerad vid våra bilar och husbilen. Efter en stund ropade barnen och jag gick dit eftersom Jan var under bilen och smutsig. Otålig som min käre make är så fortsatte han värma på röret. Rätt var det var så sprack oljeslangen och brinnande olja sprutade ut under bilen. Jan ropade på mig, men jag hörde inte så han fick springa efter slangen och lyckades släcka elden. Usch, det var nästan tur att jag inte var där!

När han äntligen fått loss bromsröret och skulle sätta dit det nya märkte han att det inte passade. Han hade beställt två till högersidan… Ni som känner Jan kanske inte blir så förvånade över att han ändå lyckades göra nya fästen och få fast bromsröret ändå! När han äntligen löst alla tvåor och tänkte att nu jäklar ska bilen gå igenom besiktningen så startade inte bilen… Startmotorn var helt död och vi insåg att vi aldrig skulle hinna få hem en ny startmotor innan tidsfristen för efterkontroll gått ut. Så vad gör man? Jan skruvade bort startmotorn och lyckades få den att snurra. Kanske skulle det gå att besiktiga bilen, OM han kunde få draghjälp igång och OM han slapp stänga av motorn under besiktningen…

I fredagsmorse ringde Jan och frågade om han kunde göra en efterkontroll med bilen igång och fick till svar att det skulle gå att lösa. Nöjd bokade han en tid och bad en granne komma och dra igång bilen. Då vägrade bilen självklart att starta. Jan ringde upp besiktningen och förklarade situationen och fick veta att han kunde dyka upp när som helst under dagen. Det vara bara att dra ner bilen till gårdsplanen, krypa under och börja skruva. Han höll på hela dagen och till slut löste han det och åkte in till besiktningen.

Det var bara det att nu lyste lampan att batteriet inte laddades och att ABS:en inte fungerade… Suck! När han väl kom fram till besiktningen och besiktningsmannen hoppade in i bilen var det första han sa – ABS-lampan lyser så jag kan inte besiktiga bilen. Jan svarade ”ge mig två minuter” och körde iväg till en brant backe, stängde av motorn och rullade igång. Återigen hade han tur och ABS-lampan slocknade.

Bara för att göra det hela ännu mer likt en dålig komedi så visade det sig att Jan missat en av tvåorna… Det var inte bara rost på båda bromsrören bak, det var även rost på ena bromsröret fram… Så med fyra tvåor av fem släckta körde Jan hemåt. Bra jobbat ändå, eller vad säger ni?

I helgen köpte vi ett bromsrör till höger fram och det bytte Jan ganska enkelt (att det var ett annat fäste så att han fick göra en speciallösning vågar jag knappt skriva här efter alla felköp och missar som vi lyckats med det sista, vilket i sig måste ses som nån typ av bedrift?!…) I dag blev det samma pärs att ta sig till besiktningen, men vet ni? Nu har vi äntligen en bil som är godkänd och åtminstone på pappret är fullt körduglig!

För er som tänker – vilka idioter! Köra runt med en bil med krånglande startmotor, ett batteri som eventuellt inte laddas och med en ABS-lampa som varnar, så kan jag lugna er med att vi självklart kommer att åtgärda detta. Sedan, om ungefär sjuttioåtta ytterligare felköp och oändliga timmar skruvandes under bilen så kan vi äntligen börja bygga om den invändigt… Och så är det väl bara att hålla tummarna att bilen krånglat färdigt och kommer att rulla alla mil till Mongoliet utan bekymmer 🙂

Våra fyra hjul till Mongoliet

Nu ska det handla lite om den femte medlemmen på vår roadtrip till Mongoliet – vår Opel Combo som har fått det förträffliga namnet Toto. Det är en bil som gått blygsamma 40 tusen mil och har några år på nacken. Växellådan, bromsarna, stötdämpare, luftfilter och oljefilter har behövt lite tid och kärlek av Jan nu i vår. Speciellt eftersom bilen stått still sedan sommaren 2017. Vi besiktigade bilen i mars, men den gick inte igenom. Surprise! Det vi måste fixa är bland annat bromsrören som var lite för rostiga. Sen kan vi väl låtsas som att ABS-lampan INTE alls började lysa på väg till besiktningen, men som tur var slocknade innan… Kort och gott – några saker återstår men snart är bilen laglig att köra omkring med. Sedan börjar det roliga med att fixa iordning vårt vrålåk för resan! Det blir en kompakt tvåa med kök och toalett.

Master Bedroom

Tanken är att jag, Jan och Alice ska sova bak i bilen på en madrass. Invändigt är bilen 130 cm bred och om vi fäller baksätena (och skjuter fram stolarna) så kan den nog precis bli 180 cm lång. Det är ju gott om plats?! Det enklaste hade varit att göra som när vi körde med vår Land Rover till Burkina Faso, då plockade vi bort baksäten och byggde upp en skiva bak i bilen som vi la ett varsitt liggunderlag på. Nu måste vi lösa det på något annat sätt eftersom vi behöver ha kvar baksätena för Edvin och Alice.

Sovrum nummer 2

Edvins säng kommer troligtvis att vara en madrass i framsätena. Vi måste bara fundera på hur han ska få en jämn säng och utan en växelspak i ryggen… Men det ska vi garanterat lösa! Tur att Jan är påhittig och expert på att fixa sådana här saker (hur snyggt det blir är en annan femma 😉 )

Kök

Vi ska ha ett enklare gasolkök med två plattor, en 12 V kylbox och lite plats för konserver. Eftersom bagageluckan är helt rak när den är öppen så passar det perfekt med ett utekök där. Det ultimata vore ju ett kök som man drar fram från bagaget, så det ska vi klura lite på. Jag har dessutom tänkt sy nån typ av tält/myggnät som man kan ha runt bagageluckan. Då står vi lite skyddade om det regnar och samtidigt kanske vi lyckas stoppa några myggor från att ta sig in i bilen.

Badrum

Vi har tänkt bygga ett enklare badrum med dusch, handfat och toalett inne i bilen… Eller nej föresten, så lyxigt blir det inte, men en Porta Potti ska vi nog lyckas klämma in…

Förvaring

Den enklaste lösningen blir en takbox, så att vi får plats med bord, stolar och annat smått och gott. Sedan blir det också en del förvaring under sängen i bagageutrymmet. Eftersom bilen är hög inuti så har vi också planer på att göra någon typ av förvaring i taket för lite kläder och kanske går det även att fästa madrasserna där under dagtid?! En sak är säker – det kommer blir trångt, så det gäller att packa lätt!

Visst låter det som en bra plan för vår lilla bobil Toto 🙂 Nu har vi fyra månader på oss att göra iordning bilen (utöver allt annat som måste lösas inför resan parallellt med två heltidsjobb och småbarn) men nu står nedräkningen på under fyra månader – i början av augusti åker vi!

Tiden flyger iväg – 10 år sedan vi körde ner till Ouagadougou

Jag insåg häromdagen att det faktiskt är 10 år sedan vi slängde in lite packning i vår Landrover och styrde ner mot östra Afrika. Snart ska vi ju ge oss ut på ett liknande äventyr hela familjen, så därför passar det väl utmärkt att tänka tillbaka på resan som vi gjorde för ett decennium sedan?!

Det hela börja med att Jan året innan körde sin Africa Twin ner till Ghana, skeppade hem mc:n och sedan flög hem. I Ghana träffade han fantastiska Micke & Julia, som sedan dess är våra bästa vänner… Han fick mersmak av äventyret och ville gärna visa mig Micke & Julias ställe på stranden i Ghana. Det dröjde inte länge innan vi hade bestämt oss – vi skulle göra en liknande resa året efter. Vi valde att köra bil ner för att kunna sälja den när vi nått antingen Mali och Bamako eller Burkina Faso och Ouagadougou (eller Ouaga som staden för enkelhetens skull också kallas). Eftersom dessa båda länderna saknar hamn så kan man nämligen få ganska bra betalt för en bra bil och kanske till och med tjäna en hacka…

Hösten 2008 köpte vi en Landrover Discovery och några månader efter var vi på väg. Ni som känner oss blir kanske inte förvånade över att vi knappt kört med bilen innan vi gav oss av. Vi försökte lägga så lite pengar som möjligt på både bil och utrustning, eftersom vi skulle ge bort allt som inte fick plats i våra ryggsäckar när vi sålt bilen. Det hela slutade med att Jan svetsade ihop ett takräcke, där vi satte på en gammal takbox och surrade fast några diesel- och vattendunkar. Istället för sandstegar, som behövs om man kör fast i öknen, så köpte vi två ramper och det visade sig (som tur var!) fungera utmärkt. I bilen skruvade vi fast en skiva som vi lade varsitt liggunderlag på och sedan styrde vi söderut med slitna däck och äventyret hade börjat 🙂

Vi körde ner genom ett snöigt och kallt Europa, genom bland annat bergspassen i Andorra (inte att rekommendera med slitna däck nerför isiga backar). Efter Gibraltar började resan på riktigt… Snart skulle vi lämna Europa och komma till Afrika. Men, när vi skulle köpa färjebiljetter och tog fram vårt registreringsbevis (som man skulle visa för att få köpa biljetter och ta med sitt fordon på färjan från Europa) så insåg vi att vi inte hade med den förra ägarens registreringsbevis. Vi låtsades som ingenting och kom faktiskt över gränsen med Ernst Hupkes papper på bilen…

Marocko bjöd på berg, stenöken och mäktiga städer med pampiga byggnader. I Västsahara däremot var det mest öken och minerade områden. I Mauretanien körde vi rätt i Saharaöknen och körde på sanddynerna och sov mitt ute i ingenstans. I Mali tog vi oss bland annat till staden Djenné där världens största lerbyggnad finns, och genom häftiga Dogon Country. Det är ett område längs med Bandiagaraklippan där dogonfolket fortfarande bor i hus i klippskrevorna. Sedan var vi inne i Burkina Faso och började köra mot huvudstaden där vi skulle sälja bilen…

När vi körde in i Ouaga så var det enda vi såg en jäkla massa cyklar. Skulle det verkligen gå att sälja bilen här? Det visade sig gå relativt enkelt, men att gå igenom pappersproceduren för att byta ägaren var något krångligare. Vi fick skriva på x antal papper och ordna lika många stämplar på olika kontor runtom i staden. Eftersom tutan gick varm på bilarna så skämtade jag och Jan om att tutan säkert är det första en eventuell köpare testar… Vi fick oss ett gott skratt när det visade sig vara sant 🙂

Efter att vi sålt bilen lämnade vi Ouaga med en bunt euros och begav oss söderut mot Ghana. Vi åkte lokalbussar och till slut hade vi hamnat Kumasi och skulle ta oss ner till huvudstaden Accra. Någon nämnde att det kanske skulle gå att ta tåget mellan städerna så vi började fråga runt efter tågstationen. Någon sa att tåget nog skulle gå imorgon, en annan nästa vecka… Vi letade vidare och tillslut hade vi hamnat vid stationen och rälsen. Tåget kanske skulle gå nästa vecka, om det inte varit för den lilla detaljen att det växte träd på rälsen och folk hade byggt hus över tågbanan… Det visade sig att det inte gått något tåg från staden på många år… Vi fick helt enkelt ta bussen.

Efter Accra tog vi oss vidare västerut till Takoradi och Micke och Julias Desert Rose Lodge. Jan hade längtat efter all god mat och deras schyssta strand, men det visade sig att Micke och Julia fått flytta två gånger under det året. Nu hade båda precis köpt en annan bit mark och hade bara börjat bygga en grund till deras hus. Trots detta fick vi några sköna sista dagar på resan, innan det var dags för oss att flyga tillbaka till Sverige igen. Micke och Julia bodde kvar i Afrika i tre år till och under dessa år var vi och hälsade på ytterligare fyra gånger.

Idag startade Jan faktiskt upp vår Opel Combo och den startade utan bekymmer trots att den stått stilla alldeles för länge… Nu är det dags att besiktiga den och börja fixa ett litet kök och sovplatser. Denna gången får det nog bli madrasser på en skiva. Man blir ju lätt lite bekväm med åren…

Palolem Beach 2016 vs. 2019

Igår kom vi tillbaka hem till Sverige. Resan gick bättre än väntat, vi kom med alla flyg även om det var på håret. Efter att först ha åkt taxi en och en halv timme till flygplatsen, väntat på flyget, åkt strax över fyra timmar till Doha, väntat på flyget och sedan åkt nästan sju timmar hem så var vi ganska trötta när vi väl landade. Vi kom hem till ett stort, tyst och kallt hus. Ungefär allt det som Indien INTE är 🙂

När man besöker ett ställen man tidigare varit på så är det väl på sin plats att jämföra lite och fundera över vad som hänt sedan sist?! Vi kunde ganska snabbt konstatera att det mesta var sig likt, men det fanns så klart en del förändringar…

Bad med barnen 2019…
… och 2016!

Cash is still King – men kanske inte riktigt lika mycket…

Jag skrev lite kort i ett tidigare inlägg om att staten, helt plötsligt över en natt, gick ut med att alla sedlar på 500 och 1000 rupier (1000 rupier är cirka 120 kronor) var helt förbjudna. Istället skulle man samma dag börja med helt nya 500 och 2000 sedlar. Enda problemet var att det knappt fanns dessa nya sedlar. Så vad hände då? Bankerna fick hålla stängt och folk stod i oändliga köer till bankomater som man trodde kanske, eventuellt skulle fyllas på med sedlar snart. Mitt i allt detta landade vi fyra, som aldrig har med några USD i reserv. Detta gjorde att vi var helt utan pengar när vi landade en kväll på flygplatsen i Mumbai… Typiskt oss, och aldrig lär vi oss heller. Vi har fortfarande aldrig med några pengar när vi åker iväg. Vilket även denna gång gjorde att vi fick sätta oss i en taxi utan en rupier, eftersom bankomaterna på flygplatsen var trasiga 🙂 Men åter till 2016… Som tur är tänka vi alltid att allt går att lösa, så vi ordande boende som vi kunde betala med kort och dagen efter tog vi en taxi in till Colaba och Café Leopold, som är ett riktigt turistställe där vi gissade att man kunde betala med kort (alla som läst Shantaram vet vilket café det är). Där lyckades vi få caféet att betala taxin och lägga det vår nota. Smart va? Vi lyckades sedan få tag i en bankomat som fungerade och fick ut lite kontanter efter att ha köat en bra stund. Det var dock gräns på några tusen rupee per kort per dag, så pengarna vi fick ut räckte inte länge…

När vi sedan tagit oss ner till Palolem så fick vi leva på krita på alla ställen och sedan betala när vi fått ut pengar. Jan fick gå upp vid 4 på morgonen och gå upp till Canacona och stå i kö, sedan kom han tillbaka vid lunch UTAN pengar eftersom bankomaten inte fyllts på ännu. Så här höll det på och sedan, en kväll när vi gått in allihopa och köat i några timmar så fylldes bankomaten på och folk började få ut pengar. Skulle pengarna räcka till oss? Som tur var gjorde den det, då hade vi nog med pengar för att klara oss i några dagar och sedan var det samma visa en gång till. Det var fortfarande ont om pengar när vi åkte hem efter en månad. Vi mötte till och med turister som valde att åka hem eftersom dom inte orkade med att aldrig ha pengar och behövde lägga så mycket tid på att köa till bankomater. Inga ställen här tog kort 2016, men idag tar faktiskt flera restauranger kort, så kanske lyckades staten med att öka kortanvändningen och minska kontanthanteringen. Kanske lyckades de till och med få bort en del svarta pengar. Sjukt var det i alla fall och jag tror inte att man någon annanstans skulle komma undan med att förbjuda alla sedlar över en natt, utan någon som helst förvarning.

Barnen

Vilken skillnad det är idag! Nu sitter båda två och leker tillsammans, vilket gör att jag och Jan faktiskt kan sitta på altanen och bara ta det lugnt. Sist gick inte det. Varför? Jo, Edvin var en vild tvååring som inte var stilla en sekund. Han sprang iväg på äventyr hela tiden, så man fick snällt följa efter. Alice å andra sidan var bara några månader gammal och sova eller ammade om vart annat dygnet runt… Vi la oss alla tidigt och Alice hade en egen klocka så hon vaknade tidigt varje morgon och då brukade Jan gå ut med henne på promenad, innan solen ens gått upp. Nu får vi sovmorgon och barnen kan vara uppe senare och sover ensamma i sängen på kvällen så att vi kan hänga på altanen. Det är nästan, men bara nästan, som att livet börjar bli mer som innan vi fick två skruttar som vände upp och ner på världen 🙂

Alice november 2016…
… och januari 2019!

Edvin 2 år…
.. och 4 år!

Packningen

Vi skippade faktist sulky denna gången och ångrade oss inte en enda gång. Det blir så mycket smidigare att bara ha en varsin ryggsäck och inte ha en vagn att släpa på när man ska förflytta sig. Barnen är så pass stora nu så båda två orkar gå ganska långt själva, dessutom blir det ändå alltid gnabb om vem som ska sitta i vagnen och inte allt för sällan så vill ingen sitta i den… Eftersom båda barnen är blöjfria har vi varken med blöjor, våtservetter eller annat som behövs i skötväskan. Så denna gången reste vi lätt, med varsin ryggsäck som var långt ifrån fullpackad. Det var dock inte riktigt lika mycket plats kvar på hemvägen 🙂

Maten, boendet & andra turister

Här har alla ställen som vi ätit på fantastisk mat. Jag äter nästan bara indiskt (enbart vegetariskt och gärna veganskt), men Jan äter även annan mat som falafel, pizza, tacos, pasta och hamburgare och allting har varit gott. Så var det även förra gången, och restaurangen bredvid vår bungalow – Siarl Presley Bar & Restaurant har riktigt bra mat. Här åt vi alltid frukost och titt som tätt åt vi här alla dagens måltider, men nån gång emellanåt käkade vi på andra restauranger.

Vi bor på samma ställe som sist, Leela Guesthouse, och det är sig likt, men nu finns det både WIFI och varmvattensdusch. Priset är ungefär det samma, både på boende och mat. Det är samma personer som arbetar här och vi fick ett varmt välkomnande av personalen på såväl Leela som Siarl Presley. Alla är så gästvänliga och vi känner oss verkligen som hemma!

Prash på Leela
Sanjee på Siarl Presley
Barnen sover inne vår (otroligt välstädade) bungalow

Trots att vi var här i november 2016, när säsongen knappt hade kommit igång, så har jag för mig att det var fler turister då. Här är det blandat med både indiska och utländska turister, men jag tycker ändå att det är lugnt. På helgerna blir det dock ganska fullt eftersom det kommer gott om helgturister hit från hela Indien. Det är verkligen en kort säsong här, som börjar i november och sträcker sig till slutet februari. Under regnperioden så plockar man ner alla ställen här och så får man bygga på allt igen till nästa säsong. Undrar hur alla ställen går runt?!

Yoga

Sist vi var här var jag nybliven tvåbarnsmamma så då var det inte aktuellt med att gå på några yogapass (Alice ville vara nära mig hela tiden och ammade titt som tätt), men denna gången har jag varje morgon promenerat bort till Earth Yoga Village och varit med på Vinyasayoga. Om ni ska åka hit så kan jag verkligen rekommendera detta! Det är ett yoga retreat som även tar emot drop in, vilket passar perfekt för mig med en liten familj. Drop in är mellan 8.30-10 samt 17-18.30 och kostar 500 rupee. Om du vill veta mer så gå in på deras hemsida, du hittar den här.

Plast & miljö

Som turist märker man självklart bara av småsaker och kanske inte det som verkligen gör skillnad, men jag blev faktiskt förvånad över ett ökat fokus på miljö. Som exempel var det standard på flera restauranger att inte ha några sugrör, på andra ställen fick du sugrör i papper. Vissa restauranger försökte vara plastfria, så gott det går, och det fanns även många ställen som var helt veganska. Någonting nytt var att det även fanns soptunnor och sopsortering på stranden. Plastpåsar när man handlar var också någonting sällsynt, istället hade folk med sig egna påsar och de som finns i affären var nån typ av tunn tygpåse. Några steg i rätt riktning!

Visum

Idag kostade våra visum 80 USD per person, alltså närmare 3200 kronor för oss fyra. Sist betalde vi ungefär hälften. Visst det är relativt billigt både med mat och boende på plats, men ändå… Du kan läsa lite mer om hur vi ansökte om e-Visa här.

Sammanfattningsvis

…så kan jag säga att vår semester blev som vi förväntade oss och det var sig likt. Vi var lite rädda för att det skulle försämrats, vilket ofta är fallet när man åker tillbaka till samma ställe efter något år, men så var inte fallet med Palolem. Jag kan verkligen rekommendera Leela Guesthouse. Du hittar hit genom att gå till höger (om du kollar mot havet) när du kommit ner till stranden. Sedan går du några hundra meter bort. Restaurangen brevid, Siarl Presley, är vår favoritrestaurang med fantastisk personal och mat. Är du sugen på att åka till Indien? Gör det! Om du inte varit här tidigare så är mitt tips att åka till Goa, det är som ett Indien Light.

Reflektioner över semestern, livet (och yoga)…

Nu är det snart dags för oss att åka hem och lämna denna underbara plats med delfiner som hoppar precis vid stranden, alla gästvänliga människor och smakrik mat! Alltid när jag närmar mig slutet av en resa så börjar jag reflektera över livet och fundera på om det finns någonting jag vill förändra. Jag brukar göra mentala listor med (res)mål. Både kortsiktiga mål, men även långsiktiga. Tänk ”vad vill jag med mitt liv?!”… Nu vill jag varna läsare som är känsliga för klyschor och känsligt nonsens, för här kommer lite sånt… Idag när jag gick från yogan så fylldes jag av sån otrolig känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att ha två fantastiska barn, vara född i ett land som tillåter oss att resa runt om i hela världen utan större bekymmer och en livssituation som ger oss möjlighet att vara ute och resa titt som tätt.

Här är blir det perfekta grunda, varma vattenpölar när tidvattnet går ut!

Jag känner ofta känslan att jag har det för bra, allt kommer när som helst rasa. Det är som att man inte har tillåtelse att få vara så här nöjd med livet. En del kanske uppfattar detta som skrytigt eller kanske till och med falskt, men jag tror att det handlar om inställning. Båda jag och Jan har en positiv inställning till det mesta och ser inte problem utan möjligheter… Vi har våra mål, där resandet alltid kommer i första hand, men vi vill även ha en vardag hemma i Sverige som vi är nöjda med. Det är en känsla av sorg att åka hem, men framförallt så känner jag att vi haft två otroliga veckor här och att jag verkligen har laddat kroppen med energi. Mer sol, strand, lugna dagar och yoga till folket helt enkelt!

Tillslut är jag nöjd och tacksam om jag kommer hem utan att ha tappat ena örat, eftersom jag har vågat pierca det här 😉 Det känns som att hela familjen är redo för vardagen i Sverige igen (även om vi hellre fortsatt resandet ett tag till!!!). När vi kommer hem är det dags att ta tag i vår Opel Combo som ska byggas om till vår bobil och ta oss fyra till Mongoliet till sommaren… Nästa äventyr väntar runt hörnet!

Man kan möta det mesta på stranden här 🙂

Edvin postar barnens vykort till förskolan

Marknad i Canacona och föreställning på Bliss Circus

Precis som jag skrev i förra inlägget så fortsätter semesterdagarna att rulla på i samma mönster; yoga, häng på altanen, god mat och lek på stranden. Varje lördag är det marknad inne i Canacona. Prash, som jobbar på Leela Guesthouse, hade berättat att det främst fanns frukt, grönsaker men också lite kläder och annat smått och gott. I lördags var vi självklart tvungna att åka dit och se vad marknaden hade att erbjuda. Vi hade egentligen tänkt ta bussen, men den gick precis innan vi hann fram. Så då fick det blir rickshaw istället. Vi gick runt på marknaden en stund och fick med oss lite grejer hem: tvättvålar, jordnöts chikki (jordnötter som blandats med smält socker), mangogodis, kryddor och morötter (!). Alice äter all frukt och kan äta hur mycket som helst, Edvin däremot är mer kräsen. Hur kan jag ha fått ett barn som knappt äter mango?! Det är min stora gåta just nu… Men åter till marknaden, barnen fick välja vilken frukt dom ville och Edvin ropade snabbt morötter, så då fick det bli morötter 🙂

På kvällen tog vi en promenad på stranden efter att vi ätit. Barnen sprang barfota i sanden och lekte hela vägen till andra änden, som ligger en bra bit bort. När vi kom dit såg vi att det lyste massa lampor – det var visst Circus! Så spännande. Edvin satt med stora ögon och kollade när artisterna hängde i linor högt uppe i luften och gjorde konster. Det var så häftigt! Så fort någon applåderade så applåderade Edvin också. Så gulligt och kul att han blev så trollbunden! Alice somnade efter en stund, och precis mot slutet somnade Edvin också. Det blev en riktigt bra lördagskväll, om ni är i trakterna runt Palolem kan jag verkligen rekommendera er att gå och kolla på Bliss Circus. Det kostar 500 rupees för vuxna och jag tror att det är föreställning nästan varje lördag. För alla djurvänner så är det alltså endast artister som dansar, gör eldkonster och hänger i linor.

Jag hade inte med kameran, så denna suddiga bild får duga för att visa eldkonsterna på Bliss Circus

Nu har nedräkningen börjat, på lördag åker vi hemåt mot Sverige igen…

Kajaktur på floden – en häftig upplevelse för hela familjen

Livet här är på repeat, med yoga, god mat, häng på altanen och lek på stranden. Igår gjorde vi någonting som bröt mönstret lite – vi hyrde en kajak! Jan paddlade längs med stranden bort till floden samtidigt som jag och barnen gick dit. Precis vid flodmynningen hoppade Edvin i kajaken och så paddlade båda två bortåt.

Alice visade direkt sitt missnöje över att hon inte fick följa med…

När Edvin och Jan kom tillbaka så stack jag ut på floden. Vilken mäktig känsla! Det var fullt av mangroveträd, havsörnar, hökar, fiskgjusar, och kungsfiskare. På ett ställe stod det några båtar där föraren slängde ut småfisk till fåglarna, så där var det helt fullt i luften! Jag är verkligen en naturmänniska och fåglar är jag extra förtjust i så jag uppskattade verkligen detta. Vattnet såg ganska stilla ut på ytan, men eftersom tidvattnet var på väg utåt så var det faktiskt ganska strömt och grunt på vissa ställen.

När jag var färdig så tog vi på Alice flytvästen och så åkte hon och Jan ut en sväng. Jag litar alltid mer på jan än på mig själv när vi gör nåt sånt här, så han får alltid ta med barnen. Ni som känner Jan kanske höjer lite på ögonbrynen, men tro mig, barnen är i trygga händer 🙂 Jan berättade att alla rovfåglar seglade runt dom och att en kom ganska nära Alice så att hon blev lite rädd. Efter en liten stund vände dom tillbaka, eftersom vi var lite tveksamma till om Alice skulle sitta still någon längre stund i kajaken. Precis när dom kom tillbaka så satt det en apa på bron till Earth Yoga Village (där jag gör yoga varje morgon, rekommenderas!) och Edvin ville att jag skulle ta ett kort så att han kunde visa på förskolan. Efter att jag lyckats få ett suddigt kort på apan var han nöjd!

Apan är på väg över bron, till träden på andra sidan

Edvin ville hoppa i kajaken ännu en gång, så då fick han åka med till flodmynningen och sedan gav vi oss av hemåt igen. Det var ett litet äventyr som hela familjen uppskattade!