I torsdags vaknade vi upp på en parkering i staden Kamenets-Podolsky i Ukraina. Vi hade ställt klockan, så runt klockan sex gick vi upp och började packa iordning vår lilla bobil för att ta oss till den moldaviska gränsen. Det visade sig vara ett bra drag. Vi var framme vid gränsen innan nio och då var det bara en bil före oss. Övergången tog ändå en timme, och sedan var vi i land tre på resan – Moldavien!
Vi började köra söderut i Moldavien och hamnade vid lunchtid i huvudstaden Chisinau. Vi stannade till vid en sjö precis utanför staden så att barnen kunde leka av sig och att vi alla kunde äta. Ingen av oss kände för en storstad så istället körde vi direkt mot Transnistrien. Kanske var du lika ovetande om detta (inte erkända) land som jag, tills för bara några veckor sedan? Jan däremot har haft lust att åka dit ett bra tag, men vi hade inte alls planera att åka förbi denna gången. För någon vecka sedan mötte vi en granne som precis kommit tillbaka från sommarens tågluff i Europa. De hade åkt in i Transnistrien och då började vi tänka – det kanske vi också skulle kunna klämma in på denna resan…
Området, som ligger mellan Moldavien och Ukraina, förklarade sig självständigt från Moldavien 1990. Det har inte erkänts som en självständig stat av omvärlden. Landet får tydligen ekonomiskt stöd från Ryssland, har egen valuta, polis, tull, post, militär, rättsväsende, skattelagar och president. År 2010 tog landet bort krav på inbjudan för att få komma in och några år efter även visumkravet. Gränsen in till Transnistrien överraskade oss ändå lite. Det var en riktig gränsövergång med flera stopp med militärer och stridsvagnar. Övergång gick ändå smidigt, vi behövde bara berätta vart vi skulle bo, betala vägskatt och tala om vad vi hade för ärende i landet.
Vi körde mot huvudstaden Tiraspol och stannade till för att köpa lite mat innan vi körde vidare till Red Star Camping. När vi köpt allt och skulle betala så gick det såklart inte att betala med kort… och vi hade inga kontanter (eller jag började ta upp Moldaviska Leu, men här var det ju visst annan valuta också!). Jag och Alice gick ut och letade bankomat, på vägen sprang jag på tre bussar med AIK-supporters. Jag snackade lite med en av killarna och fick veta att det lokala laget FC Sheriff spelade mot AIK ikväll. Vakten vid gränsen hade frågat om vi skulle gå på fotbollen, men eftersom varken jag eller Jan har något om helst sportintresse så vi hade ingen aning om vilken match han pratade om.
Efter att jag och Alice lyckats hitta en bankomat så gick vi tillbaka till affären och betalade sedan körde vi vidare till campingen, som låg precis i utkanten av staden. Det visade sig att killen som vanligtvis drev ställett var bortrest, i stället var hans bror med familj där. Tur för oss! Både Natalia och Igor var hur trevliga som helst och dom hade två grabbar, Pavlet och Nikita. Perfekt leksällskap till Edvin och Alice 🙂 Vi blev bjudna på soppa första kvällen och satt uppe och pratade. Vi hade så trevligt tillsammans att vi bestämde oss för att stanna en natt till. Dagen efter, i fredags, så visade våra nya vänner oss en skatepark i staden. Barnen lekte där hela förmiddagen med sina cyklar. Alla tre hade hur mycket energi som helst!
Runt klockan 12 så blev det mörkare och mörkare på himlen, det verkade som att det skulle bli värsta åskovädret. Vi packade snabbt ihop oss och Natalia och Piotr gick hemåt med barnen, men vi tänkte gå in i staden och kika. Precis när vi gått så öppnade sig himmelen! Vi hann söka skydd på uteserveringen på en restaurang. Tyvärr så var den inte öppen, utan under renovering. Vi satt där enbar stund medan regnet öste ner ute och åskan dundrade över oss. Det var riktigt häftigt!
När det lugnat ner sig lite så skulle vi gå in till staden, men det blev inte riktigt som planerat den eftermiddagen. Jag halkade med Alice i famnen och båda två dunkade i huvudet i en marmormur. Jag tuppade av och såg stjärnor. Alice började gråta direkt, så hon svimmade aldrig av. Vilken tur! Efter att Jan hjälpt mig upp så tröstade jag Alice och hon verkade inte ha så ont, det verkade som att hon klarat sig! Jag däremot hade fått värsta bulan och hade ont i huvudet. När vi gått några meter så märkte jag att jag hade blod på handen. Jag frågade Jan om jag blödde från huvudet, men han hittade ingenting. Då lyfte jag lyfte på Alice keps och hon var helt blodig på bakhuvudet. Det spred sig snabbt och snart var klänningen helt nerblodad. Iskall skyndade vi in på en restaurang och försökte se hur såret såg ut. Det var på drygt två centimeter och ganska djupt på ena sidan. Vi bestämde oss för att ta en taxi till campingen, som bara låg någon kilometer bort.
Vi knackade på hos Natalia & Piotr. Skulle vi åka till sjukhuset, ta in på hotell eller stanna kvar? Vi lyckades tvätta såret och efter en stund så lekte Alice precis som vanligt. Vi bestämde oss för att stanna kvar. Barnen lekte hela kvällen och vi satt och pratade och hade en trevlig kväll. Morgonen efter så sa vi hej då till våra nyfunna vänner och körde mot Moldavien och Rumänien. Barnen var lite ledsna, men förhoppningsvis så ses vi igen någon gång 🙂
Just det, Jan har aldrig gångra synpunkter om innehållet i bloggen, men han tyckte bestämt att rubriken för detta inlägget skulle vara ”Transnistrien – och sedan svartnade det för ögonen”. Just den här gången fick han inte riktigt som han ville… Men alla andra gånger i livet så är självklart hans åsikt väldigt viktig 😉
