Almaty var precis det stopp vi behövde. Vi lyckades hitta till en galen bilmarknad, där allt mellan bult och motor gick att få tag på. Där fick vi tag på både reservdel och mekaniker som kunde laga iordning det mest akuta på Toto – en ny bussning och reservdäck… Vi lyckades dessutom ordna ryskt visum, bilförsäkring för Kazakstan OCH fira Edvins femårsdag på bästa sätt!
När vi körde från Bishkek i söndags (6/10) försökte vi först hitta vinterdäck, eller åtminstone ett reservdäck innan vi lämnade staden. Det gick sådär, vi stannade till på några däckverkstäder, men ingen hade begagnade däck som passade Toto. Istället fortsatte vi leva lite farligt och hoppas på vi skulle klara oss till Almaty utan reservdäck. Vi körde till gränsen och efter två timmars köande var vi inne i Kazakstan. Från gränsen hade vi ungefär fyra timmar till Almaty. När vi närmade oss staden så tjocknade trafiken och det blev långa köer. Det gjorde att de sista milen tog lite längre tid än väntat, men vi var ändå framme på European Backpackers Hostel INNAN det blivit mörkt!
På måndagen (7/10) gjorde vi knappt någonting. Det var som att luften gått ur oss alla. Som tur var så fanns det gott om sköna hängytor på stället och det bodde två smågrabbar här som lekte med Edvin & Alice. På eftermiddagen tog vi oss i alla fall till en verkstad, men det var bortkastad tid. De kunde inte laga den bussningen som var trasig, utan kunde bara göra det ”riktigt” med en ny spindelled. De kunde inte få tag i reservdelar, utan det skulle vi behöva lösa själva. Vi gav upp verkstadsjakten och istället körde vi tillbaka till rummet och gick ut på en promenad.
På kvällen var både jag och Jan lite spända inför morgondagen. Mycket stod på spel: hur skulle det gå att ansöka om ryskt visum?! Det gick ju sådär i Sverige och Jan hade samma vattenskadade pass som enligt ryska Visumcentralen i Göteborg inte ens var giltigt (trots att inte någon annan sagt ett ord om hans pass på hela resan). Vi hade samma foton som ratades i Sverige och dessutom var patronen nästan slut på skrivaren här, så utskrifterna av ansökningarna blev knappt läsbara. Det hade garanterat inte fungerat hemma! Var konsulatet här lika petiga? Vi hoppades att det inte skulle vara några problem…. Dessutom var vi tvungna att försöka hitta en verkstad som kunde laga Toto. Hur skulle vi komma hem om vi inte hittade en verkstad som kunde laga bussningen utan att få tag på en reservdel (som verkade omöjligt här?!). Jag trodde knappt att jag skulle säga detta – men det vi behövde var en mekaniker á la Tajikistan. Som tar det som finns och löser problemet…
I tisdags (8/10) var vi var på ryska ambassaden när den öppnade vid 9.30. Vi fick vänta två timmar i kö och när vi tillslut fick komma in blev personen framför oss nekad att söka visum… Hur skulle detta sluta?! När det väl var vår tur så gick allt hur smidigt som helst. Inte ett ord om vare sig dåliga utskrifter, foton i för dålig kvalitet eller Jans vattenskadade pass!! Så skönt! Efter ryska konsulatet åkte vi till ett försäkringsbolag och tecknade bilförsäkring. Två saker av tre avklarade, nu var det bara Toto kvar!
När vi väntade i kön vid ryska konsulatet frågade Jan tre britter som stod framför oss om de visste någon bra verkstad här. Jo då, de hade blivit tipsade om en här i Almaty. Vi styrde dit vi efter att vi ordnat försäkring. När vi kom fram insåg vi ganska snabbt att det inte var en verkstad för Toto. Det stod en Porsche med firmans logga på utanför! Precis som väntat så kunde de inte göra någonting utan riktiga reservdelar och precis som på förra verkstaden kunde de inte få tag på någon reservdel. Det skulle vi behöva leta efter själva…
Nu var vårt enda hopp Zhibek Zholy. Vi hade läst att det var en stor basar med bildelar och mekaniker som låg i utkanten av Almaty. Direkt när vi svängde in på parkeringen så fick vi upp hoppet. Vi var båda två helt övertygade om att detta var rätta platsen att ordna Toto! Här skulle vi garanterat få tag på en mekaniker som skulle kunna göra en ny gummibit till bussningen, eller kanske skulle vi rent av hitta en begagnad spindelled, med fräsch bussning här? Här gick ingen del på skrotade bilar till spillo och i rad efter rad med containrar var varje utrymme fyllt med gamla reservdelar.
Efter att vi parkerat Toto och gått runt på marknaden en stund så lyckades Jan få tag på ett par killar som kunde lite engelska. Det visade sig till och med att en av killarna hade varit i Sverige! Vi hämtade Toto och körde till en mekaniker som han visade oss till. Där höjde vi upp bilen och jag kan bara säga att det inte var någon vacker syn under… Bromsrören och dieselledningen hängde helt löst, skyddsplåten som Osman i Vrang plattat till var återigen helt bucklig och allt annat än rak. Dessutom hade det läckt olja från växellådan! När mekanikerna tog bort plåten så såg vi att de nya fästena till växellådan hade lossnat, men i övrigt såg Osmans kreativa lagning ut att vara hel.
När mekanikern tog bort spindelleden så föll allt i bitar. Gummipackningen var helt utsliten, inte konstigt att hjulet suttit helt löst och att bilen vandrat på vägen! I Sverige så byts hela spindelleden ut, men i brist på reservdelar till vår Opel Combo så lyckades mekanikern få tag på en annan bussning som passade i vår led. Efter lite över två timmar var vi 250 kronor fattigare och bussningen var utbytt, växellådsolja påfylld och växellådan återigen fastsatt. Det behövdes visst fyllas på 8 dl olja, av totalt 16 dl! Osmans lagning fungerar, men är inte 100 % helt enkelt 🙂
Besöket på basaren tog hela eftermiddagen och vi körde tillbaka i mörkret till European Backpackers Hostel. Jag insåg på vägen tillbaka att jag automatiskt höll fast händerna i sätet så fort Jan bromsade, jag var beredd på att bilen skulle rycka till och vandra över vägen. Nu hände ingenting! Toto var verkligen lagad! Visst stötdämparna är fortfarande helt utslitna och dieselledningar och bromsrör hänger fortfarande löst, växellådan läcker, motorn går konstigt på tomgång, oljan behöver bytas liksom olje- och dieselfiltret och vi saknar fortfarande reservdäck… Men det största felet var i alla fall åtgärdat!
Edvins födelsedag (onsdag 9/10) började med skönsång och presenter. Han fick ett Uno Junior, ett dinosauriepussel och Supermag. Som väntat ville han direkt leka med sina nya saker, så när Jan fixade frukosten pusslade jag med barnen. Förmiddagen gick fort och vi satt hela familjen och pysslade med Edvins nya saker. Till lunch blev det självklart pannkakor – Edvins favorit! Det har varit fina höstdagar här, men just idag var det mulet och kallare. Vi trotsade vädret efter lunchen och körde mot Central Park och en dinopark som skulle finnas där.
Jag och Edvin gick själva in i Dinoparken eftersom Alice tyckte att det verkade lite läskigt. Det var ett smart drag, eftersom till och med Edvin tyckte att det var lite skrämmande med alla stora dinosaurier som rörde på sig och lät. Edvin ville hålla handen och frågade några gånger om det verkligen var säkert att ingen var levande 🙂 Jan och Alice hade hittat en ramp i närheten när vi var inne i dinoparken. Dit var vi självklart tvungna att gå! Vi hämtade cyklarna i bilen och begav oss dit. Edvin älskar att cykla runt på sådana här banor och ramper, så det gick knappt att få honom därifrån på kvällen.
När vi tagit oss tillbaka till rummet ringde förskolan upp med Facetime. Barnen går verkligen på världens bästa förskola där alla pedagoger tar sig an barnen och visar ett genuint intresse. Vi är så tacksamma för det! Edvin var lyrisk efter samtalet och det tog flera timmar innan han kom ner i varv och kunde somna. (Tack alla pedagoger på Slättängsgården, ni är bäst!). Edvin var nöjd med sin dag och somnade tillslut!
Hela torsdag (10/10) förmiddag spenderade vi på stället. Idag vara vädret återigen en fint, med temperatur på över 20 grader och strålande sol. Vi pusslade, spelade Uno, lekte med grannbarnen och tog det lugnt ute på terassen. Efter att vi fixat lunch hoppade vi in i Toto och åkte vi ut från staden, upp på bergen intill. Där fanns det en linbana, men eftersom båda barnen somnat i bilen körde vi istället ner för bergen igen och tog oss till Central Park. Där tog vi ut cyklarna och gick till cykel- och skateramperna så att barnen kunde leka loss. Under tiden passade jag och Jan på att köpa en kaffe och njuta av det fina höstvädret.
På kvällen åt vi på Navat som vi blivit tipsade om. Restaurangen hade ett lekrum och direkt när vi kommit innanför dörren sprang Edvin & Alice dit. Barnen tittade knappt åt oss på resten av kvällen, förutom när pannkakorna kom. Då åt båda två snabbt upp och sedan sprang de och lekte igen. Det enda missödet den kvällen var min mat… Först fick jag två portioner med dumplings, så servitrisen fick bära tillbaka den ena. När jag tog första tuggan märkte jag att det var kött i. När jag kallade dit servitrisen och sa att jag inte åt kött så förstod hon inte vad jag sa… Några servitriser och google translate senare fick jag äntligen beställa ny mat. Min nya vegetariska rätt kom in förvånansvärt snabbt. När vi ätit färdigt så kom en till tallrik med mat, som jag fick be servitrisen bära in till köket igen. Jag fick alltså fyra portioner, men som tur var behövde jag bara betala för en 🙂
På fredag (11/10) förmiddag tog vi oss till ett museum där det fanns dinosaurieskelett. Både Edvin och Alice tyckte att det var spännande! Sedan tog vi oss ut mot bilmarknaden Zhibek Zholy för att fixa ett reservdäck, byta motorolja, rengöra diesel- och oljefiltret samt köpa växellådsolja. När vi väl tagit oss till bilmarknaden så var klockan redan över två. Vi insåg att vi kanske inte skulle hinna till den ryska ambassaden för att hämta ut våra visum, innan klockan 17, om vi inte snabbade på.
Det viktigaste var att få tag på ett reservdäck, så det fixade vi först. När vi skulle rikta fälgen så visade det sig att fälgen var helt skev och i total obalans. Vi tog en annan av våra fälgar och den var likadan. Killarna ville att vi skulle rikta alla fälgar på bilen, men det hade vi inte tid till. Dessutom drar inte bilen någonting när vi kör, så vi sa att det räckte gott att vi fick ett nytt däck på fälgen…. Sedan köpte vi med oss växellådsolja- & motorolja. Vi får helt enkelt byta motorolja i någon by längs med vägen i Kazakstan.
Klockan var lite över 16 när vi svängde in på ryska ambassaden och hämtade ut visumen. Det kändes skönt att få våra visum i handen, speciellt eftersom vi inte visste hur petiga de skulle vara med Jans vattenskadade, skrynkliga pass. Vi fick 10 dagars transitvisum, som är det maximala. Ryska transitvisum har alltid fasta datum, så mellan den 16 och 25 oktober har vi tillåtelse att vara i landet. Nu hade vi snart löst det mesta som stod på ”att-göra-listan” för Almaty. Det var bara storhandling kvar (förutom att byta motorolja och rengöra olje- & dieselfilter, men det har vi ju skjutit på framtiden…). Vi stannade till vid en affär och löste den sista punkten på listan innan vi åkte tillbaka till European Backpackers Hostel.
Vi spenderade fredagskvällen på stället, Alice målade och Edvin byggde med sina nya Supermag-bitar. Vi har passat på att ta det extra lugnt här i Almaty, eftersom det kommer bli mycket körning genom Kazakstan och vidare genom hela Ryssland. Det känns som att alla är utvilade och redo för nya äventyr med Toto. Nu håller vi tummarna att vädret blir någorlunda milt, att vägarna är hyfsade och att Toto klarar sig utan större skador! Om allt går som det ska är vi hemma innan månaden är slut, det känns galet!
