Redan när vi satt i vår Uber på väg från flygplatsen in mot Bogota så älskade jag staden! Det var graffiti på husväggar och murar, staden var minst sagt färgstark. När vi senare strosade runt i La Candelaria var det gott om folk längs med gatorna och en härlig atmosfär… Det var dessutom vackra byggnader överallt – det här var en stad helt i min smak!
Plaza de Bolivar
Utanför vår lägenhet
En av alla målade väggar, här i La Candelaria
På fredagen (8/11) tog vi färjan från Ilha Grande klockan 10 på morgonen. Tunga regndroppar började falla när vi stod i kön till färjan. Innan klockan 12 var vi framme i Angra dos Reis och tog bussen från färjan till busstationen. Vi behövde inte vänta länge, redan 12.30 satt vi på en buss som tog oss mot Rio. Det var inte fullt så vi kunde alla sitta på ett varsitt säte. Tre timmar senare var vi framme. Denna gången bestämde vi oss för att bo nära flygplatsen, eftersom vi skulle försöka komma med ett flyg till Bogota reda klockan 06.30 följande morgon.
Barnen busar på färjan…
Vi tog en Uber från busstationen (Rodoiária Nova Rio) till Ilha do Governador där vi fixat ett rum. Vi har åkt mycket Uber på resan, men nu hade vi lite otur. Först tog det en evighet innan vi fick tag på en bil, sedan körde bilen vi fått fel och tillslut blev vi avsläppta en bit ifrån lägenheten… Så kan det gå 😉 Efter att vi lagt in våra väskor gick vi ner mot vattnet och åt när solen gick ner över vattnet. Det blev en trevlig sista kväll i Rio och Brasilien.
På väg mot vårt rum
I väntan på middagen
På lördagen (9/11) gick vi upp innan 04 och packade iordning våra väskor. Sedan gick vi ut till gatan och tog en Uber till flygplatsen. Vi fick checka in väskorna, men fick inga säten. Det fanns några platser kvar, så vi var ganska säkra på att vi ändå skulle komma med planet. På väg till gaten gick vi förbi ett cafe, där det stod två sniglar som det gick att gunga lite på. ”Vilken tur att det fanns en lekplats!” utbrast Edvin och båda två lekte tills vi gick bort till gaten. Det krävs inte mycket för att våra barn ska vara nöjda 🙂
Edvin ser ett flygplan lyfta när vi väntar på vår Uber vid 04
Väl framme vi gaten fick vi platser och kunde borda planet. Flyget tog nästan sju timmar, men som vanligt gick tiden fort. Vi ställde tillbaka klockan två timmar, så när vi landade var klockan inte ens 12 och vi hade hela dagen på oss att upptäcka Bogota. Staden är en av de högsta huvudstäderna i världen och ligger på 2640 meter över havet. Om vi inte hade varit på höga höjder på vår bilsemester med Toto så kanske vi hade känt av den höga höjden, men nu märkte ingen av oss ens en släng av höjdsjuka. Jag läste någonstans att när en acklimatiserat sig till hög höjd så sitter det i ett halvår. Tur för oss!
På 4655 möh i Tajikistan, känns galet att det knappt är 2 månader sedan!!
Vi tog en Uber till området La Candelaria och hittade en liten lägenhet med ett Pentry för en helt okej peng. Vi slängde in väskorna och sedan gick vi ut. Jag gillade Bogota direkt! Vissa städer har DET och vissa inte. Bogota hade definitivt DET. Vi var ganska nöjda med att bara gå runt på gatorna och suga in atmosfären, men vi hann med en tur till Museo del Oro (eller guldmuseumet) innan vi trötta gick tillbaka mot rummet. Första dagen i Bogota gick alldeles för fort!
En kopp kaffe var välbehövligt!
Alice gör Yoga på rummet 🙂
Jag blev förvånad när vi gick ut på Bogotas gator på söndagen (10/11). Mängder av gator var avstängda för biltrafik och det var fullt av folk som cyklade och promenerade på vägarna. Gatorna fylls av gatustånd med allt du kan tänka dig i matväg – hamburgare, arepa (majsbröd), kaffe, canelazo (kaneldricka) och all sorts frukt. Du hittar dessutom försäljning av leksaker, kläder, solglasögon och allt möjligt längs med vägkanterna. Det var som en stor folkfest! Jag fick veta att detta hände VARJE söndag. Över 100 km bilvägar stängs av för bilar och öppnas istället för cyklister och fotgängare. Tänk om andra ständer kunde gör likadant, varje söndag?! Det vore ju fantastiskt!!
Frukost på rummet
Barnen leker varenda steg på vägen…
Alice spanar in utbudet!
Barnen fick välja några leksaker – de blev 6 dinos (för runt 15 kronor!)
Ny cement på G – det mest spännande i Bogota?!
Utanför Museo Nacional de Colombia
Så här nöjda var barnen när vi sökte skydd från regnet på ett fik!
Vädret var ganska kallt och regnigt under vårt besök i Bogota, så vi bestämde oss för att åka mot värmen och Cartagena redan efter två nätter. På måndagen (11/11) tog vi en Uber mot flygplatsen. Det finns sjävklart mängder av saker som vi missade under vår korta visit. Det sparar jag till nästa gång! För hit ska jag igen, men kanske under sommaren när vädret är bättre. Nu tar vi oss istället till värmen och kusten. Cartagena har tydligen en vacker gammal stad och stränderna en bit ifrån ska vara magiskt vackra.
Väntar på vår Uber
Mot flygplatsen!
Vid gaten blev det rena lekplatsen…
…med flera andra barn. Kul!
Från flyget skymtade jag Sol Lunar eller Buenavista. Det är ett område där alla hus målats med starka färger.
Rio de Janeiro ligger ständigt i topp på städer en måste besöka. Jag hade svårt att till en början förstå varför. Första dagen funderade jag till och med på vart skjutton vi kommit. Det var först när vi tog oss upp på Sockertoppen och fick se staden från ovan som jag insåg hur vackert det var… När vi lite senare strosade på Copacabana mitt bland härlig musik, fotbollssändning och folkvimmel så insåg jag att staden var helt okej ändå!
Solnedgång över Copacabana
Linbana mot Sockertoppen
När vi gick ner för landning i Rio var jag förväntansfull, även om Jesusstatyn inte var alls så stor som jag föreställt mig. Efter att vi tagit Uber den korta biten till hotellet, Hotel Atlantico Tower, och vi hade gett oss ut på stadens gator kände jag mig besviken. Är detta Rio? Gata efter gata med stängda butiker, fullt av madrasser och människor som sov längs med husväggarna. Vart var pulsen?
Två trötta barn på flyget…
Iguazufallen från flyget mot Rio
Madrasser längs med väggarna…
…och endast stängda butiker!
Vi gick ut för att äta och köpa lite vatten och snacks till poolen. Det visade sig lättare sagt än gjort. Det fanns inte en enda öppen butik. Restaurangerna var stängda, så tillslut fick vi käka snabbmat. Efter att vi ätit tog vi oss tillbaka till hotellet och gick till poolen. Barnen badade länge och vi fick en helt okej första kväll i Rio tillslut. Jag läste sedan på nätet att den stadsdelen som vi bor i, Centro, är full av liv och rörelse måndag till fredag – men helt öde på helger och lediga dagar. Vi bor i hjärtat av Rio finansiella kvarter, men det är ett hjärta som inte slår efter kontorstider.
Utsikt från poolen på takterassen
När vi vaknade på söndags morgon (3/11) så hoppades jag innerligt att jag under dagen skulle få uppleva något av det Rio jag föreställt mig. Samtidigt var jag förberedd på att det kanske inte var en stad i min smak. Bufféfrukosten på hotellet var en söt och trist historia, men som tur var fanns det gott om frukt så vi blev alla någorlunda mätta. Vår säkerhetsbox på rummet fungerade inte och jag ville gärna låsa in våra värdesaker innan vi gav oss ut på staden, så när jag väntade en reparatör lekte barnen och Jan i poolen.
Alice & Edvin från Hotel Atlantico Tower
När vi tillslut fått säkerhetsboxen fixad så tog vi en Uber till Sockertoppen. Härifrån åkte vi linbana upp på toppen och det var här någonstans som jag förstod tjusningen med Rio. Staden var vacker! Alla kullar, vikar och stränder, mängder av hus och inte minst Jesusstatyn som vakar över staden. Utsikten var mäktig och staden visade upp sin bästa sida.
På baksidan av Sockertoppen var det riktigt grönt!
Efter att vi tagit linbanan ner igen gick vi till stranden intill – Praia Vermelha. Det var en liten strand, med gott om folk. Vi köpte en varsin Tapioca till lunch. Det är en slags pannkaka gjord av cassava och hela familjen tyckte att det var gott. Vi bestämde oss sedan för att ta en buss till Praia de Ipanema och sedan gå vidare mot Copacabana. Det visade sig att vi faktiskt fick ta en buss och sedan en metro, men vem räknar?!
Praia Vermelha fotat från linbanan
Det var någonstans här, när vi strosade fram längs med stranden mitt i allt folkvimmel som jag började känna pulsen av Rio och började mjukna inför staden. Det var en trevlig stad! Vi gick längs med Praia de Ipanema och sedan vidare till kända Copacabana. Vi satte oss på ett strandhak och köpte varsin öl. Barnen lekte i sanden bredvid och alla var nöjda med dagen.
Det visade sig tillslut att Rio var en stad i min smak, men det är ingen stad som klassar in på min topplista. Jag har flera som kommer före – Buenos Aires, Sidney, Mumbai, Bangkok, Tokyo och Miami för att nämna några. Vi satt kvar länge, tills det började skymma och det var dags att bege sig hemåt. Vi hittade en affär och handlade på oss grejer, eftersom alla affärer i Centro skulle vara stängda… Vi tog sedan en Uber och var framme på rummet långt efter det blivit mörkt.
Efter frukosten på måndagen (4/11) så tänkte vi gå upp till poolen en sväng och ta en buss från Rio lite senare på dagen. Det visade sig att det varit fest uppe vid poolen kvällen innan och vattnet såg ruggit snuskigt ut, så istället packade vi iordning och tog ett snabbtåg till busstationen. Nu väntade en bussresa på tre timmar och sedan färjetur på 1,5 timme. Sedan skulle vi vara på paradisön Ilha Grande. Nu väntade äntligen strandliv och lata dagar! Som vi har längtat efter det 🙂
När vi landade vid gränsen mellan Argentina, Paraguay och Brasilen så var jag förväntansfull. Iguazúfallen var precis intill och snart skulle jag få se runt 250 vattenfall på nära håll. Det är nåt speciellt med vatten och en jäkla massa forsande vattenfall som sträcker sig över nästan tre kilometer i bredd kan väl inte vara annat än storslaget?!
När vi satt i taxin på väg till flygplatsen, på torsdagen (31/10), utbrast Alice ”jag älskar Toto”! Hon undrade helt enkelt varför vi satt i en taxi och inte i kära Toto… När vi förklarade att vår lilla bobil står hemma och vilar, så blev hon lugnare. Väl framme på flygplatsen fick vi checka in, men vi fick inga platser. Vi skulle få veta vid gaten om vi kom med planet eller inte. När alla gått ombord fick vi stå och vänta en stund, sedan blev vi framropade och fick våra boardingkort. Vi kom med! Vi fick inte platser bredvid varandra, men vi fick i alla fall platser två och två. Flyget tog några timmar och det var bitvis mycket turbulens och väldigt skumpigt!
I taxin på väg till flygplatsen, Buenos Aires
Det var skönt att gå av planet och känna värmen, nu var vi i regnskogen! Vi hade haft en plan att eventuellt åka till vattenfallen på eftermiddagen, med det var stora mörka moln på himlen och blåste, så istället tog vi bussen till vår lägenhet, Departementos El Chileno. Vi fick ett fantastiskt bemötande av kvinnan som hyrde ut lägenheten. Hon berättade att det var ett oväder var på ingång och bad oss vänta med att åka till vattenfallen till morgondagen. Precis när vi kommit inomhus så började det regna och blåsa mer och mer. Jag och barnen låste in oss på rummet och kollade på film.
Mörka moln!
Oväder & film!
Under tiden letade Jan efter lunch som han kunde köpa med sig. Det blev världens oväder, med strömavbrott, åska och stormbyar. Jan var helt dyngsur när han kom tillbaka och han berättade att han sett ett hustak blåsa av och flera stor grenar som brutits av och förstört bilar. Vilken tur att jag hade stannat inne med barnen! Vi satte oss och åt fyllda baguetter och sedan fortsatte vi kolla på film. Det blev totalt tre filmer innan ovädret gett med sig och vi kunde gå ut igen. På kvällen gick vi runt i Puerto Iguazú, som visade sig vara en större stad än vi väntat oss. Vi promenerade runt i staden och efter en fantastiskt god pasta gick vi till rummet.
Kvällens promenad i Puerto Iguazú
På fredagen (1/11) tog vi bussen till vattenfallen. Vi valde att gå två av vandringslederna, både under och över vattenfallen. Vi började med att gå under fallen och detta visade sig vara den häftigaste delen, härifrån såg vi ju faktiskt alla vattenfall. Det var varningsskyltar att vi skulle hålla barnen nära, det fanns både puma och jaguar. Vi stötte aldrig på dessa djur, men vi såg fåglar, ödlor, varaner och näsbjörnar (coaties). Näsbjörnarna var närgångna och det var gott om skyltar att de absolut inte fick matas. En liten näsbjörn gick fram emot oss och snabbt som en blixt hade den sprungit till väskan, öppnat blixtlåset, rivit upp en påse med chips och rafsat åt sig några. Helt galet! Det gick så fort att vi knappt hann blinka.
Coaties, eller näsbjörnar fanns det gott om!
Det var varmt, nästan 40 grader och full sol. Som tur var erbjöd den täta regnskogen svalkande skugga. Vi spenderade princip hela dagen med att gå runt vid alla vattenfall, det var fantastiskt häftigt! Jag har lite svårt för sådana här naturupplevelser, som har blivit en stor turistattraktion och någonting som man ”måste” se. När naturen runt om inte är viktig, utan allt en ska se är vattenfallen så att ”Iguazu” kan bockas av på en lista. När det är uppbyggda vägar, restauranger och till och em ett stort hotell komplex innanför naturreservatets gränser. Tänk bara att en MILJON människor besöker vattenfallen varje år. Men, Iguazufallen var faktiskt häftigt! Trots det kan jag ändå tycka att det är många gånger är häftigare att gå en liten stig till ett vattenfall djupt inne i djungeln där det inte finns en människa. Det är en naturupplevelse!
På vissa ställen var det gott om folk på gångarna vid fallen!
Vattenfallen ligger precis vid gränserna mellan Argentina, Brasilien och Paraguay. Många väljer att kolla på vattenfallen både i Brasilien och Argentina, men vi valde att endast kolla från Argentina. Det är omtvistat vilken sida som är ”vackrast”, men vi kände oss nöjda (och Jan har tidigare kollat på vattenfallen från Brasilien). Så på lördagen (2/11) tog vi istället bussen över till Brasilien och flygplatsen. Sedan väntade ett inrikesflyg till Rio, staden som ständigt kommer med i listan över ”vackraste städerna i världen” eller ”städerna du måste se”.
Nu har vi alltså landat i Sydamerika och haft några härliga första dagar i Buenos Aires. Jag föll direkt för staden, kanske för att känslan och atmosfären var så långt ifrån Centralasiens städer en kan komma. Missförstå mig inte, jag älskade att dundra fram i bilen på landsbygden i alla -istan länderna, men städerna kunde ibland sakna lite charm… Just den där charmen och lekfullheten var det som fick mig att fastna för Buenos Aires på en gång!
Hela lördagen (26/10) gick i rasande fart, när vi kommit hemifrån på eftermiddagen så flög vi till Istanbul och landade vid 22.30. Vi har varit en hel del på Istanbuls flygplats eftersom det är en stor hub, men detta var första gången som vi landade på den nybyggda flygplatsen. Vilken skillnad! Nu kändes IST helt plötsligt som en av alla flashiga flygplatser i mellanöstern. Trots det fanns det inte en enda (!!) lekplats. Planet till Buenos Aires, med ett snabbt stopp i Sao Paolo, skulle gå 12 timmar senare, så vi letade upp några lediga bänkar där vi kunde lägga oss. Barnen somnade snabbt och sov till morgonen. Jag och Jan fick några timmars sömn, så vi kände oss alla helt okej på morgonen.
Jag och Alice sover på flygplatsen
Vi gick till transferdisken vid 8-tiden (söndag 27/10) och redan då fick vi platser! Den känslan är så jäkla härlig som stand-by resenär. Vi skulle med högsta sannolikhet komma med planet! Det går aldrig att vara helt säker, det har hänt tidigare att vi fått platser vid incheckningen och sedan fått veta vid gaten att vi inte kommer med… Efter att vi bordat så ropade personalen i högtalaren att vi var tvungna att byta plan, på grund av tekniska problem. Så två timmar efter avsatt tid lyfte vi och styrde mot Sydamerika. Resan var planerad att ta 18 (!!) timmar, med ett stopp i Sao Paolo där vi skulle behöva sitta kvar på planet. Vi hade tur och lyckades flyga in de två timmarna som vi var försenade. Flygresan på 16 timmar gick förvånansvärt smidigt. Barnen sov, kollade film och spelade spel utan att vara missnöjda. Jag antar att de är ganska härdade efter tre månader i Toto 🙂
Här flyger vi över Saharaöknen!
Vi landade vid 22.30 lokaltid, men klockan hade hunnit bli efter midnatt innan vi var igenom passkontrollen. Vi gick får ankomsthallen och tog en taxi mot Hostel Tango Argentina. Vi hade för en gångs skull bokat boende innan vi lyfte, men när vi kom fram till adressen fanns där inget hostel. Istället möttes vi av en tom vit byggnad med ”Till Salu” skyltar utanför. Tydligen fanns där inget hostel längre, trots att det fortfarande gick att boka på nätet. Taxichauffören var hjälpsam och körde oss till ett annat hostel utan extra betalning. Där fanns det inga lediga dubbelrum, men efter lite om och men lät de oss sova ensamma i ett niobäddsrum. Tack för det Monita Hostel!
Edvin väckte resten av familjen tidigt på morgonen (måndag 28/10) och började leka med sina leksaker. Efter frukost på stället gick vi till Che Argentina Hostel Suites i närheten för att kolla efter rum. Där skulle vi få ett eget rum, med badrum, för runt 160 kronor. Vi gick och hämtade väskorna, checkade ut och gick några hundra meter till vårt nya ställe. Vi behövde alla röra på oss och jag ville bara ut och upptäcka staden, så redan på förmiddagen gav vi oss ut på stadens gator. Redan efter första kvarteren kunde jag konstatera at jag älskar Buenos Aires! Staden känns som en blandning av Palermo och Mumbai. Ruffiga, slitna hus, med gott om träd (även på väggar, tak och balkonger) och små butiker med allt du kan tänka dig. Det finns dessutom gott om caféer, restauranger och barer. Staden är minst sagt LEVANDE!
På kvällen märkte vi av en kulturkrock, här är det nämligen lite annorlunda matvanor. Restaurangerna har stängt från eftermiddagen till runt åtta på kvällen. Sedan har de öppet till midnatt eftersom de flesta äter middag sent på kvällen. Hur ska vi lyckas ställa om vår mat- och sovklocka (med jetlag dessutom)? Vi äter alltid middag klockan sex, men nu har vi fått ändra om och äta betydligt senare. Så vid 20-tiden gick vi ner till en restaurang i kvarteret och beställde mat. Det hela slutade med att båda barnen somnade i våra knän innan vi ätit färdigt. Inte så konstigt kanske, med tanke på att vi promenerat över en mil under dagen och att vi alla säkert känner av någon form av jetlag.
På tisdagen (29/19) vaknade Edvin tidigare än vanligt, redan innan klockan sex, och väckte upp oss andra. Vi lyckades få barnen att ta det lite lugnt på rummet och efter en frukost vid takterassen gick vi mot stadsdelen La Boca. Vi kom fram vid lunchtid, och insåg direkt att det var extremt mycket turister. Restaurangerna hade, precis som en kan vänta sig vid turiststråk, menyer på engelska, dyra priser och alldeles säkert tråkig mat. Vi köpte en varsin glass istället och skulle helt enkelt äta efter att vi lämnat området.
Vi tog en annan väg tillbaka och efter en stund var vi ganska ensamma. Lite längre fram låg det madrasser och sopor på gatorna. Vi insåg att vi nog skulle få ta en annan väg, det var helt fel område framför oss. När vi vände tillbaka och tänkte ta en tvärgata mötte vi en kille som pekade åt oss att vända om. Vi lydde hans råd och gick lite längre tillbaka innan vi styrde mot San Telmo och vårt hostel. Här vill en inte gärna komma in på fel område….
På eftermiddagen vilade barnen en stund på rummet för att vi skulle kunna äta kvällsmat när en sushirestaurang i kvarteret öppnat. Sushi är bland det bästa Edvin vet, så ville vi gärna gå dit trots att de öppnade först vid åtta. Kvällen blev inte en riktigt lika stor katastrof som gårdagen, men barnen var trötta. De kanske inte var så förvånande eftersom vi även idag gått över en mil och 15 000 steg på Buenos Aires gator… Trots det lyckades Edvin klämma i sig nio sushibitar. Inte illa för en 5-åring som knappt väger mer än 15 kilo!
Vårt rum…
…och det gemensamma köket/terassen
Nu hade vi spenderat två dagar med att promenera, så på onsdagen (30/10) åkte vi istället tunnelbana. Vi började med att åka till den kända begravningsplatsen La Recoleta Cemetery. Visst, det kanske är lite makabert att turista på en begravningsplats, men på en av världens vackraste är det väl ändå okej?!
Jag gillar att vissa platser naturligt får en att prata med sina barn om tråkigheter. Jag är alltid ärlig mot barnen och vill inte undanhålla våra barn saker som kanske är skrämmande. Just därför blev det lite allvarliga diskussioner mitt bland alla gravar. Det kom dessutom ett begravningståg, så då blev döden än mer närvarande. Edvin sa ”Jag vill begravas med en ninis när jag dör” och ”jag vill inte eldas upp som morfar, jag vill begravas i en kista”. Då fick jag hjärtat i halsgropen och slogs av en otrolig tacksamhet att vi alla är friska och förhoppningsvis inte behöver fundera närmare på det än på länge.
Efter La Recoleta gick till den häftigaste bokhandeln jag någonsin varit i, El Ateno – Grand Splendid. Det är en bokhandel som ligger i ett gammalt operahus! Nu var alla rejält trötta och det hade redan blivit sent på eftermiddagen. Efter ett snabbt stopp på en lekplats tog vi tunnelbanan hemåt. Självklart hade vi lyckats tajma början av rusningen så det var fullt med folk på tunnelbanan och vi bar barnen genom folkmassan. Trots det lyckades Alice somnade i Jans famn innan vi var framme vid vår station.
På kvällen växlade vi pengar och sedan stannade vi till på ett av områdets alla caféer och njöt av god kopp americano. För att undvika att barnen somnade i våra knän på någon restaurang köpte vi istället med oss empanadas, paj och sallad till vårt hostel och åt i det gemensamma köket. Det blev riktigt lyckat och snart har nog barnen kommit över tidsomställningen.
Efter fyra nätter i Buenos Aires kommer vi imorgon bitti (torsdag 31/10) försöka komma med ett inrikesflyg till Iguazufallen. Planen ser ganska fullbokade ut, men förhoppningsvis finns det fyra platser kvar till oss. Jan har varit vid vattenfallen tidigare, men vi andra i familjen är riktigt förväntansfulla. Tänk, 275 stycken vattenfall mitt i djungeln. Det kan väl inte bli annat än storslaget och mäktigt?!
Toto, vår hjälte, har tagit oss över 1800 mil genom 16 länder i Europa och Centralasien – och tillbaka! Efter tre dagar hemma sa vi hej då till vår lilla bil och tog vi våra ryggsäckar till flygplatsen. Nu väntar istället ett annat slags äventyr – nu ska vi upptäcka Sydamerika med bussar, tåg och flyg!
En grov bild över vår resa, men från Baku till Turkmenbashi tog vi färjan och inte vägen över Iran. Dessutom såg jag nu att delar av Pamir Highway och Wakhan Valley är borta från rutten… Bild från ibland oerhört dumma Google Maps.
Vi ställde klockan på 5.30 på tisdagen (22/10) och vi lyckades få i barnen lite frukost innan vi lämnade Sankt Petersburg och körde mot Estland. Staden hade precis börjat vakna och det var lite trafik. Vi tog oss snabbt ut från staden, i mörker och regn. När vi hade åkt en bra bit märkte jag att Jan kört utan lysen hela vägen…
Fotat genom bilrutan, på morgonen genom ett mörkt och regnigt Sant Petersburg
Vi var framme vi gränsen till Estland vid 9.30 och en halvtimme senare var vi över på andra sidan. Nu hade Toto äntligen lämnat tullunionen Eurasian Trade Union och vi kunde pusta ut. Vägen till Tallinn gick smidigt och vid ett-tiden var vi nere vid hamnen. Vi gick till kontoret och bokade biljetter, efter en stund visade det sig att det inte fanns plats för fler bilar… Suck. Som tur var gick färjan med Tallink samma kväll, så för tre gånger så mycket fick vi biljetter hem till Sverige.
Två trötta barn bilen
Gränsen till Estland
Efter att vi ordnat biljetter körde vi in till centrum och parkerade Toto utanför en indisk restaurang. Hela familjen längtar efter Indien och vårt lilla paradis Palolem, så då passade det perfekt med mat därifrån. Vi hann med en snabb promenad i Tallin och sedan åkte vi mot färjan. Vi brukar inte boka färjor med hytt, men här gick det endast att boka utan. För oss känns det otroligt lyxigt, trots att vi tog den billigaste hytten utan fönster. Resan över Östersjön gick smidigt! Barnen lekte på lekplatsen hela kvällen och direkt när vi vaknat på morgonen blev det en tur till lekplatsen igen. Alla tyckte att det var skönt att kunna förflytta sig utan att sitta fastspända i en liten bil 🙂
När vi gick i hamn på onsdagens morgon (23/10) så frågade tullen varit vi varit. Jan svarade Kirgizistan och vi märkte direkt att röda lampor började blinka… Kanske skulle vi bara sagt Tallin?! Vi blev ombedda att köra åt sidan och vi hade ganska snabbt tio poliser runt oss som kollade igenom bilen och frågade en massa om resan. De verkade mest intresserade och nyfikna, men jag blev lite nervös när en polis tittade oroväckande länge på däcket som var blankslitet och med väven synlig… Efter en stund sa de ”Kör försiktigt och hoppas ni kommer hela vägen hem!”
Vi körde 50 mil genom Sverige och det kändes som ingenting. Det var en speciell känsla att köra uppför backarna till vår lilla by. Nu var vi verkligen hemma. Toto hade tagit oss på världens äventyr och nu var det över. Känslorna var blandade, det kändes tråkigt med samtidigt som en lättnad. Nu kunde vi pusta ut lite grann och slippa tänka på slitna obalanserade däck, läckande växellåda etc etc . Barnen däremot var överlyckliga när vi svängde ner mot huset. De sprang in och började snabbt plocka fram varenda leksak. Edvin har den sista tiden sagt att ”jag kommer inte sova någonting när vi är hemma, jag ska bara leka”. På kvällen eldade vi i kaminen och grillade korv över elden. Mysfaktorn var hög och det kändes ganska okej att vara hemma ändå. Trots det började vi snabbt planera nästa äventyr. Om några dagar skulle vi åka till Indien!
Fullpackade bil efter att vi köpte lite mat innan vi fortsatte hemåt…
När vi skulle lägga oss så ville Edvin sova i sin resesäng framför brasan och intill alla leksaker. Han sa att han skulle vara vaken hela natten och leka… På morgonen (torsdag 24/10) hörde vi honom leka nere, så frågan är hur mycket han sov egentligen 🙂 Dagen spenderade vi med att tvätta upp kläder och röja ur Toto. Det låg en jäkla massa nötter, chips, torkade aprikoser och annat smått och gott i bilen! Mums?!
Korvgrillning på G
Storstädning!
På fredagen (25/10) åkte vi ner till barnens förskola och berättade lite om resan och visade upp bilen. Edvin tyckte att det var så roligt att träffa på sina kompisar och berätta om vårt äventyr. När vi kom tillbaka hem och öppnade dörren insåg vi att det såg ut som att en virvelvind härjat i huset. Leksaker, kläder och packning från bilen låg överallt. Det var bara att börja städa och vi insåg snabbt att det tog lite mer tid att röja i ett hus jämfört med lilla Toto på ett par kvadrat 🙂
Eh, dags att städa?
Vi började kolla upp lite inför nästa del av ledigheten – med start i Indien och sedan vidare genom Sydamerika till slutet av januari. Vi hade inget bredband hemma, så med ytterst dåligt internet började vi ordna indiskt visum och kolla upp lite flyg. Jan arbetar för SAS så vi flyger med personalbiljetter och som stand-by. Vi vet vanligtvis först när vi är på flygplatsen eller vid gaten om vi kommer med planet eller inte. Dessa biljetter passar perfekt för oss som inte gillar att planera allt för mycket innan och gärna ändrar destination gång på gång.
Toto nere vid sjön, bild från mars 2019, när vi precis började planera vår resa på allvar.
Vi skickade meddelande till vår vän Prash i Indien och berättade att vi tänkte dyka upp om några dagar. Vi fick veta att det var världens oväder nere i Goa och han avrådde oss att komma. Palolem är stängt under regnperioden och alla bungalows på stranden plockas ner. Vanligtvis byggs allt upp igen i slutet av oktober, men nu förväntades det öppna först 10 november. Då var det bara att tänka om. Vart skulle vi åka nu? Efter att vi kollat runt lite så insåg vi att det alternativ som såg bäst ut var att åka via Istanbul till Buenos Aires redan på lördag eftermiddag.
Barnen & Prash på Leela, från januari 2019
På lördagen (26/10) vaknade vi återigen av att Edvin var i full gång med alla sina leksaker. Han ville verkligen maxa sitt lekande innan vi drog iväg igen. Hela förmiddagen hade vi lite släkt och vänner över på fika. Som tur var stannade min mamma kvar efter fikat och skjutsade oss till flygplatsen. Vid fyra sa vi alltså hej då till Toto och begav oss med ryggsäckar ut på nya äventyr. Förhoppningsvis kommer vi med de flyg vi planerat och om ett par dagar är vi framme i Sydamerika. För mig är det en helt oupptäckt kontinent. Spännande!
Lika bra framförhållning som vanligt, jag bokar flygbiljetter på väg till flygplatsen 🙂
Nu hade vi ”bara” lite över 60 mil kvar av legendariska Pamir Highway, men skulle Toto hålla hela vägen? Av de mil vi hade framför oss så var nästan 50 mil på riktigt dålig väg, dessutom skulle vi köra över fyra stycken bergspass på över 4000 möh. Fram till Sary Tash i Kyrgyzstan hade vi förstått att vägen skulle vara en utmaning. Vi tog oss sakta, sakta framåt. Framvagnen var återigen helt lös, man-tar-vad-man-har-lagningen i Khorogh visade sig inte hålla så länge… För att göra det hela lite mer spännande så var vägen nästintill öde på både andra bilar och byar och vi saknade reservdäck. Om någonting hände, så skulle det ta tid att få hjälp! Just det, om du är nyfiken på hur det kom sig att Jan cyklade över det högsta bergspasset på 4655 möh och jag fick en fripassagerare i Toto får du fortsätta läsa 🙂
Efter Wakhan Valley, där vi körde längs med afghanska gränsen, körde vi i norra Tajikistan istället bredvid den kinesiska…
När vi vaknade upp utanför verkstaden i onsdags (25/9) så var vi förväntansfulla över dagen. Skulle lagningen hålla? Vi hade bestämt oss för att ge bort takboxen, takräcket, extra batteriet, stora vattendunken, kylskåpet och lite annat smått och gott om vi fick lagningen till ett bra pris. Vi kände att vi troligtvis inte kommer hem med Toto, så då kunde vi lika gärna ge lite saker till vår mekaniker. Dessutom så är alla kilo vi kan banta ner bilen bra inför bergsbestigningarna framöver.
Tackräcket, takboxen och markisen åkte av…Barnen passade på att cykla lite innan vi packade in oss i Toto igen
Efter att vi ätit frukost så ville han inte ge oss ett pris, utan vi skulle säga vad vi ville betala. Tillslut visade vi honom alla saker vi ville ge honom och frågade om sakerna och 50 USD kändes bra som betalning. När vi började plocka ner allting började han fixa ventilerna på alla däck samt rengjorde luftfiltret och dieselfiltret, så han var nog mer än nöjd.
Bästa platsen att diska på? Jag tror nästan det!
Edvin började helt plötsligt sortera sina leksaker i olika högar, när jag frågade vad han gjorde svarade han att ena högen var saker han och Alice skulle spara. Den andra högen skulle Osmans tre flickor få. Snälla, omtänksamma Edvin! Så när äldsta dottern kom förbi gav Edvin allt till henne. Han fick feeling och gav bort mer och mer saker, jag sa bara till honom att han inte behöver ge bort någonting han tror han kommer ångra. Sedan kände jag att han är stor nog att bestämma själv. När han sa – ”Vi kan ge bort Alice cykel också!” var enda gången jag stoppade honom.
Edvin har börjat sortera barnens leksaker, det hela slutade med att han gav bort långt mer än hälften!
Osman ville att vi skulle köra tillbaka ungefär två mil upp till Yamchun Fortress för att testa på lite tuffa vägar med branta backar, för att sedan svänga förbi hans verkstad så att han kunde kolla att allt verkade tätt. Vi gjorde som han ville och det verkade faktiskt som att lagningen höll. När vi stannade till uppe vid fortet hade vi kört serpentinsvängar 430 meter uppför branta backar. Fortet låg på 3200 möh och byn där verkstaden låg var ”bara” på 2800 möh. Vi tog en kaffe från termosen vid fortet och sedan vände vi bilen och körde mot Osmans verkstad.
Kaffepaus vid YamchunFortress
Det kändes som att vi kom hem när vi svängde in på verkstaden igen. Barnen sprang direkt ut och började leka i vattendragen och folk började samlas runt bilen. Osman kollade på fästena till motorn och kontrollerade att lagningen av hålet i växellådan höll tätt. Det gjorde det! Eftersom bilen fortfarande var slö på låg växel och i branta backar bad Jan honom rengöra dieselfiltret och EGR-ventilen. Jan lyckades också se att klämmorna på den nya slangen i kylaren inte satt fast riktigt. Det hade kunnat sluta riktigt illa om slangen lossnat! Osman bara skakade på huvudet och sa ”No good mechanic!” till vår mekaniker i Khorog och satte fast klämmoran riktigt. Det kändes både skönt och lite sorgligt att köra från verkstaden. Det kändes verkligen som hemma på nåt sätt!
Precis när vi kom tillbaka var det för en gångs skull bara Osman där, men det fylldes snabbt på med folk 🙂
Så här mycket skräp var det i EGR-ventilen…
Efter Vrang var det precis tre mil till Langar där vi tänkt stanna över natten. Vi kom iväg från verkstaden runt klockan fyra och var framme vid Hostel Behruz ganska exakt en timme efter. Vi fick en kanna te, kakor, choklad och lite nötter på altanen och sedan tog vi en välbehövlig dusch. Vi tog det lugnt på stället och snackade med några andra som bodde på där, det var tre killar på MC och en som gick eller liftade sig fram längs med vägen. Killarna på MC hade kommit från Osh och var helt förstörda över vägen… Just den vägen skulle vi ge oss på dagen efter, 23 mil på dåliga vägar och två bergspass på över 4000 möh innan vi nådde Murghab. Hur skulle det gå för Toto? Den största utmaningen för Toto är sand eller serpentinvägar med grus och vi hade hört att det skulle finnas båda delar under vägen vi hade framför oss.
Innan Langar passade vi på att tanka, nästa chans skulle vara i Murghab. Då fick vi syn på den här stackarn…
När vi styrde från Langar, i torsdags (26/9), och ut i ödemarkerna som väntade under några dagar framöver så trodde vi nästan att det skulle ta slut i första uppförsbacken. Toto slirade och lyckades inte komma upp för backen… Jan fick snabbt släppa på bromsen och rulla ner en bit för att ta sats (utan att komma över kanten!) Då kom vi upp för första backen och klarade faktiskt de andra också. Nu började vi verkligen fundera på hur dagen skulle gå…. Vi hade ett bergspass på 4344 möh att köra över, flera partier med lös sand och riktigt dålig väg ändå tills vi kom ut på Pamir Highway igen. Där skulle det åtminstone vara (riktigt jävla dålig) asfalt…
Det var ett mäktigt öde landskap vi körde genom, med snötäckta bergstoppar i bakgrunden
Under dagen körde vi från nio på morgonen till åtta på kvällen. Vi körde genom ödeland, från Langar till Alichar passerade vi inte en enda by och vi mötte endast två andra bilar, en militärjeep och en annan överlandsbil. När vi kom ut på Pamir Highway igen med asfalt, strax innan fyra på eftermiddagen, blev Jan så glad att han pussade asfalten! Lyckan varade inte så länge, vi insåg snabbt att även denna vägen var riktigt dålig…
Tillbaka på asfalten och Pamir Highway!
Alla har vi ett Veto-kort när vi verkligen inte vill stanna någonstans och när vi kom till byn Alichur vid klockan 16 så slängde Jan in sitt. Han ville att vi skulle fortsätta 10 mil till Murghab. Jag insåg att vi skulle få köra sista biten i mörker, men sa ändå okej. Här är 10 mil inget man betar av på dryga timmen, utan det tog nästan fyra timmar på tvåans och treans växel. Det var vackert att köra genom dagens andra bergpass, detta på 4137 möh, i skymningsljuset. Sedan blev det snabbt mörkare och mörkare.
En flock med jakar!
Skymningsljus vid Nayzatash bergspass
Självklart fick vi punktering i mörkret utanför Murghab. Hela däcket var söndertrasat! Nu hade vi inte reservdäcket på taket, utan under bilen. Så först fick Jan krypa under för att få bort däcket. Det var inte helt enkelt eftersom Jan tidigare gjort en speciallösning så att han skulle få bort däcket med de verktyg han hade med sig. Nu hade Osman, mekanikern i Vrang, satt fast däcket och då kom hylsorna inte åt bultarna… Med en polygrip löste Jan det ändå och sedan fick han bytt det trasiga däcket. Under tiden satt jag och barnen i bilen och smaskade i oss en påse Ahlgrens bilar. Jag tyckte det var ett bra tillfälle att äta upp den sista påsen från Sverige.
Jan byter däck i mörkret!
När vi väl kom fram till den lilla staden Murghab (3600 möh) hittade vi snabbt till gästhuset Mansur Tulfabek. Där blev vi erbjudna te med bröd och det kunde inte passa bättre! Efter att vi ätit somnade Edvin i soffan och jag och Jan satt och pratade med ett norskt/svenskt par, Daniel & Thea, som cyklade Pamir Highway och vidare i världen (spana in mer om deras resa på bloggen Lifecycle.nu). Så skönt att kunna sitta och prata svenska en hel kväll!
Det första vi gjorde efter frukosten i fredags (27/9) var att gå till Murghabs containermarknad. Här ute i ödemarken tar man vad som finns , ås varför inte bygga upp en hel marknad med containrar, lastbilshytter osv?! Efter att vi köpt med oss lite bröd och godis försökte vi leta upp en däckverkstad. Nu körde vi utan reservdäck, eftersom det ena blev helt söndertrasat igår.
Daniel & Thea ger sig av
Vi lyckades hitta till stadens däckverkstad ”The Terminal”, men där var det tomt. Kanske skulle någon komma förbi på eftermiddagen, eller imorgon sa någon till oss. Det orkade vi inte vänta på! Nej, vi fick helt enkelt fortsätta utan reservdäck. Mentalt var det lite jobbigt att köra på de dåliga vägarna utan ett endaste däck i reserv, men vi hade inte mycket alternativ.
Det här visade sig vara Murghabs däckverkstad, blir ni förvånad att vi inte lyckades hitta ett reservdäck här?!
Karakul låg bara 13 mil bort, men det tog fem (ja, du läste rätt 5!) timmar att komma dit… På vägen passerade vi det högsta bergspasset på 4655 möh! Galet högt, men som tur var klarade både vi och Toto av den tunna luften. Vi hade alla hunnit acklimatisera oss vid den höga höjden eftersom vi tagit oss högre och högre för varje dag sedan vi kom in i Tajikistan.
Snart på Ak Baytal passet, 4655 möh, men först hann vi köra ikapp Daniel & Thea.. Ser ni föresten staketet bredvid Toto på bild nr 4? Det är gränsen, eller ingenmansland mellan Kina och Tajikistan.
När vi bara hade några hundra meter kvar till toppen kom vi ikapp två cyklister. Vi stannade till och frågade om allt var okej. Det var det inte. Tjejen började gråta och svarade att hon var helt slut. Jan hoppade ur bilen och sa – ”Jag tar din cykel upp, hoppa in i bilen så får du skjuts av min fru!”. Hon tittade förvånat på honom och sken upp av lättnad och tacksamhet. Efter att hon hoppat in i bilen bjöd jag på godis och barnen vakande till och undrade förvånat vart Jan tagit vägen… Den tunna luften och branta backen gjorde det kämpigt för vårt vrålåk, men Toto klarade att ta oss upp på 4655 meter över havet! Det blåste fruktansvärt kallt på toppen, och när Jan kom upp var han som en isbit. Perfekt att kunna sätta sig i en varm bil och fortsätta köra. Så kom det sig alltså att Jan cyklade (eller cyklade och cyklade, ledde en cykel snarare…) upp på det högsta bergspasset på Pamir Highway. Inte illa, eller hur?!
Jan och italienaren har kommit upp till toppen. Han var nog lite trött för trodde först att Jan cyklade på sin egen cykel och att jag körde med som följebil…Toto på 4655 (och jag och Jan på 4657) meter över havet!
Karakul låg på 3900 möh och här var det kallt!, under 10 grader på dagen. I Murghab hade vi haft -5 grader på natten och här var det ännu kallare så temperaturen kröp säkert närmare -10. På vintern blir det visst upp till 60 minus här! Det var svårt att hitta ett okej boende i staden som gud glömde, men tillslut hittade vi ett som faktiskt var helt okej – Home Stay Erkin. Visst det var fortfarande utedass, som låg en bit från huset. Men här var det i alla fall murar runt gården som tog bort den värsta vinden. Vi var framme vid 17 och då började det redan mörkna.
Barnen gillade inredningen på Home Stay Erkin
Vi fick te och mackor och sedan kvällsmat någon timme efter blev det middag. Vi spenderade kvällen i det gemensamma rummet och barnen målade, klistrade och höll på med gnuggisar i flera timmar. Det var två turistgrupper med guide och chaufför som bodde på samma ställe, en från Italien och en från USA/Canada. Det var trevligt med lite liv och rörelse runt oss! Dagen efter väntade ännu en milstolpe på resan – då skulle vi förhoppningsvis lämna Tajikistan och åka in i Kyrgyzstan. Kanske skulle vi till och med komma hela vägen till Osh och därmed till slutet av Pamir Highway…
Barnen målar i halvmörkret. Här fanns det ingen ström, men varje kväll brummade en generator igång i några timmar…
Vilken känsla det var när vi lämnade Dushanbe. Nu var det dags för legendariska Pamir Highway som ska vara en av de vackraste bergsvägarna i världen. En del av tjusningen är att du kör på den näst högsta landsvägen som finns! Nu håller vi bara tummarna att Toto klarar av underlaget, den tunna luften och höga höjden. Än så länge har vi fått testa på lite höga höjder och bilen har fått sig några fler skråmor. Vi har till och med behövt ta hjälp av mekaniker för att fixa en kass framvagn, som höll på att ramla i bitar… Toto har i alla fall tagit oss en bra bit över 1 000 mil sedan vi styrde hemifrån i början av augusti, så jag tvivlar inte på att vi kommer hela vägen hem 🙂
Pamir Highway går från Dushanbe i Tajikistan till Osh i Kirgizistan och sträcker sig 1255 kilometer. Låter det som en baggis? Tro mig, det är inte som en landsväg hemma som hade betats av i 100 km/h. Ofta är underlaget så dåligt att en får köra fram på de lägsta växlarna. Vägen, som egentligen heter M41 är världens näst högst belägna landsväg. I Pamirbergen finns det gott om toppar över 6000 meter, och vi ska KÖRA över ett pass på 4655 meter över havet! Det finns ett gäng andra pass som också går över 4000 meter längs med vägen. En vanlig avstickare från Pamir Highway är att köra längs med Wakhan Valley. Dalen fortsätter längs med Panj floden och den afghanska gränsen från Khorog och förbi Langar.
Aamir Highway & Wakhan Valley. Bild från advantour.comHär ser ni bild över höjdnivåerna längs med vägen. Bild från Caravanistan.com (som för övrigt är bästa sidan för allt när det gäller resor längs med Sidenvägen, oavsett om det är med bil eller ryggsäck)
I onsdags (18/9) började vi köra från Dushanbe, eftersom Edvin legat däckad i magsjuka i några dagar och vi andra inte var 100 så valde vi att bara köra tre timmar till Kulob. Det är betydligt varmare sedan vi kom in i Tajiksitan, med temperaturer på mellan 30-35 grader. Perfekt att Jan kopplade ur AC:n, eller hur?! Speciellt med magsjuka och feber som kommer och går… Att köra över Kulob var egentligen en avstickare från Pamir Highway, men M41 från Dushanbe till Qalai-Kum är så dålig så de flesta väljer att köra söderut över Kulob. Ifrån Qalai-Kum körde vi sedan ut på Pamir Highway och fortsatte längs med den söderut mot Khoroug.
Bilder på President Emomali Rahmon finns det gott om… Minnesmärket för brutala attacken mot sex turister i juli 2018. En bil prejade cyklisterna från vägen, stannade bilen och knivhögg dem. Attacken ledde till fyra dödsoffer och två skadade. Fruktansvärt!
På onsdagen tog vi oss alltså till Kulob och väl där letade vi upp ett hotell och lyckades fixa rum och parkering för Toto under tak, med ström till kylskåpet. Vi har framme vid tre-tiden och spenderade eftermiddagen och kvällen på rummet. Så det blev en lugn dag, trots några timmar i bilen.
Vi fick parkera inne på en biltvätt, på kvällen lagade vi mat i bilen.
Vi fick frukost på hotellet på torsdagen (19/9) och vid nio körde vi mot Qalai-Kum. Vi hade läst att vägen här skulle vara sämre, så vi var förberedda på det värsta. När vi lämnade asfalten och vägen istället bestod av ganska stora runda stenar så hörde vi direkt ett nytt ljud i bilen. Vi var vana vid den slutkörda stöddämpningen, men nu var det nåt annat som lät… Vi betade av kilometer efter kilometer, som blev till mil efter mil och höll tummarna att det inte skulle bli värre. Efter två timmar kom vi ut på asfalt och då kände Jan hur bilen vandrade på vägen. Berodde det på spår i asfalten, eller var framvagnen lös? Vi körde tillbaka till byn vi just passerat och lyckades hitta en ramp vi kunde köra upp på. Det fanns ingen mekaniker, men gott om folk som ville ta en titt. Jan kände efter och tyckte att allt satt fast så vi fortsatte. Det kände lite surt att vi stått parkerade vid en mekaniker i Kulob… Kanske borde vi ha låtit honom ta en titt på Toto, men det är lätt att vara efterklok.
Vi följde floden Panj från förmiddagen och resten av dagen, vi körde sakta framåt och stannade för fika och lunch längs med vägen. Floden löper längs med gränsen mellan Afghanistan och Tajikistan. På vissa ställen är floden inte alls bred så man ser byar och folk på den afghanska sidan. Vi kommer följa denna flod i flera dagar, ända till Khorogh och vidare genom Wakhan Valley.
Se upp för minor!Lunch!
När vi hade kört nästan 250 kilometer och klockan hunnit passera 18 så stannade vi till vid ett lastbilsstopp precis vid floden, två timmar efter Qalai-Kum. Efter att ha pratat med några lastbilschaufförer och en kvinna som drev en liten restaurang intill så bestämde vi oss för att sova i Toto där. Vi ställde oss precis vid flodkanten, och åt lite kvällsmat, med utsikt över Afghanistan. På kvällen kom det fler och fler lastbilar, så vi stod tillslut hel innestängda och vi alla sov gott i några timmar.
Dags att tanka…Vårt stopp för natten, på ett lastbilsstopp efter Qalai-Kum.
Sedan började Alice få magsjuka och fick gå på toaletten (eller toalett och toalett, snarare pottan eller i naturen) flera gånger på natten. Plus att Edvin blev sämre och också fick gå upp mitt i natten. Det är trångt att komma i och ur bilen, så det blir ett litet projekt varje gång. Nu hoppas vi på att alla blir friska snart, även om det inte verkar troligt. Jag är rädd för att alla kommer vara halvkassa tills vi lämnat Tajikistan (eller kanske till och med Kirgizistan)! En av anledningarna till att magproblem är vanliga här är den höga höjden, som bland annat gör att vatten kokar under 100 grader och lämnar kvar bakterier. Yummie!
Morgon och dags att åka vidare
Vi vaknade ändå upp relativt utvilade i fredags (20/9) och fortsatte mot Khorog. Det var bara 18 mil dit, men vi hade hört att det skulle ta ungefär sex timmar. När vi kört någon kilometer så såg vi en bilramp och stannade till. Det visade sig att det var en mekaniker och han tog en titt på bilen. Jan skruvade bort däcket och förklarade vad som var fel. Mekanikern ruckade på spindelleden (den som håller fast hjulet i karossen) och visst, det glappade kraftigt i framvagnen. Han kunde inte göra nåt åt det på plats eftersom han inte hade några delar. När vi frågade om vi kunde fortsätta mot Khorogh svarade han ”No problem!”. Vi hade inte många alternativ så vi fortsatte och hoppades att hela framvagnen inte skulle lossna… Det var 18 mil kvar, behöver jag ens nämna att det skulle vara på dåliga vägar?
En mekaniker tar sig en titt på framvagnen och däcket…
Naturen längs med floden var otroligt vacker och trots att bilen blev värre och värre så lyckades vi njuta av vägen… Jag ville inte alls köra för nu kände jag hur bilen vandrade längs med vägen när Jan körde. Så fort han bromsade styrde bilen mot vänster och in mot berget, så fort han gasade styrde den åt höger och ut mot floden… Det var ganska otäckt, speciellt eftersom vi hela tiden körde på en smal väg med berget och floden på vardera sida. Vad skulle vi göra om hela framvagnen lossnade?!
Vattenmelon i skuggan
När vi väl kom fram till Khorog så var det inte helt enkelt att undvika att köra in i andra bilar, men Jan lyckades ta oss genom staden ut mot en verkstad som fanns utmärkt på iOverlander (en app med tips på allt från boende till mekaniker och bensinstationer längs med vägen) utan att göra något märke på andra bilar. Tur det eftersom vi kör här oförsäkrade… Nu är ju i och för sig frågan vad det hade gjort för skillnad att ha en försäkring som kostar 2 USD mot att köra utan? Jag gissar på att det inte spelar någon större roll, men är tacksam att vi än så länge inte behövt få redan på det.
Åsnor – ett av alla djur som det finns gott om på vägen
Jan stannade till utanför porten, på det som skulle vara en bra verkstad. Den var stängd, så Jan gick in och gick fram mot huset. Under tiden var jag kvar i bilen med barnen. Helt plötsligt hörde jag hur Jan skrek för sitt liv och ropade på hjälp. Jag blev helt iskall och rusade in genom porten. Där mötte jag Jan och en stor vakthund! Den hade bitit honom kraftigt i låret och på några ställen på händerna. Som tur var hade han på sig tjocka jeans, så tänderna hade inte gått igenom byxorna. På händerna däremot blödde det lite. Så otäckt. Jag vet inte när jag blev så rädd sist, på något sätt blev jag lite lugnare när jag såg hunden (eftersom Jan redan fått bort den och den stod lugnt bredvid honom), det hade varit värre om det var en människa han retat upp. Vilken tur att han inte tog med sig barnen, då vet jag inte hur det hela hade slutat. Hunden gick upp till midjan på Jan och om den hade gett sig på barnen hade det kunnat sluta illa. Nu är Tajikistan visst ett land med gott om rabies, så det kan i och för sig fortfarande visa sig bli ett halvtaskigt slut på det hela…
Toto utanför porten där det skulle ha funnits en mekaniker…
Det låg en brandstation intill och vi hade fört sånt liv så brandmännen kom ut och undrade vad som hände. När vi förklarat situationen så fick vi köra in i deras garage och en mekaniker kollade på bilen. Han såg problemet och erbjöd sig att laga det, om vi kunde få tag i reservdelen. Vilket var lättare sagt än gjort, eftersom den med största sannolikhet skulle få fraktas från Dushanbe. En av grabbarna hade numret till ägaren av Pamir Lodge där vi tänkt bo, så han ringde upp honom. Vi kom överens om att det bästa var att åka till lodgen direkt. Han skulle prata med sin granne som var mekaniker, kanske kunde han hjälpa oss…
Inne på brandstationen
När vi kom fram stod mekanikern redan och väntade på oss utanför PamirLodge och ägaren hjälpte till att översätta. Som väntat fanns det inte några reservdelar, men han trodde att det skulle gå att lösa ändå. Det var en mekaniker i riktig Jan-stil – man tar vad man har och löser problemet. Vi var beredda på att få stanna i några dagar, så vi packade ur bilen och sedan lämnade Jan den hos mekanikern som bodde precis intill. Under tiden lekte Edvin & Alice i vattendragen som rann precis utanför rummet. Bästa lekplatsen – lera och vatten! Klockan var redan fyra på eftermiddagen, så vi hann inte med så mycket mer den dagen. Jan gick förbi mekanikern på kvällen och då visade det sig att Toto skulle vara klar om 30 minuter. Helt galet! Han hade vänt på spindelleden och svetsat nya fästen. Hoppas det visar sig vara en hyfsad lösning 🙂
Mekanikern tar sig en titt på Toto utanför Pamir LodgeSolnedgången på ett litet berg precis intill Pamir Lodge
I lördags (21/9) hade vi ställt klockan på sju för att hinna ner till gränsmarknaden med Afghanistan i Ishkoshim, som låg ungefär tre timmar bort (trots att sträckan bara är 10 mil). Det visade sig att frukosten inte serverades fören klockan åtta, så det var bara att vänta… Efter att vi ätit så erbjöd sig ena tjejen som jobbade där att visa vart marknaden låg på kartan. Tur det! Det var nämligen ingen marknad i Ishkoshim denna lördagen. På grund av säkerhetsläget hade det bara varit gränsmarknad med Afghanistan där två gånger i sommar. Vi fick veta att det fanns en likadan marknad i Khorog och den skulle vara öppen från 8.30 till lunch. Vilken tur att vi frågade!
Bron över floden Panj, på bron köar folk från Afghanistan som ska till gränsmarknaden
Vi packade in oss i bilen och var framme vid marknaden runt klockan 10. Vi gick runt och kikade och shoppade med oss några saker hem. Vi behövde inte köa för att komma in, eller visa våra pass, men från Afghanistan var det långa köer. Säkerhetsläget gör att de tre gränsmarknaderna med Afghanistan i Ruzvat, Ishkashim & Khorog periodvis är stängda. Det verkar som att marknaden i Khorog för tillfället har öppet varje lördag, så det var tur att vi prickade in rätt dag i staden.
Under gårdagen hade jag och Jan funderat på om vi skulle köra omvägen längs med Wakhan Valley som har ett högt bergspass och dålig väg, eller om vi skulle följa Pamir Highway. Båda två kände att det är nu eller aldrig – vi ville inte hoppa över den delen som alla säger är en av höjdpunkterna. Så efter marknaden fortsatte vi följa Panjfloden och styrde mot Wakhan Valley.
