Tiden flyger iväg – 10 år sedan vi körde ner till Ouagadougou

Jag insåg häromdagen att det faktiskt är 10 år sedan vi slängde in lite packning i vår Landrover och styrde ner mot östra Afrika. Snart ska vi ju ge oss ut på ett liknande äventyr hela familjen, så därför passar det väl utmärkt att tänka tillbaka på resan som vi gjorde för ett decennium sedan?!

Tio år yngre… (men visst är båda två snyggare och hmm.. mer välfriserade… idag)

Det hela börja med att Jan året innan körde sin Africa Twin ner till Ghana, skeppade hem mc:n och sedan flög hem. I Ghana träffade han fantastiska Micke & Julia, som sedan dess är våra bästa vänner… Han fick mersmak av äventyret och ville gärna visa mig Micke & Julias ställe på stranden i Ghana. Det dröjde inte länge innan vi hade bestämt oss – vi skulle göra en liknande resa året efter. Vi valde att köra bil ner för att kunna sälja den när vi nått antingen Mali och Bamako eller Burkina Faso och Ouagadougou (eller Ouaga som staden för enkelhetens skull också kallas). Eftersom dessa båda länderna saknar hamn så kan man nämligen få ganska bra betalt för en bra bil och kanske till och med tjäna en hacka…

Jan och hans Africa Twin i Senegal, vintern 2007/2008
På väg med mc:n genom Mali.

Hösten 2008 köpte vi en Landrover Discovery och några månader efter var vi på väg. Ni som känner oss blir kanske inte förvånade över att vi knappt kört med bilen innan vi gav oss av. Vi försökte lägga så lite pengar som möjligt på både bil och utrustning, eftersom vi skulle ge bort allt som inte fick plats i våra ryggsäckar när vi sålt bilen. Det hela slutade med att Jan svetsade ihop ett takräcke, där vi satte på en gammal takbox och surrade fast några diesel- och vattendunkar. Istället för sandstegar, som behövs om man kör fast i öknen, så köpte vi två ramper och det visade sig (som tur var!) fungera utmärkt. I bilen skruvade vi fast en skiva som vi lade varsitt liggunderlag på och sedan styrde vi söderut med slitna däck och äventyret hade börjat 🙂

Kingsize!
Gräva, gräva… Här behövdes inte sandstegarna, men några gånger behövde vi dem för att komma loss.

Vi körde ner genom ett snöigt och kallt Europa, genom bland annat bergspassen i Andorra (inte att rekommendera med slitna däck nerför isiga backar). Efter Gibraltar började resan på riktigt… Snart skulle vi lämna Europa och komma till Afrika. Men, när vi skulle köpa färjebiljetter och tog fram vårt registreringsbevis (som man skulle visa för att få köpa biljetter och ta med sitt fordon på färjan från Europa) så insåg vi att vi inte hade med den förra ägarens registreringsbevis. Vi låtsades som ingenting och kom faktiskt över gränsen med Ernst Hupkes papper på bilen…

Vår Landrover på väg genom Marocko
Det var bäst att hålla sig på vägen i Västsahara, bilar som kört på minor såg vi titt som tätt…

Marocko bjöd på berg, stenöken och mäktiga städer med pampiga byggnader. I Västsahara däremot var det mest öken och minerade områden. I Mauretanien körde vi rätt i Saharaöknen och körde på sanddynerna och sov mitt ute i ingenstans. I Mali tog vi oss bland annat till staden Djenné där världens största lerbyggnad finns, och genom häftiga Dogon Country. Det är ett område längs med Bandiagaraklippan där dogonfolket fortfarande bor i hus i klippskrevorna. Sedan var vi inne i Burkina Faso och började köra mot huvudstaden där vi skulle sälja bilen…

Sandmoskén i Djenné
Bandiagaraklippan, med hus i skrevorna!

När vi körde in i Ouaga så var det enda vi såg en jäkla massa cyklar. Skulle det verkligen gå att sälja bilen här? Det visade sig gå relativt enkelt, men att gå igenom pappersproceduren för att byta ägaren var något krångligare. Vi fick skriva på x antal papper och ordna lika många stämplar på olika kontor runtom i staden. Eftersom tutan gick varm på bilarna så skämtade jag och Jan om att tutan säkert är det första en eventuell köpare testar… Vi fick oss ett gott skratt när det visade sig vara sant 🙂

Så här såg det ut när vi kom till Ouaga, knappt en bil i sikte…

Efter att vi sålt bilen lämnade vi Ouaga med en bunt euros och begav oss söderut mot Ghana. Vi åkte lokalbussar och till slut hade vi hamnat Kumasi och skulle ta oss ner till huvudstaden Accra. Någon nämnde att det kanske skulle gå att ta tåget mellan städerna så vi började fråga runt efter tågstationen. Någon sa att tåget nog skulle gå imorgon, en annan nästa vecka… Vi letade vidare och tillslut hade vi hamnat vid stationen och rälsen. Tåget kanske skulle gå nästa vecka, om det inte varit för den lilla detaljen att det växte träd på rälsen och folk hade byggt hus över tågbanan… Det visade sig att det inte gått något tåg från staden på många år… Vi fick helt enkelt ta bussen.

(Bensin)station på vägen…eller snarare diesel. Bensin är ovanligt och inte så lätt att få tag på.

Efter Accra tog vi oss vidare västerut till Takoradi och Micke och Julias Desert Rose Lodge. Jan hade längtat efter all god mat och deras schyssta strand, men det visade sig att Micke och Julia fått flytta två gånger under det året. Nu hade båda precis köpt en annan bit mark och hade bara börjat bygga en grund till deras hus. Trots detta fick vi några sköna sista dagar på resan, innan det var dags för oss att flyga tillbaka till Sverige igen. Micke och Julia bodde kvar i Afrika i tre år till och under dessa år var vi och hälsade på ytterligare fyra gånger.

I vårt lilla tält på Micke och Julias mark i Ghana
Micke, Julia, jag och deras ”lilla” hundvalp Svea

Idag startade Jan faktiskt upp vår Opel Combo och den startade utan bekymmer trots att den stått stilla alldeles för länge… Nu är det dags att besiktiga den och börja fixa ett litet kök och sovplatser. Denna gången får det nog bli madrasser på en skiva. Man blir ju lätt lite bekväm med åren…

Palolem Beach 2016 vs. 2019

Igår kom vi tillbaka hem till Sverige. Resan gick bättre än väntat, vi kom med alla flyg även om det var på håret. Efter att först ha åkt taxi en och en halv timme till flygplatsen, väntat på flyget, åkt strax över fyra timmar till Doha, väntat på flyget och sedan åkt nästan sju timmar hem så var vi ganska trötta när vi väl landade. Vi kom hem till ett stort, tyst och kallt hus. Ungefär allt det som Indien INTE är 🙂

Promenad på stranden sista dagen

När man besöker ett ställen man tidigare varit på så är det väl på sin plats att jämföra lite och fundera över vad som hänt sedan sist?! Vi kunde ganska snabbt konstatera att det mesta var sig likt, men det fanns så klart en del förändringar…

Cash is still King – men kanske inte riktigt lika mycket…

Jag skrev lite kort i ett tidigare inlägg om att staten, helt plötsligt över en natt, gick ut med att alla sedlar på 500 och 1000 rupier (1000 rupier är cirka 120 kronor) var helt förbjudna. Istället skulle man samma dag börja med helt nya 500 och 2000 sedlar. Enda problemet var att det knappt fanns dessa nya sedlar. Så vad hände då? Bankerna fick hålla stängt och folk stod i oändliga köer till bankomater som man trodde kanske, eventuellt skulle fyllas på med sedlar snart. Mitt i allt detta landade vi fyra, som aldrig har med några USD i reserv. Detta gjorde att vi var helt utan pengar när vi landade en kväll på flygplatsen i Mumbai… Typiskt oss, och aldrig lär vi oss heller. Vi har fortfarande aldrig med några pengar när vi åker iväg. Vilket även denna gång gjorde att vi fick sätta oss i en taxi utan en rupier, eftersom bankomaterna på flygplatsen var trasiga 🙂 Men åter till 2016… Som tur är tänka vi alltid att allt går att lösa, så vi ordande boende som vi kunde betala med kort och dagen efter tog vi en taxi in till Colaba och Café Leopold, som är ett riktigt turistställe där vi gissade att man kunde betala med kort (alla som läst Shantaram vet vilket café det är). Där lyckades vi få caféet att betala taxin och lägga det vår nota. Smart va? Vi lyckades sedan få tag i en bankomat som fungerade och fick ut lite kontanter efter att ha köat en bra stund. Det var dock gräns på några tusen rupee per kort per dag, så pengarna vi fick ut räckte inte länge…

Bussen in till Canacona för att ta ut pengar,
det var betydligt enklare att hitta en fungerande ATM 2019!

När vi sedan tagit oss ner till Palolem så fick vi leva på krita på alla ställen och sedan betala när vi fått ut pengar. Jan fick gå upp vid 4 på morgonen och gå upp till Canacona och stå i kö, sedan kom han tillbaka vid lunch UTAN pengar eftersom bankomaten inte fyllts på ännu. Så här höll det på och sedan, en kväll när vi gått in allihopa och köat i några timmar så fylldes bankomaten på och folk började få ut pengar. Skulle pengarna räcka till oss? Som tur var gjorde den det, då hade vi nog med pengar för att klara oss i några dagar och sedan var det samma visa en gång till. Det var fortfarande ont om pengar när vi åkte hem efter en månad. Vi mötte till och med turister som valde att åka hem eftersom dom inte orkade med att aldrig ha pengar och behövde lägga så mycket tid på att köa till bankomater. Inga ställen här tog kort 2016, men idag tar faktiskt flera restauranger kort, så kanske lyckades staten med att öka kortanvändningen och minska kontanthanteringen. Kanske lyckades de till och med få bort en del svarta pengar. Sjukt var det i alla fall och jag tror inte att man någon annanstans skulle komma undan med att förbjuda alla sedlar över en natt, utan någon som helst förvarning.

Barnen

Vilken skillnad det är idag! Nu sitter båda två och leker tillsammans, vilket gör att jag och Jan faktiskt kan sitta på altanen och bara ta det lugnt. Sist gick inte det. Varför? Jo, Edvin var en vild tvååring som inte var stilla en sekund. Han sprang iväg på äventyr hela tiden, så man fick snällt följa efter. Alice å andra sidan var bara några månader gammal och sova eller ammade om vart annat dygnet runt… Vi la oss alla tidigt och Alice hade en egen klocka så hon vaknade tidigt varje morgon och då brukade Jan gå ut med henne på promenad, innan solen ens gått upp. Nu får vi sovmorgon och barnen kan vara uppe senare och sover ensamma i sängen på kvällen så att vi kan hänga på altanen. Det är nästan, men bara nästan, som att livet börjar bli mer som innan vi fick två skruttar som vände upp och ner på världen 🙂

Packningen

Vi skippade faktist sulky denna gången och ångrade oss inte en enda gång. Det blir så mycket smidigare att bara ha en varsin ryggsäck och inte ha en vagn att släpa på när man ska förflytta sig. Barnen är så pass stora nu så båda två orkar gå ganska långt själva, dessutom blir det ändå alltid gnabb om vem som ska sitta i vagnen och inte allt för sällan så vill ingen sitta i den… Eftersom båda barnen är blöjfria har vi varken med blöjor, våtservetter eller annat som behövs i skötväskan. Så denna gången reste vi lätt, med varsin ryggsäck som var långt ifrån fullpackad. Det var dock inte riktigt lika mycket plats kvar på hemvägen 🙂

Maten, boendet & andra turister

Här har alla ställen som vi ätit på fantastisk mat. Jag äter nästan bara indiskt (enbart vegetariskt och gärna veganskt), men Jan äter även annan mat som falafel, pizza, tacos, pasta och hamburgare och allting har varit gott. Så var det även förra gången, och restaurangen bredvid vår bungalow – Siarl Presley Bar & Restaurant har riktigt bra mat. Här åt vi alltid frukost och titt som tätt åt vi här alla dagens måltider, men nån gång emellanåt käkade vi på andra restauranger.

En av mina favoriter, Palak Paneer med Naanbrödl

Vi bor på samma ställe som sist, Leela Guesthouse, och det är sig likt, men nu finns det både WIFI och varmvattensdusch. Priset är ungefär det samma, både på boende och mat. Det är samma personer som arbetar här och vi fick ett varmt välkomnande av personalen på såväl Leela som Siarl Presley. Alla är så gästvänliga och vi känner oss verkligen som hemma!

Trots att vi var här i november 2016, när säsongen knappt hade kommit igång, så har jag för mig att det var fler turister då. Här är det blandat med både indiska och utländska turister, men jag tycker ändå att det är lugnt. På helgerna blir det dock ganska fullt eftersom det kommer gott om helgturister hit från hela Indien. Det är verkligen en kort säsong här, som börjar i november och sträcker sig till slutet februari. Under regnperioden så plockar man ner alla ställen här och så får man bygga på allt igen till nästa säsong. Undrar hur alla ställen går runt?!

Yoga

Sist vi var här var jag nybliven tvåbarnsmamma så då var det inte aktuellt med att gå på några yogapass (Alice ville vara nära mig hela tiden och ammade titt som tätt), men denna gången har jag varje morgon promenerat bort till Earth Yoga Village och varit med på Vinyasayoga. Om ni ska åka hit så kan jag verkligen rekommendera detta! Det är ett yoga retreat som även tar emot drop in, vilket passar perfekt för mig med en liten familj. Drop in är mellan 8.30-10 samt 17-18.30 och kostar 500 rupee. Om du vill veta mer så gå in på deras hemsida, du hittar den här.

På väg mot Earth Yoga Village…

Plast & miljö

Som turist märker man självklart bara av småsaker och kanske inte det som verkligen gör skillnad, men jag blev faktiskt förvånad över ett ökat fokus på miljö. Som exempel var det standard på flera restauranger att inte ha några sugrör, på andra ställen fick du sugrör i papper. Vissa restauranger försökte vara plastfria, så gott det går, och det fanns även många ställen som var helt veganska. Någonting nytt var att det även fanns soptunnor och sopsortering på stranden. Plastpåsar när man handlar var också någonting sällsynt, istället hade folk med sig egna påsar och de som finns i affären var nån typ av tunn tygpåse. Några steg i rätt riktning!

Till och med stranden städades i år, det var några stycken som varje dag gick och
plockade skräp som tidvattnet tagit med sig in

Visum

Idag kostade våra visum 80 USD per person, alltså närmare 3200 kronor för oss fyra. Sist betalde vi ungefär hälften. Visst det är relativt billigt både med mat och boende på plats, men ändå… Du kan läsa lite mer om hur vi ansökte om e-Visa här.

Sammanfattningsvis

…så kan jag säga att vår semester blev som vi förväntade oss och det var sig likt. Vi var lite rädda för att det skulle försämrats, vilket ofta är fallet när man åker tillbaka till samma ställe efter något år, men så var inte fallet med Palolem. Jag kan verkligen rekommendera Leela Guesthouse. Du hittar hit genom att gå till höger (om du kollar mot havet) när du kommit ner till stranden. Sedan går du några hundra meter bort. Restaurangen brevid, Siarl Presley, är vår favoritrestaurang med fantastisk personal och mat. Är du sugen på att åka till Indien? Gör det! Om du inte varit här tidigare så är mitt tips att åka till Goa, det är som ett Indien Light. 

Så här mysigt ser Leela ut!

Reflektioner över semestern, livet (och yoga)…

Nu är det snart dags för oss att åka hem och lämna denna underbara plats med delfiner som hoppar precis vid stranden, alla gästvänliga människor och smakrik mat! Alltid när jag närmar mig slutet av en resa så börjar jag reflektera över livet och fundera på om det finns någonting jag vill förändra. Jag brukar göra mentala listor med (res)mål. Både kortsiktiga mål, men även långsiktiga. Tänk ”vad vill jag med mitt liv?!”… Nu vill jag varna  läsare som är känsliga för klyschor och känsligt nonsens, för här kommer lite sånt… Idag när jag gick från yogan så fylldes jag av sån otrolig känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att ha två fantastiska barn, vara född i ett land som tillåter oss att resa runt om i hela världen utan större bekymmer och en livssituation som ger oss möjlighet att vara ute och resa titt som tätt.

Två små filosofer
Här är blir det perfekta grunda, varma vattenpölar när tidvattnet går ut!

Jag känner ofta känslan att jag har det för bra, allt kommer när som helst rasa. Det är som att man inte har tillåtelse att få vara så här nöjd med livet. En del kanske uppfattar detta som skrytigt eller kanske till och med falskt, men jag tror att det handlar om inställning. Båda jag och Jan har en positiv inställning till det mesta och ser inte problem utan möjligheter… Vi har våra mål, där resandet alltid kommer i första hand, men vi vill även ha en vardag hemma i Sverige som vi är nöjda med. Det är en känsla av sorg att åka hem, men framförallt så känner jag att vi haft två otroliga veckor här och att jag verkligen har laddat kroppen med energi. Mer sol, strand, lugna dagar och yoga till folket helt enkelt!

Tillslut är jag nöjd och tacksam om jag kommer hem utan att ha tappat ena örat, eftersom jag har vågat pierca det här 😉 Det känns som att hela familjen är redo för vardagen i Sverige igen (även om vi hellre fortsatt resandet ett tag till!!!). När vi kommer hem är det dags att ta tag i vår Opel Combo som ska byggas om till vår bobil och ta oss fyra till Mongoliet till sommaren…  Nästa äventyr väntar runt hörnet!

Man kan möta det mesta på stranden här 🙂
Edvin postar barnens vykort till förskolan

Kajaktur på floden – en häftig upplevelse för hela familjen

Livet här är på repeat, med yoga, god mat, häng på altanen och lek på stranden. Igår gjorde vi någonting som bröt mönstret lite – vi hyrde en kajak! Jan paddlade längs med stranden bort till floden samtidigt som jag och barnen gick dit. Precis vid flodmynningen hoppade Edvin i kajaken och så paddlade båda två bortåt.

Alice visade direkt sitt missnöje över att hon inte fick följa med…

När Edvin och Jan kom tillbaka så stack jag ut på floden. Vilken mäktig känsla! Det var fullt av mangroveträd, havsörnar, hökar, fiskgjusar, och kungsfiskare. På ett ställe stod det några båtar där föraren slängde ut småfisk till fåglarna, så där var det helt fullt i luften! Jag är verkligen en naturmänniska och fåglar är jag extra förtjust i så jag uppskattade verkligen detta. Vattnet såg ganska stilla ut på ytan, men eftersom tidvattnet var på väg utåt så var det faktiskt ganska strömt och grunt på vissa ställen.

När jag var färdig så tog vi på Alice flytvästen och så åkte hon och Jan ut en sväng. Jag litar alltid mer på jan än på mig själv när vi gör nåt sånt här, så han får alltid ta med barnen. Ni som känner Jan kanske höjer lite på ögonbrynen, men tro mig, barnen är i trygga händer 🙂  Jan berättade att alla rovfåglar seglade runt dom och att en kom ganska nära Alice så att hon blev lite rädd. Efter en liten stund vände dom tillbaka, eftersom vi var lite tveksamma till om Alice skulle sitta still någon längre stund i kajaken. Precis när dom kom tillbaka så satt det en apa på bron till Earth Yoga Village (där jag gör yoga varje morgon, rekommenderas!) och Edvin ville att jag skulle ta ett kort så att han kunde visa på förskolan. Efter att jag lyckats få ett suddigt kort på apan var han nöjd!

Flytvästen sitter helt perfekt…
Apan är på väg över bron, till träden på andra sidan

Edvin ville hoppa i kajaken ännu en gång, så då fick han åka med till flodmynningen och sedan gav vi oss av hemåt igen. Det var ett litet äventyr som hela familjen uppskattade!

En helg på tu man hand i Warszawa

Förra helgen var jag och Jan iväg ensamma på en weekend i Warszawa. Det var en helg som kan sammanfattas med god mat, bastu i mängder och sömn i sköna hotellsängar! Balsam för själen och en boost för relationen helt enkelt. Vi bodde på Radisson Blu Centrum Hotel, som var en perfekt utgångspunkt för att upptäcka staden. Lägg till att det fanns tre olika bastu, jacuzzi och simbassäng i källaren, så förstår ni att vi (bastuälskare) trivdes 🙂

På väg mot Polen..

Vi bodde på Radisson Blu Centrum Hotel, perfekt läge och spa i källaren!

Vi spenderade dessutom  några timmar på ett dagspa –Studio Sante. Helt klart värt ett besök! Här fanns det, förutom simbassänger och några olika jacuzzi och kallbad även en hel bastuavdelning! Favoriten var Japanese Ganbanyoku Sauna som består av ett varmt rum, med speciella svarta kalkstenar att ligga på. Det finns dock ett litet men om du planerar att besöka detta spa – var beredd på att badkläder är förbjudna i bastuavdelningen.

Nu verkar det kanske som att vi bara badade bastu hela helgen, men lite annat hade vi faktiskt för oss 🙂 Vi hann även med att äta en hel del god mat, dricka en och annan öl, shoppa lite och spana in stadens sevärdheter…

Mat i mängder på Bombaj Masala precis vid hotellet

Lite shopping på Arkadia, med över 200 butiker

Ölpaus på Bierhalle, utanför Arkadia

Häftig inredning vid ingången till mexikanska restaurangen El Popo

Promenad i Gamla stan, vid torget Plac Zamkowy

Statue of the Little Insurgent

Häftiga fasader i Gamla Stan

Kulturpalatset från 1950-talet

Så här nöjd var Jan när maten kom in på Restaurang Momu

Fördelarna med en helg i Warszawa framför andra städer i Europa är flera; det går direktflyg på runt 1,5 timme från Landvetter, maten är fantastisk och du hittar enkelt mat från världens alla hörn. Lägg dessutom till att det fortfarande är billigare än Sverige. Inte mycket att tveka på helt enkelt 🙂

Från A till B – det där med att uppskatta transportsträckan

Under helgen har jag spenderat några timmar på tåg och bussar genom Sverige. Destinationen var Öland och ett besök hos min bror. Det fick mig att fundera på det där med att ta sig från en plats till en annan… Jag har alltid uppskattat att resa och att vara på väg. När många svenska jagar charterresor ned kortast möjliga transfer från flygplatsen till hotellet; har vi tvärtom sett hela transportsträckan som en del av resan och inte bara transport från A till B. Men visst, detta tänket har stundtals gjort att vi kanske spenderat orimligt lång tid på att förflytta oss…

Genom ”Ingenmansland” vid gränsen mellan Moçambique och Malawi – sommaren 2013

Sommaren 2013 var vi på lite över en månads ”semester” i södra Afrika. Denna resan kan sammanfattas med att vi till största delen satt i små minibussar överfyllda med människor, höns, getter och allt mellan himmel och jord. Bussarna tog sig fram relativt sakta och de dåliga vägarna och långa avstånden gjorde att merparten av resan spenderades på att ta oss från A till B till C osv. Endast några få stunder spenderades på sånt som folk i allmänhet skulle förknippa med semester…

Bussen går nu… eller om 30 min eller 1 h… Någonstans i Moçambique – sommaren 2013

Visst, vi har blivit något mer bekväma sedan vi skaffade barn, men vi har ändå rest runt på både tåg, bussar, taxi, båtar och rikshor med barnen i släptåg. Alla som kom med förmaningar som ”vänta bara tills ni får barn” har nog börjat förstå att man inte måste vara förpassade till charter och Lollo & Bernie bara för att man blivit en familj. På vårt kommande äventyr, i en liten bobil på väg genom Europa och Centralasien lär vi återigen spendera maximalt med tid på att transportera oss och minimalt med tid på att semestra 🙂

Familjen väntar på tåget – Sri Lanka 2017

Efter att jag blivit mamma ser jag en tågresa ensam som rena lyxen! Tid i mängder, ljudbok, te, nåt gott att smaska på och bara sitta och spana ut genom fönstret… Resan till Öland började på bästa sätt med en reseskildring om Indien. Reportaget är från 1995 men känns som att det var skrivet igår. Om du aldrig varit där och är lite nyfiken på detta fantastiska land, lyssna på Tre män i en Rickshaw! Då får du en föraning om vad du kan vänta dig om du åker dit. Jag längtar alltid lite till Indien… Bara ni som varit där och också blivit förälskade i landet vet känslan 🙂 Vinterns resa får nog bära av dit!

Alice första resa – Indien 2016

Vår drömresa börjar ta form – ett halvårs äventyr med familjen väntar

Nästa år slänger vi in barnen i en liten Opel och drar iväg på den ultimata roadtrippen till Mongoliet! Det känns nästan helt obeskrivligt… Tänk att spendera ett halvår med att upptäcka världen tillsammans. Kanske funderar några av er på varför det blir just Mongoliet, och varför just nu? Precis som med det mesta i livet så är det en blandning av drömmar, ambitioner och tillfälligheter.

När min pappa gick bort förra sommaren och hans gamla Opel Combo skulle säljas köpte vi den utan att tveka. Redan då fanns drömmen om att bygga om den till bobil och ta hela familjen till Mongoliet någon gång… Under sommarens ledighet kände vi båda att nu fasiken är det dags,  det är nu eller aldrig… Det är så enkelt att bara gå och drömma, men aldrig ta steget och faktiskt VÅGA.

Ni som kände pappa skrattar ni säkert gott åt tanken att hans bil ska ut på en resa över halva jordklotet. Min pappa hade aldrig flugit och aldrig varit utomlands. Något han gärna påpekade titt som tätt (oftast tätt) och satte ett stort värde i. ”Jag har aldrig…” var någonting som pappa sa med en blandning av bitterhet och stolthet om det mesta han inte provat på…  Så om han visste vilket äventyr hans älskade Opel Combo ska ut på hade han säkert bara fnyst och skakat på huvudet 😉 Men nu skulle ju inte detta inlägg handla om min pappa; utan om vår resa med hans gamla bil…

Vi har plan på resrutt, men den innefattar än så länge bara en lista med länder; genom Östeuropa ner till Turkiet, Georgien, Armenien & Azerbajdzjan och sedan vidare genom ett gäng -istan länder (Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan & Kazakstan) och sedan Mongoliet. Därefter vet vi inte alls vart vi bär av, kanske fortsätter vi med bilen mot Asien eller så lämnar vi den på vägen och tar oss vidare med tåg eller flyg. Vi tar helt enkelt (som vanligt) planerandet inför resan med ro och lämnar allt efter Mongoliet helt blankt.

I veckan fick jag beviljat tjänstledigt ett halvår, med start i augusti 2019, så nu kan vi börja planera på allvar!  Tänk – om ett år kanske vi precis har stannat för natten och bäddat ner oss i vår lilla bobil någonstans på väg mot de stora stäpperna i Centralasien 🙂

Översta bilden är från 2008/2009 någonstans i Sahara under vår roadtrip till Burkina Faso.