Kategori: Inspiration

Bacalar – lagunen med sju nyanser av blått & grönt

Bacalar beskrivs av vissa som den vackraste platsen på Yucatánhalvön. Efter att vi sett sjön så håller vi med – platsen var magisk! Vattnet gick i alla nyanser från pastellblått och turkost till mörkblått och nästan svart. Det gjorde nästan ont i ögonen, så vackert var det.

  • Bacalarsjön!

Vi hade hört att det kunde kosta så mycket som 110 USD/person att åka från Caye Caulker till Chetumal (55 USD för färja direkt till Chetumal, 20 USD turistskatt för att lämna Belize och 35 USD i turistskatt för att komma in i Mexiko). Vi bestämde oss för att ta den billigare vägen (som vi också vet tar betydligt längre tid!). Därför tog vi en kortare färja till Belize City och fortsatte med lokalbuss till mexikanska gränsen. Det gjorde att vi landade på 84 USD för alla fyra. Ganska stor skillnad, eller hur?! Då fick vi i och för sig spendera hela dagen med att resa, istället för en båttur på runt tre timmar. För oss, som ser själva resan som målet och som har all tid i världen, var det helt klart den bästa vägen 🙂

  • Varför åka snabba vägen, när en kan få en heldag på bussar istället?!

Så här såg vår resdag mot Mexiko ut: Vi började söndagen (12/1) med att ta 8-färjan till Belize City. Sedan gick vi en dryg kilometer till busstationen. Där hoppade vi på en buss till gränsen. Vi stämplade passen och började gå genom ingenmansland. Flera taxibilar stannade, men eftersom vi gärna går traskade vi vidare. Skyltningen var ytterst oklar, men vi följde Frontera Mexico. När vi gått närmare en kilometer insåg vi att det var en bra bit kvar. Hade vi gått fel tro?! Vi stannade och liftade. Tillslut plockade en gammal gubbe upp oss och körde till gränsen.

  • Bussen från Belize City till mexikanska gränsen

Efter att vi stämplat våra pass in i Mexico (utan att behöva betala 35 USD i skatt, hurra!) så fick vi veta att denna gränskontrollen endast var för bilar. Vi skulle inte ha följt skylten mot mexikanska gränsen, utan gått rakt fram i rondellen… Det var visst onödigt att skylta för fotgängare, eftersom alla vet vägen (förutom oss turister då!)… Vi stod kvar och efter en stund erbjöd en kvinna oss skjuts över gränsen och efter att Jan frågat så fick vi tillslut skjuts hela vägen till Chetumal!

  • I baksätet när vi liftade till gränskontrollen

När vi väl tagit oss till staden tackade vi för skjutsen och hoppade av. Vi var alla hungriga, så innan vi fortsatte satte vi oss på en restaurang och beställde mat. Eftersom klockan var runt 17 när vi ätit färdigt bestämde vi oss för att ta in på ett hotell över natten och fortsätta till Bacalar följande dag. Det visade sig vara ett bra beslut, vi fick tag i ett schysst hotell med pool. Efter en vecka med kallt, bräckt vatten var det rätt skönt med en varmvattendusch!

  • Poolen…
  • …och rummet på Hotel & Suites Argos

På måndagen (13/1) åkte vi mot Bacalar och vi blev faktiskt kvar i den lilla staden en hel vecka, ända till söndagen (19/1). Vi gick av minibussen vid stora vägen och promenerade mot centrum. Jag och barnen hängde på mysiga smoothistället Yerbabuena när Jan letade boende. Det dröjde en bra stund innan han kom tillbaka, men då hade han hittat ett rum med delat badrum och kök på La Pata de Perro.

  • Chetumal till Bacalar
  • Jan fick bästa platsen?!
  • Mot Bacalar centrum
  • Yerbabuena

Vårt hostel låg precis vid fortet San Felipe och parken Parque Principal de Bacalar. Det var perfekt för oss eftersom barnen hade flera lekplatser precis intill och alla restauranger låg i närheten. De restauranger vi flitigast besökte var Tacos de Guiso (en liten mexikansk restaurang, inklämd mellan två souvenirbutiker vid torget), Yerbabuena (fantastiska veganska/vegetariska smoothies & mackor) och Pues Si (tunna, vedugnsbakade pizzor och god pasta) och sushi på NAO Japanese Fusion.

  • Fuerte San Filipe
  • La Pata de Perro
  • Barnen leker på rummet…
  • Säker lekplats?
  • Baren har fullt upp på Yerbabuena
  • Yerbabuena
  • Tacos de Guisto
  • NAO Japanese Fusion
  • Sushi!

Lagunen vid Bacalar är en insjö med sötvatten, ändå är vattnet så galet blått! Anledning till de vackra färgerna är att botten är kalksand. Vattnet har förutom kalk gott om andra mineraler, så det kändes lent mot huden att bada. Jag har bara varit med om liknande när jag och Jan badade i Lake McKenzie på Frasier Island, Australien, för 10 år sedan. Där var det också sötvatten, kalksand och otroligt vatten!

Under våra dagar i Bacalar hann vi med en hel del, jag klippte av runt 30 cm av håret, vi åkte på båttur på lagunen, åt massa färsk frukt (som var bristvara på Caye Caulker ), frossade i fantastisk mat, yogade, badade i 90 meter djup cenote och åt oändligt många Marquesitas. Dessutom fick vi lite piratfeeling under båtturen, vid Canal de los Piratas. Pirater gjorde denna kanalen för att kunna komma från havet hela vägen till Bacalar.

  • I början av båtturen, som varade i två timmar och kostade runt 300 kronor.
  • På båtturen körde vi förbi några cenotes och badade på två ställen i sjön
  • Cenote Negro – från 2 meter djupt till 90!
  • Vi såg en kajman i cenoten
  • Canal de Los Pirates
  • Barnen väntar på…
  • …Marquesitas!
  • Edvin & Jan i Cenote Azul

Bacalarsjön är unik, bland annat eftersom den innehåller de äldsta spåren av liv – Stromatoliter. Fossil från stromatoliter har hittats som kan dateras till äldre än 3,5 miljarder (!) år. Levande stromatoliter finns idag bara på isolerade platser, i ogästvänliga miljöer, med bristande konkurrens från modernare organismer. Biologer är oroliga för att sjöns speciella flora och fauna påverkas negativt av all turism. Visst det är förbjudet att ha på sig solskyddsfaktor, smink eller myggmedel om en ska bada, men frågan är om det räcker?! Troligtvis inte…

  • Stomatoliterna är precis vid alla badgäster, men en fick självklart inte röra!

För att kunna spendera en dag vid vattnet här behöver en betala inträde (mellan 20 och 30 pesos) eftersom de flesta strandtomter är privata. Det finns några olika alternativ, vi var på tre olika: Balneareo Mágico Bacalar, Cocalitos och Cenote Azul. Balneareo Mágico Bacalar ligger närmast staden och här finns det vattenrutschbanor och restaurang vid vattnet. Det finns en även en brygga, gräsmatta att ligga på och flottar ute i vattnet. Om du följer vattenkanten norrut, så finns det till och med lite naturlig strand mitt bland träden.

  • En flotte vid Balneareo Mágico Bacalar
  • Naturlig strand, en bit från Balneareo Mágico Bacalar

En bit söder om Bacalar finns Cocalitos. Det här stället har mer naturlig strand, utan cementkanter mot vattnet och det fanns gungor och hängmattor utplacerade i sjön. Färgen på vattnet gick från gräddvitt till mörkt blått, så platsen är vacker! Det är också här du finner de känsliga stromatoliterna som sjön är känd för.

  • Cocalitos
  • Det fanns gott om åskmoln, folk, stromatoliter, hängmattor och gungor…
  • …och poliser 🙂

En bit från Cocalitos ligger Cenote Azul. En cenote är ett djupt hål, som bildats när kalksten har rasat och synliggjort grundvattnet. Just denna cenoten var över 90 meter djup! Galet! Edvin ville gärna bada och trots att han var lite rädd så simmade han och Jan tvärs över hela cenoten och tillbaka. Jag, som inte gärna badar om vattnet inte är varmt, kristallklart och grunt, var orimligt stolt!

  • Cenote Azul
  • 90 meter till botten!

Bacalar var på många sätt perfekt för oss. Det enda som saknades var egentligen en sandstrand och ett boende precis vid vattenkanten, men en kan inte få allt eller hur?! Nu bär det i alla fall av mot Tulum och sedan några dagar i Playa Carmen innan vi flyger hemåt. Bara två veckor kvar, sedan är det ”vardag” i Sverige igen. Det känns konstigt, eftersom resandet har blivit vardag för oss…

Barfotaön Caye Caulker, Belize

Vi kom till Caye Caulker med en längtan efter havet och att ”bara vara”. Direkt när du gått av färjan möts du av skyltar som Go Slow och No bad days. Här ska du helst lunka fram, utan ett bekymmer i världen och barfota i sanden. En perfekt ö för oss med andra ord 🙂

  • Vår lilla bungalow var den lila på styltor, i mitten

Vi bestämde oss för att åka med en större buss, som gick hela vägen från Flores till Belize City. För en gångs skull så var det förvånansvärt billigt, 25 USD för oss alla. Vi skulle knappt spara in några pengar på att dela upp resan med flera lokalbussar. Så på lördagen (4/1) tog vi en buss vid åtta mot gränsen. Övergången gick smidigt och innan tolv var vi framme vid havet. Redan när vi fick av bussen i Belize City så kändes det att vi var någon helt annanstans – nu var vi i Karibien. Språket var bytt från spanska till engelska, med det där sköna gunget som alla öar Västindien kännetecknas av.

  • Promenad i Belize City

Det var bara en kilometer från bussen till färjan, men tydligen bör en ta taxi eftersom det är ett fattigt och ”farligt” område… Vi gick ut från busstationen och började promenera. Det slutade med att vi gick hela vägen till färjan. Visst, det var fattigt, men vi kände aldrig att det inte var säkert att promenera. Vi hade tur och behövde inte vänta länge på nästa färja.

  • Snart framme vid färjan
  • Framme på Caye Caulker!

När vi kom med båten såg vi ett gäng strandhus på styltor, precis vid vattenkanten. Det såg ut som ett ställe precis i vår smak, men vi trodde att det skulle vara alldeles för dyrt för oss. Det visade sig tvärtom vara billigaste boendet på hela ön! Det var också det enklaste och minst iordninggjorda stället på ön, eller ”Rustic and old school” som vår granne beskrev det. Vi bodde för 14 USD/natt. Bungalowen intill kostar en nolla till, men då har du i och för sig varmvatten, AC, WiFi, täta fönster och väggar och fungerande toalett… Det galna är att så här enkelt bor vi allra helst! Inte bara för att det är billigt, utan för att känslan blir så annorlunda. Lite mer Robinson Cruise helt enkelt.

  • Vårt lilla strandhus!
  • Vår bungalow

Vi spenderade lite över en vecka på Caye Caulker, från lördagen 4/1 till söndagen 12/1. Det var en vecka med sol och lata dagar, men också piskande regn och stormbyar som skakade vår lilla bungalow på nätterna. Vi hade tur eftersom regnet bara höll i sig under natten, förutom under en dag när regnet kom och gick… Sjävklart måste det också finnas en nagel i ögat?! Denna gången var det faktiskt inte mygg, utan en jäkla massa sandflugor!

  • Vi trivdes i skuggan under huset (tyvärr gjorde även sandflugorna det)
  • Regnet piskade utanför stugan denna kvällen…
  • Det är alltid kul med vattenpölar!

Under vår vecka på ön varvade vi häng på altanen och bad i havet med yoga på bryggan och promenader. Jag tror att vi gått på de flesta gator och vi promenerade faktiskt runt hela södra delen av ön en dag. Där fanns det mest tomter till salu och några nybyggda hus, plus öns flygfält. Det är på norra delen som de flesta hotell, hus och restauranger är. För att vara på en liten ö och en vecka med fokus på att ta det lugnt så promenerade vi faktiskt i snitt långt över 10 000 steg per dag. En dag var vi faktiskt uppe i över 17 000 steg. Inte illa för en familj med småbarn, eller hur!

  • Södra spetsen av ön
  • Världens längsta snäckmur?!
  • Underbar utsikt!
  • En pelikan landade precis framför Jan & Edvin

Det häftigaste med Caye Caulker var alla havsvarelser som vi fick se från olika bryggor på ön. Jan vågade sig på att mata tarponfiskar, trots att fiskarna var galet stora, mycket större än barnen! Sista kvällen spenderade vi på stranden vid Iguana Inn och där fick vi se en massa stingrockor, en liten muräna och hajar! Edvin var lite besviken att vi inte gick se några sjöhästar, som skulle finnas under bryggan. Trots det utbrast han nöjt ”Det här var en bra kväll!” flera gånger. Vi andra kunde bara hålla med honom, det blev en perfekt sista kväll på ön.

  • Tarponfiskar
  • Jag tror inte att det var meningen att han skulle mata fiskarna med handen (trots att han har en till!)…
  • Stingrockor kom varje dag när denna
    fiskaren rensade sin fångst
  • Stingrockor
  • Amhaj
  • Muräna

Den största anledningen till att vi gillade Caye Caulker var stället vi bodde på. Det gav en känsla av hur det var här innan. Innan alla turister hittar hit och det börjat byggas fina resorts och stora hotell överallt. Vårt ställe (som inte ens hade ett namn, men det kallades av öborna för Ignacio’s) var ett av få som fortfarande hade sin charm kvar. Nu ska det visst byggas ett hotell med 6 våningar på ön… Ignacio, som ägde vårt ställe, var över 80 år gammal och hans familj har bott på ön i flera generationer. Hans farfars far köpte hela ön för 300 USD. Sedan började hans farfar sälja av mark med jämna mellanrum och nu är sista biten till salu med den nätta prislappen på 5 miljoner… USD! Jag tror att paradisön Caye Caulker redan är på väg att försvinna tyvärr, och den var säkert som allra bäst för 5-10 år sedan… Så om du funderar på att åka dit, åk förr snarare än senare.

  • Det var bara vägar av sand på ön och inga bilar!
  • Här var öns elkraftverk, det drevs med olja… Det var redan brist på både el och vatten på ön.
  • Bryggan på Ignacio’s

Nu har vi tre veckor kvar av resan, sedan väntar jobb, förskola och vardag i Sverige. De sista veckorna kommer spenderas i Mexiko, med ett första stopp i Bacalar och sedan fortsätter vi norrut på Yucatánhalvön.

León- Nicaraguas bästa stad (om vi får bestämma)

Granada hade alla delar för att vara just den staden som jag älskar – ruffiga, pampiga hus som är slitna och nötta. Allt detta hade även León, men det var ändå lätt att välja vilken stad vi gillade bäst. León hade en helt annan vibe som vi föll för direkt.

  • Katedralen i León

Vi åkte från Granada först vid 11-tiden i fredags (20/12) eftersom barnen ville bada i poolen innan vi stack. Resan mot León började med en minibuss till Managua. Där fick vi byta buss och sedan var vi framme. Eller ja, vi fick ta en cykelriksha och promenera en bit först… Trots det kunde vi checka in på Lazybones Hostal vid 15- tiden. En kort resdag med andra ord! Nu var vi rejält hungriga, så vi gav oss ut på stan för att få i oss lite mat och få en första titt på staden.

  • #1 Mot Managua
  • Bussbyte i Managua
  • #2 Mot León

Jag gillade verkligen Granada, men så fort vi kommit fram till León insåg jag att det där lilla extra som saknades, som jag inte riktigt kunde sätta fingret på var pulsen och folkvimlet. I León fanns det fullt av stånd som sålde allt från frukt & grönt till kläder, skor och leksaker. Barnen var helt lyriska över alla leksaker – ”jag har aldrig sett så här många leksaker” utbrast Edvin.

  • #3 Mot vårt hostel

Vi hade bara en hel dag att utforska León så vi försökte göra det mesta av lördagen (21/12). Eftersom vi bodde på ett ställe med pool och barnen älskar att bada så fick vi klämma in lite bad på förmiddagen. Efter det spanade vi in kyrkor, gick på marknaden och klättrade upp på taket av katedralen. Barnen såg hela taket som en enorm lekplats och vi fick muta med att det skulle bli ett dopp i poolen om vi gick ner. När vi kommit fram till Lazybones Hostel så var det ett gäng andra barn i poolen. Edvin & Alice var överlyckliga att få kasta boll och leka med de andra barnen.

  • Lazybones Hostel
  • Ställets innergård
  • Från taket av katedralen

Sista kvällen avslutades inte på bästa sätt… Vi gick länge och letade restaurang, det var inte det enklaste att hitta vettiga vegetariska alternativ. När vi tillslut hittade en italiensk restaurang så slutade det hela med att vi fick gå därifrån hungriga, en timme och en kvart efter att vi beställt… Vi hade frågat några gånger om maten var på väg och fick till svar ”om några minuter” varje gång. Det var flera andra bord som också väntade på maten, så det verkade som att köket hade det stressigt! Vid 21.45 gav vi upp och sa att vi inte kunde vänta längre. Vi hittade ett snabbhak som serverade friterad kyckling (vad annars?!), som hade lekplats! Barnen var nöjda i alla fall och jag lyckades få några nachochips i magen.

  • Solnedgång över Lazybones Hostel

Egentligen var planen att åka från Nicaragua till Isle de Tigre i Honduras. Men julen kom emellan och ställde till det. Isle de Tigre är en liten vulkanö precis mellan Nicaragua och El Salvador, där det endast finnas några boenden och ett par restauranger. Vi vågade inte riskera att bli fast på en liten ö under julhelgen där det knappt går att få tag i mat. Det har nämligen hänt oss tidigare, då var året 2012 och ön Tobago i Karibien. Därför bestämde vi oss för att åka rätt igenom Honduras och fortsätta till El Salvador… Det lär ta hela söndagen (22/12) eftersom det blir ett antal olika bussar plus två gränsövergångar…

Kolonialstaden Granada & lavaskådning på aktiv vulkan

Det jag kommer minnas mest med Granada är alla pampiga, nötta byggnader. Hela staden osade historia! Höjdpunkten med dagarna i Granada blev ändå nationalparken Masaya, där vi kunde stirra ner på kokande lava i botten av en vulkankrater. Det jag å andra sidan gärna stått över var sjukhusbesök och infektion i njurarna…. men så kan det gå!

  • Några av Granadas kyrkor
  • Volcán Santiago

Vi började tisdagen (17/12) med att käka frukost på vår ställe – Hospedaje Central. Sedan var det dags att säga hej då till personalen, som på bara några dagar fick oss att känna oss som hemma. Vid 10 tog vi färjan från vulkanön Omtepe och en timme senare var vi i San Jorge. Där stod en buss och väntade, men eftersom bussen bara var halvfull fick vi vänta i hamnen en timme på nästa färja så att bussen fylldes med passagerare. Vid 12-tiden rullade vi mot huvudstaden Managua. Vi fick hoppa av vid en vägkorsning efter en timme och ta en riksha mot Granada som var slutmålet för dagen. Det är så skönt att förflytta sig så här korta sträckor, återigen blev det en resdag på runt 4 timmar.

  • #1 Färjan
  • #2 Buss mot Managua
  • #3 Riksha

Vi checkade in på en hostelkedja som en kompis tipsat om, Selina. Stället låg precis intill Parque Central, hade cool inredning, pool och gemensamt kök. Återigen hade vi tur och fick ett rum med tre sängar och eget badrum, trots att vi endast bokat ett dubbelrum med delad toalett. Eftersom vi inte ätit lunch skyndade vi oss ut på Grenadas gator och letade restaurang. Vi kunde till och med klämma in lite sightseeing (och den obligatoriska jakten på en lekplats) innan dagen var över.

  • Blandade bilder från Selina
  • Första kvällen i Granada

Onsdagen (18/12) började med att jag mådde skit, med fruktansvärda smärtor i ländryggen (njurarna) och magen. Jag anade att jag gått med urinvägsinfektion för länge, men jag hade aldrig haft så här ont vid en uvi tidigare. Jag insåg ganska snart att det var läge att åka till sjukhus för att få medicin. Det visade sig att jag hade ”multipel infections in the kidney ”, vad det nu innebär?! Det blir lätt lite tokigt med Google Translate. Läkaren bad till exempel om ”en urinpuré” istället för ett urinprov… Som tur var kunde den sjuksköterska som gav mig recepten lite engelska. Jag skulle komma tillbaka i tre dagar och få sprutor med antibiotika i kombination med tabletter. Nu var det dags att lyssna på kroppen och ta det lite lugnt. Jag spenderade resten av dagen på rummet och Jan fick underhålla småttingarna.

  • Bästa toan för urinprov, utan både papper & ring
  • Familjen väntar på Cruz Azul Hospital
  • Granada hade gott om hästar med vagnar… PS. inte vidare trevligt för hästarna, ni åker väl aldrig sådant här på semestern hoppas jag!
  • Jan & barnen badade en hel del i poolen när jag vilade på rummet

När vi ätit frukost på torsdagen (19/12) fick jag åka en sväng till sjukhuset för att få spruta med antibiotika. Jag var tillbaka inom en timme och resten av förmiddagen spenderades vid poolen. När det började bli lunch gick vi alla ut. Jag kände mig lite bättre och jag ville gärna se mer av Granada, som är Nicaraguas äldsta stad och faktiskt en av de äldsta i Amerika. Kanske skulle jag till och mer orka med en utflykt?! En av anledningarna till varför vi stannade till i just Granada var att den aktiva vulkanen Santiago låg precis i närheten. När vi ätit lunch kände jag mig så pass bra att jag slängde ur mig- äh, vi drar till vulkanerna.

  • Barnen spelar fotboll vid Iglesia la Merced
  • Granadas katedral, från taket av Iglesia la Merced
  • Från taket av Iglesia la Merced

En ordnad tur skulle kosta oss runt tusenlappen ($26/person och ja, barnen skulle behöva betala). Jag tror inte att jag och Jan åkt på en enda ordnad tur (eller shuttel mellan ställen heller för den delen). Så varför börja nu? Självklart skulle det gå att åka till vulkanen billigare utan att vara så mycket krångligare. Att förflytta sig är den del av resandet eller hur?! Oavsett om det är mellan städer eller till utflyktsmål. Resan mot vulkanerna började med en buss mot Managua, men vi bad om att bli avsläppa vid avfarten till Masaya Volcán Parque Nacional. Självklart visade det sig att vi var tvungna att vänta 1,5 timme med att gå in i parken, om vi ville se vulkanen efter att solen gått ner. Vi trodde att vi skulle kunna gå in i parken och vänta där till skymningen. Det gick inte…

  • Buss mot Managua
  • Vi fick hoppa av vid avfarten till vulkanerna

Istället lyckades vi bjuda in oss på kaffe hos en gammal kvinna i ett hus intill. Edvin & Alice lekte med hennes barnbarn när jag & Jan drack kaffe och fick ta del av hur livet i Nicaragua kan se ut. Det visade sig vara tufft. Kvinnan berättade om det osäkra politiska läget och frågade oss förvånat hur vi vågade resa runt i landet… Vi blandade våra bristfälliga kunskaper i spanska med hennes få ord engelska. Vi förstod att hon inte kände sig trygg, varken hemma eller i landet. Huset var till salu och hon skulle försöka lämna Nicaragua, precis som hennes barn gjort för länge sedan. Ibland kommer verkligheten ikapp och vi blev återigen påminda om hur privilegierade vi är som bor i Sverige.

  • Här har vi lyckats bjuda in oss på kaffe…

Vid 17 tiden var det i alla fall dags för oss att gå in i parken och åka 5 km upp till vulkankratern. När vi kom fram höll solen på att gå ner och gav ett härligt ljus över vulkanerna. Vi gick fram till kratern på Volcán Santiago och stirrade vi rakt ner i en aktiv vulkan! I väntan på mörkret gick vi till några utsiktsplatser högre upp och såg solen på ner över kullarna. Först när det mörknat gick vi tillbaka till kratern. I mörkret såg vi bubblande lava, djupt där nere. Vi var alla i familjen överens – det här var häftigt!

  • Kratern på Santiago i skymningsljuset
  • Volcán Santiago
  • Kratern av Volcán Masaya
  • Så häftigt med bubblande lava!

Vid 18 tiden åkte vi tillbaka till utgången av parken och ställde oss vi stora vägen, för att hoppa på en buss tillbaka till Grenada. Nu var det dock rusningstrafik och varenda buss som körde förbi var så full att chauffören inte ens brydde sig om att stanna. Folk stod till och med bakom bussen, de var nästan lika fullpackade som i Indien 🙂 Det körde säkert förbi 10 bussar innan en stannade. Vi fick nätt och jämnt plats, men tillbaka till Grenada kom vi. Prislappen för alla fyra landade på under $30. Då var $20 inträde i parken (det är betydligt billigare att åka in på dagen, men vi ville se lavan i mörkret) och $10 totalt för all transport. Inte illa eller hur?!

  • Trångt på bussen tillbaka mot Granada
  • Edvin stod på 1:a parkett
  • Alice fick sittplats efter en stund

På fredagen (20/12) fick jag åka en tur till sjukhuset för sista sprutan och sedan bar det av mot Léon. Tydligen tävlar Léon och Granada om vilken som är den bästa, vackraste och mest kulturella staden i Nicaragua. På pappret verkar städerna lika, båda är kolonialstäder med ett rikt kulturarv. Självklart måste vi se båda två för att kunna avgöra vilken som tar hem titeln ”Nicaraguas bästa stad”, åtminstone om Lilla Familjen får bestämma… Léon nästa, med andra ord!

  • Familjen vinkade hej då från vårt rum, innan jag åkte till sjukhuset för sista sprutan

Playa Carmen – en liten juvel i Costa Rica

Playa Carmen, precis söder om Santa Teresa, visade sig vara det stället där lugnet på riktigt infann sig. Direkt när vi gick av bussen och trampade på grusvägen kände vi oss som hemma! Denna lilla plats har alla delar för att vara vår favorit – havet är nära inpå, det finns en liten slumrande by intill, men framförallt så bor vi på ett magiskt ställe. Här var vi tvungna att stanna ett tag!

När du väl tagit dig till Santa Teresa, så kommer du vilja stanna ett tag. Det är lite omständigt och x antal bussar och färja innan du är framme. Visst, det finns minibussar som går direkt hot från San José, men vi gillar att åka större bussar. Dessutom är minibussarna dyrare och du har betydligt mindre plats. Lägg till att den bara går ett par gånger per dag, då ger lokalbussen mer valfrihet.

  • En av alla bussar mot Santa Teresa
  • Snart framme! Här väntar vi på bussen i Cóbano

Vi åkte från Cahuita på kusten vid Karibiska havet i onsdags morse (27/11) och på eftermiddagen var vi tillbaka på Relax Hostel i San José. Vi promenerade runt i staden på eftermiddagen och åt asiatiskt till kvällsmat. Morgonen efter (torsdag 28/11) tog vi en buss från Puntarenas Bus Terminal till Puntarenas. I San José finns det en bussterminal för varje bussbolag och inte en stor där alla bussar går, som vi är vana vid.

  • Relax Hostel

Vid tio var vi på väg mot Puntarenas och under två timmar senare var vi framme. Där kan du antingen ta en buss eller taxi några kilometer från busstationen till färjan. Färjorna går några gånger per dag, vi hann äta lite lunch innan vi tog nästa färja, som gick vid 14. En timme senare var vi framme i Paquera och då väntade en buss som tog oss till Cóbano. Vi fick vänta i den lilla byn i 10 minuter på bussen som skulle ta oss hela vägen till Santa Teresa.

  • Relax Hostel och vårt lilla rum
  • På första bussen…
  • Mat i väntan på färjan
  • Färjan till Nicoyahalvön

Vi hade tur och bussen tog vägen förbi Playa Carmen på väg mot Santa Teresa. Vårt hostel, Brunela Soliders Hostel, låg precis mellan de två byarna så vi kunde hoppa av precis utanför. Det hade redan mörknat när vi var framme och checkade in. Vilket mysigt hostel och vilket rum vi fick! Vi hade bara bokat ett dubbelrum, men fick ett betydligt bättre rum. Antagligen för att Edvin och Alice charmade receptionisten 🙂

Vi lyckades få sviten, för samma pris som ett dubbelrum. Rena vinstlotten! Rummet hade kylskåp, kaffemaskin, vattenkokare, tv med Netflix och en stor terass! Förutom vårt schyssta rum så har vi tillgång till ett stort gemensamt kök och pool. Detta måste vara bästa boendet hittills under resan och det i kombination med att stranden är nära och att vi bor mitt i en liten charmig by med grusväg gjorde snabbt att vi trivdes och kände oss som hemma.

Nu har vi spenderat över en vecka mitt i detta lilla paradis (torsdag 28/11 – fredag 6/12). Vi lyckades snabbt få till en rutin på hur våra dagar ser ut. Först frukost, sedan yoga för min del och efter det en sväng till stranden. Upp till vårt hostel för att fixa lunch och sedan hänga vid poolen på eftermiddagen. På kvällskvisten har vi gått ner till stranden igen för att spana in solnedgången och alla surfare. Visst, det har funnits justeringar i schemat vissa dagar men i det stora hela så har detta varit vårt liv de senaste dagarna (och kommer fortsätta vara det fram till söndag 8/11 när vi lämnar denna fantastiska plats!).

Visst, några nackdelar med Santa Teresa och Playa Carmen finns det: grusvägen blir som klister vid minsta regn och dammar när den är torr. Det är gott om fyrhjulingar, moppar och bilar på vägen så turister finns det gott om, trots att det inte är högsäsong ännu. Även om trafiken tyder på att det är många som hittat denna lilla pärla känns det nästan som att en är ensam på stranden. Säkerligen på grund av att de flesta ligger i skuggan under träden eller surfar. Stället är helt enkelt inte oupptäckt…

  • Trots att trafiken visar att många turister hittat hit,
    så är stranden oftast öde!

Största nackdelen med Costa Rica och speciellt längs med kusten mot Stilla havet (som för övrigt är allt annat än stilla!!) är prisläget. Det är dyrt! Såväl boende som mat ute kan bli riktigt kostsamt. Enklaste sättet att gå ner kostnaden är att hitta ett relativt billigt boende och laga mat själva. Vi bor för under 400 kronor, med frukost, på ett hostel där vi har ett stort gemensamt kök. Här lagar vi de flesta dagar både lunch och kvällsmat. Vi har hittills bara ätit ute två gånger här. Då käkade vi fantastisk falafel på Zula som ligger intill vårt hostel. Maten var fantastisk och nog det godaste vi käkat ute på hela resan. Ofta är det både smidigare och godare att laga maten själva. Då kan vi laga nåt som alla gillar och barnen kan leka och busa när vi fixar maten.

  • Köket på vårt Hostel
  • Falafel på Zula

Det här är tydligen ett surfarparadis, med vågor som passar de flesta nivåer. Havet är med andra ord vilt och det är stora vågor, med starka strömmar. Kanske låter det som att stranden inte passar för en barnfamilj?! Som tur är så finns det gott om naturliga pooler på flera ställen, de havet och vågorna har gröpt ur berget. I poolerna är vattnet varmt och lagom djupt för både barn och vuxna. Helt perfekt! Jan och Edvin har badat i vågorna några gånger per dag också, så om barnen är lite större och gillar vågor funkar havet utmärkt att leka i.

  • Edvin & Jan leker i vågorna

Vi kommer stanna kvar här till söndag (8/12) och då väntar en dag med några olika bussar för att ta oss till Nicaragua och San Juan del Sur. Nytt land och nya äventyr väntar med andra ord, men först några fler lugna dagar här 🙂

Cahuita – magiska stränder & häftig regnskog

Den lilla byn Cahuita på Costa Ricas kust mot karibiska havet gjorde oss inte besvikna. Jag menar galet fina stränder intill en regnskog fylld av djur, fåglar och växter kan väl inte vara annat än fantastiskt?! Cahuita blev snabbt en av mina favoritplatser på jorden!

  • Regnskog
  • Svart lavasand
  • Och vit sandstrand!

För er som läst mitt förra inlägg med vår planerade resrutt genom Sydamerika, JA vi har redan ändrat väg! Det hela började med att vi landade i ett mörkt San José i onsdags (20/11). Vi skyndade oss ut till bussarna och hann med (en helt tom) buss in mot centrum. Vi visste inte riktigt vart vi skulle, så busschauffören, en kille till och en kvinna som gick på några stopp senare försökte alla hjälpa till. Det slutade med att jag hittade ett hostel på Maps.me och vi hoppade av bussen ett par kvarter ifrån, en halvtimme från flygplatsen.

  • Bussen på väg in mot San José

Klockan började närma sig midnatt när vi knackade på porten till Relax Hostel. Vi blev insläppta och lyckades ordna ett rum med en våningssäng (det minsta rummet hittills på resan!). På morgonen (torsdag 21/11) stod ägaren och stekte pannkakor i köket. Han delade gärna med sig av sina bästa ställen i Costa Rica och tipsade om Cahuita. Vi bestämde oss ganska fort – dit måste vi åka!

  • Relax Hostel
  • Pannkakor!

Redan vid 11 checkade vi ut och tog en Uber till busstationen och klockan 12 satt vi på bussen. Resan skulle först ta runt tre timmar till Limon, sedan ett snabbt stopp och ytterligare en timme till Cahuita. Vägarbeten i bergen efter San José gjorde dock att resan drog ut på tiden och vi var framme först efter sex timmar. En halvtimme innan vi var framme började en glad gubbe sjunga och uppträda på bussen. Han kallade sig för Latin Hendrix och livnärde sig på att spela på olika restauranger och barer. Nu skulle han från San José till Cahuita och passade på att spela på bussen för att tjäna in biljetten. Det var ett välbehövligt avbrott, alla var trötta efter att ha spenderat över halva dagen på bussen…

  • Lunch innan bussen
  • Maracas i takt till musiken!

Det hade redan mörknat när vi svängde in i den lilla byn. Vi letade boende och fastnade för Cabinas Palmer Makanda. Efter att vi checkat in gick vi till en restaurang och åt kvällsmat. Det var en fyrvägskorsning mitt i byn (med väldigt lite trafik!) och bredvid den fanns det en lekplats. Barnen var överlyckliga och vi var självklart tvungna att stanna där en stund på hemvägen.

När vi vaknade upp i fredags (22/11) så var alla trötta och sega. Efter att vi fixat frukost så hängde vi utanför rummet. Barnen lekte och vi tog det förvånansvärt lugnt. Stranden på ena sidan om Cahuita har svart lavasand; Playa Negra, och andra sidan har vit sand; Playa Cahuita. På eftermiddagen behövde vi alla röra på oss, så vi gick en promenad till Playa Negra. Det var mäktigt med den mörka sanden och vi fortsatte längs med vattenbrynet tills solen gick ner innan vi vände och följde vägen tillbaka.

  • Frukost
  • Playa Negra

Vi hade tänkt stannat fler nätter på Cabinas Palmer Makanda, men det var fullbokat. Så på lördagen (23/11) bytte vi till Spencer. Som tur var blev bytet till det bättre! Billigare, dusch med varmvatten, skönare sängar och precis vid vattnet. Den vita stranden är naturreservat så det finns ingen bebyggelse vid strandkanten, men i alla fall havet precis utanför rummet! Det enda som var sämre med nya stället var köket, men vi ska nog klara oss 😉

  • Utanför första boendet
  • Med vår lilla altan
  • Jämfört med uteplatsen på ställe två – Spencer

Efter lunch gick vi till nationalparken och Playa Cahuita. Det första vi fick se när vi gått in i parken var en sengångare. Sedan fick vi även se apor och tvättbjörn. Så häftigt! Vi gick ner på stranden och hängde där fram till sandflugorna blev alldeles outhärdliga. Då hade klockan ändå passerade fyra och alla var tvungna att lämna stranden och nationalparken. Ingen får vara kvar i parken efter att det mörknat och här går solen ner redan vid 17 (men den går upp strax efter 05!).

  • Tretåig sengångare
  • Cebus imitator eller White headed capuchin monkey
  • Tvättbjörn

På söndagen (24/11) gick vi till parken direkt efter frukost. Här har vi förresten ordnat lyxfrukost varje dag, med ananas, banan, mango, granola och yoghurt! Nåt annat är väl inte att tänka på när en bor precis vid havet och solmogen frukt är det billigaste att köpa?! Vi skulle gå lite mer än 8 kilometer i parken, men totalt under dagen fick vi över en mil! Luftfuktigheten var hög och det var varmt. Trots det gick Edvin nästa hela vägen själv, men Alice bar vi desto mer. Det var en fantastisk upplevelse!

Vi fick se en mängd olika djur; tretåig sengångare, näsbjörnar, tvättbjörnar, leguaner, vackra fjärilar, apor och en liten knallgul giftig huggorm. Ormen är för övrigt en av de mest giftiga i hela Centralamerika, men det är ovanligt att den biter människor. Tur för oss eftersom den bara var någon meter ifrån! Vi fick dessutom höra vrålapor i den djupa regnskogen… Förutom alla djur fick vi också se många coola växter, gigantiska träd, med trädkronor högt uppe i luften samt sandstränder med grönskan tätt inpå. Vi avslutade dagen med att åka buss tillbaka till Cahuita. Bussen var överfull och en kvinna erbjöd sig att hålla Alice i sitt knä. Alice satte sig till rätta och somnade till och med!

  • Schlegels näsgropsvipera eller Eyelash Viper
  • På bussen tillbaka till Cahuita

Både måndagen (25/11) och tisdagen (26/11) såg ungefär likadana ut. Det var lite regn, men vi lyckades ändå få några timmar med uppehåll och solglimtar på stranden. Det rådde badförbud under båda dagarna på grund av kraftiga strömmar, men barnen lekte i sanden och i vattenbrynet.

  • Edvins Dinopark!

Vi trivdes riktigt bra i Cahuita och njöt av några lugna sköna dagar, varvat med lite äventyr! Men nu är det dags att fortsätta resan… Imorgon (onsdag 27/11) tar vi bussen tillbaka till San José. Efter ett snabbt stopp i staden fortsätter vi mot Nicoyahalvön. Där väntar vildare hav, säkert betydligt fler turister, men också en hel del yogaställen! Äntligen!

  • Sista kvällen i Cahuita – Några andra barn hade
    radiostyrda bilar vid lekplatsen!
  • Här fick Edvin testa att köra 🙂

Charmiga Cartagena de Indias

Det är underbart när stället du inte hade några större förhoppningar på visar sig vara ett litet guldkorn som får dig att vilja upptäcka mer. Hela familjen gillade Cartagena från start och mot slutet av tiden där hade vi alla blivit förälskade i den lilla staden, vid kanten av karibiska havet!

När vi landade i Cartagena, strax efter lunch, i måndags (11/11) så var tanken att ta oss direkt till Playa Blanca. Det är en strand som nås enklast med båt, minibuss eller taxi. Det går också att ta lokalbuss en bit på vägen och sedan moppetaxi sista halvtimmen. Det hela slutade med att vi tog lokalbussen från flygplatsen den korta biten in till staden. På bussen fick vi veta att det bara gick att ta sig till Playa Blanca på morgonen. Då var det bara att tänka om och leta boende. Vi fick i efterhand veta att alternativet med lokalbuss och moppetaxi går att åka hela dagen, men i efterhand var det nog tur att vi inte visste det då. Istället fick vi fyra nätter och härliga, lugna dagar i Cartagena.

Det är ingen mening att ändra ett vinnande koncept, så när Jan letade boende väntade jag och barnen på ett torg. Barnen lekte med alla sina bilar och dinosaurier tills de tröttnat. Då gick båda två istället på nötjakt och fyllde sin hink med alla möjliga nötter och kärnor från träden. Jag älskar hur barnen kan leka med allt möjligt runt omkring. Fantasin har inga gränser! Jan lyckades hitta ett billigt hostel innanför murarna i gamla staden. För runt 200 kronor fick vi ett familjerum med frukost, men delad toa och dusch. Perfekt för oss!

Första kvällen gick vi runt i gamla staden och uppe på stadsmuren. Det fanns en del personer som var utklädda och en kille hade målat kedjor runt händer och fötter. Spindelmannen kände barnen igen, men vad var detta?! Varför hade han kedjor på sig? Det här är en av anledningar till varför jag uppskattar att resa med barnen. Helt plötsligt satt vi alla och pratade om den vidriga slavhandeln. Det hade vi nog inte gjort en måndag hemma. Barn är barn, men jag är också av den uppfattningen att barn förstår långt mer än vi tror och att sanningen alltid är rätt.

Cartagenas historia är mörk. Först blev området invaderat av spanjorer och staden grundades i början av 1500-talet. Staden var en del av den spanska nya världen och en av de viktigaste hamnarna. Cartagena blev en viktig handelspunkt i Karibien och Sydamerika, inte mist blev staden centrum för slavhandeln. En stad full med rikedomar på 1500-talet innebar ett ständigt hot från pirater och plundringar. Därför byggdes en stadsmur runt det som idag kallas ”gamla staden” och det finns även gott om fort och fästningar.

Jan var i Cartagena för ganska exakt 20 år sedan (han firade millennieskiftet här!) och staden har ändrats en hel del (precis som resten av Sydamerika). I den stadsdel han bodde då, Getsemani, var det slummigt, helt utan restauranger och bara enstaka billiga hostel. Nu blomstrade den stadsdelen! Det var vackra målningar i skarpa färger på husväggar, restauranger överallt och gott om hotell och hostel.

  • Stadsdelen Getsemani idag – full av färg och liv!

Vi var osäkra på nästa stopp på resan. Skulle vi ta oss till Playa Blanca överhuvudtaget? Stranden är Cartagenas mest kända, men också ökända, strand. Det ska vara helt fullt på stranden på dagen, både med människor men också av jetski och bananbåten. Det är inte riktigt vår grej. Visst, när solen börjat gå ner och alla dagsturister åkt ska stranden vara nästan folktom, men ändå… Det lockade inte riktigt och för varje försäljare i Cartagena som utropade ”Tour to Playa Blanca” blev vi allt mer säkra på att vi inte ville dit.

Vi spenderade fyra nätter i staden, från måndag (11/11) till fredag (15/11). Under dessa dagar hann vi med ett besök till Bocca Grandes (tråkiga) stränder. Det vi spenderade mer tid på var att strosa runt i gamla staden och i Getsemani utanför murarna. Här var det fantastiskt vackert ! Vi åt massa god mat, det blev ett antal olika sushiställen (Edvins favorit), men också lokala restauranger med colombiansk mat, varvat med pizza och poké bowl.

Vi bestämde oss tillslut för att flyga till San Andres, som är en liten colombiansk ö ute i karibiska havet. Mysiga städer har vi haft gott om under våra första tre veckor i Sydamerika, men nu ville vi ha skönt strandliv! Förhoppningsvis får vi just det på lilla San Andres!

  • Återigen lekplats på flygplatsen
  • Flyget till San Andres