Lillafamiljenreser

Charmiga Cartagena de Indias

Det är underbart när stället du inte hade några större förhoppningar på visar sig vara ett litet guldkorn som får dig att vilja upptäcka mer. Hela familjen gillade Cartagena från start och mot slutet av tiden där hade vi alla blivit förälskade i den lilla staden, vid kanten av karibiska havet!

När vi landade i Cartagena, strax efter lunch, i måndags (11/11) så var tanken att ta oss direkt till Playa Blanca. Det är en strand som nås enklast med båt, minibuss eller taxi. Det går också att ta lokalbuss en bit på vägen och sedan moppetaxi sista halvtimmen. Det hela slutade med att vi tog lokalbussen från flygplatsen den korta biten in till staden. På bussen fick vi veta att det bara gick att ta sig till Playa Blanca på morgonen. Då var det bara att tänka om och leta boende. Vi fick i efterhand veta att alternativet med lokalbuss och moppetaxi går att åka hela dagen, men i efterhand var det nog tur att vi inte visste det då. Istället fick vi fyra nätter och härliga, lugna dagar i Cartagena.

Det är ingen mening att ändra ett vinnande koncept, så när Jan letade boende väntade jag och barnen på ett torg. Barnen lekte med alla sina bilar och dinosaurier tills de tröttnat. Då gick båda två istället på nötjakt och fyllde sin hink med alla möjliga nötter och kärnor från träden. Jag älskar hur barnen kan leka med allt möjligt runt omkring. Fantasin har inga gränser! Jan lyckades hitta ett billigt hostel innanför murarna i gamla staden. För runt 200 kronor fick vi ett familjerum med frukost, men delad toa och dusch. Perfekt för oss!

Första kvällen gick vi runt i gamla staden och uppe på stadsmuren. Det fanns en del personer som var utklädda och en kille hade målat kedjor runt händer och fötter. Spindelmannen kände barnen igen, men vad var detta?! Varför hade han kedjor på sig? Det här är en av anledningar till varför jag uppskattar att resa med barnen. Helt plötsligt satt vi alla och pratade om den vidriga slavhandeln. Det hade vi nog inte gjort en måndag hemma. Barn är barn, men jag är också av den uppfattningen att barn förstår långt mer än vi tror och att sanningen alltid är rätt.

Cartagenas historia är mörk. Först blev området invaderat av spanjorer och staden grundades i början av 1500-talet. Staden var en del av den spanska nya världen och en av de viktigaste hamnarna. Cartagena blev en viktig handelspunkt i Karibien och Sydamerika, inte mist blev staden centrum för slavhandeln. En stad full med rikedomar på 1500-talet innebar ett ständigt hot från pirater och plundringar. Därför byggdes en stadsmur runt det som idag kallas ”gamla staden” och det finns även gott om fort och fästningar.

Jan var i Cartagena för ganska exakt 20 år sedan (han firade millennieskiftet här!) och staden har ändrats en hel del (precis som resten av Sydamerika). I den stadsdel han bodde då, Getsemani, var det slummigt, helt utan restauranger och bara enstaka billiga hostel. Nu blomstrade den stadsdelen! Det var vackra målningar i skarpa färger på husväggar, restauranger överallt och gott om hotell och hostel.

Stadsdelen Getsemani idag – full av färg och liv!

Vi var osäkra på nästa stopp på resan. Skulle vi ta oss till Playa Blanca överhuvudtaget? Stranden är Cartagenas mest kända, men också ökända, strand. Det ska vara helt fullt på stranden på dagen, både med människor men också av jetski och bananbåten. Det är inte riktigt vår grej. Visst, när solen börjat gå ner och alla dagsturister åkt ska stranden vara nästan folktom, men ändå… Det lockade inte riktigt och för varje försäljare i Cartagena som utropade ”Tour to Playa Blanca” blev vi allt mer säkra på att vi inte ville dit.

Vi spenderade fyra nätter i staden, från måndag (11/11) till fredag (15/11). Under dessa dagar hann vi med ett besök till Bocca Grandes (tråkiga) stränder. Det vi spenderade mer tid på var att strosa runt i gamla staden och i Getsemani utanför murarna. Här var det fantastiskt vackert ! Vi åt massa god mat, det blev ett antal olika sushiställen (Edvins favorit), men också lokala restauranger med colombiansk mat, varvat med pizza och poké bowl.

Vi bestämde oss tillslut för att flyga till San Andres, som är en liten colombiansk ö ute i karibiska havet. Mysiga städer har vi haft gott om under våra första tre veckor i Sydamerika, men nu ville vi ha skönt strandliv! Förhoppningsvis får vi just det på lilla San Andres!

Återigen lekplats på flygplatsen
Flyget till San Andres

Bogota – staden jag måste besöka igen!

Redan när vi satt i vår Uber på väg från flygplatsen in mot Bogota så älskade jag staden! Det var graffiti på husväggar och murar, staden var minst sagt färgstark. När vi senare strosade runt i La Candelaria var det gott om folk längs med gatorna och en härlig atmosfär… Det var dessutom vackra byggnader överallt – det här var en stad helt i min smak!

Plaza de Bolivar
Utanför vår lägenhet
En av alla målade väggar, här i La Candelaria

På fredagen (8/11) tog vi färjan från Ilha Grande klockan 10 på morgonen. Tunga regndroppar började falla när vi stod i kön till färjan. Innan klockan 12 var vi framme i Angra dos Reis och tog bussen från färjan till busstationen. Vi behövde inte vänta länge, redan 12.30 satt vi på en buss som tog oss mot Rio. Det var inte fullt så vi kunde alla sitta på ett varsitt säte. Tre timmar senare var vi framme. Denna gången bestämde vi oss för att bo nära flygplatsen, eftersom vi skulle försöka komma med ett flyg till Bogota reda klockan 06.30 följande morgon.

Barnen busar på färjan…

Vi tog en Uber från busstationen (Rodoiária Nova Rio) till Ilha do Governador där vi fixat ett rum. Vi har åkt mycket Uber på resan, men nu hade vi lite otur. Först tog det en evighet innan vi fick tag på en bil, sedan körde bilen vi fått fel och tillslut blev vi avsläppta en bit ifrån lägenheten… Så kan det gå 😉 Efter att vi lagt in våra väskor gick vi ner mot vattnet och åt när solen gick ner över vattnet. Det blev en trevlig sista kväll i Rio och Brasilien.

På väg mot vårt rum
I väntan på middagen

På lördagen (9/11) gick vi upp innan 04 och packade iordning våra väskor. Sedan gick vi ut till gatan och tog en Uber till flygplatsen. Vi fick checka in väskorna, men fick inga säten. Det fanns några platser kvar, så vi var ganska säkra på att vi ändå skulle komma med planet. På väg till gaten gick vi förbi ett cafe, där det stod två sniglar som det gick att gunga lite på. ”Vilken tur att det fanns en lekplats!” utbrast Edvin och båda två lekte tills vi gick bort till gaten. Det krävs inte mycket för att våra barn ska vara nöjda 🙂

Edvin ser ett flygplan lyfta när vi väntar på vår Uber vid 04

Väl framme vi gaten fick vi platser och kunde borda planet. Flyget tog nästan sju timmar, men som vanligt gick tiden fort. Vi ställde tillbaka klockan två timmar, så när vi landade var klockan inte ens 12 och vi hade hela dagen på oss att upptäcka Bogota. Staden är en av de högsta huvudstäderna i världen och ligger på 2640 meter över havet. Om vi inte hade varit på höga höjder på vår bilsemester med Toto så kanske vi hade känt av den höga höjden, men nu märkte ingen av oss ens en släng av höjdsjuka. Jag läste någonstans att när en acklimatiserat sig till hög höjd så sitter det i ett halvår. Tur för oss!

På 4655 möh i Tajikistan, känns galet att det knappt är 2 månader sedan!!

Vi tog en Uber till området La Candelaria och hittade en liten lägenhet med ett Pentry för en helt okej peng. Vi slängde in väskorna och sedan gick vi ut. Jag gillade Bogota direkt! Vissa städer har DET och vissa inte. Bogota hade definitivt DET. Vi var ganska nöjda med att bara gå runt på gatorna och suga in atmosfären, men vi hann med en tur till Museo del Oro (eller guldmuseumet) innan vi trötta gick tillbaka mot rummet. Första dagen i Bogota gick alldeles för fort!

En kopp kaffe var välbehövligt!
Alice gör Yoga på rummet 🙂

Jag blev förvånad när vi gick ut på Bogotas gator på söndagen (10/11). Mängder av gator var avstängda för biltrafik och det var fullt av folk som cyklade och promenerade på vägarna. Gatorna fylls av gatustånd med allt du kan tänka dig i matväg – hamburgare, arepa (majsbröd), kaffe, canelazo (kaneldricka) och all sorts frukt. Du hittar dessutom försäljning av leksaker, kläder, solglasögon och allt möjligt längs med vägkanterna. Det var som en stor folkfest! Jag fick veta att detta hände VARJE söndag. Över 100 km bilvägar stängs av för bilar och öppnas istället för cyklister och fotgängare. Tänk om andra ständer kunde gör likadant, varje söndag?! Det vore ju fantastiskt!!

Frukost på rummet
Barnen leker varenda steg på vägen…
Alice spanar in utbudet!

Barnen fick välja några leksaker – de blev 6 dinos (för runt 15 kronor!)

Ny cement på G –
det mest spännande i Bogota?!
Utanför Museo Nacional de Colombia

Så här nöjda var barnen när vi sökte skydd från regnet på ett fik!

Vädret var ganska kallt och regnigt under vårt besök i Bogota, så vi bestämde oss för att åka mot värmen och Cartagena redan efter två nätter. På måndagen (11/11) tog vi en Uber mot flygplatsen. Det finns sjävklart mängder av saker som vi missade under vår korta visit. Det sparar jag till nästa gång! För hit ska jag igen, men kanske under sommaren när vädret är bättre. Nu tar vi oss istället till värmen och kusten. Cartagena har tydligen en vacker gammal stad och stränderna en bit ifrån ska vara magiskt vackra.

Väntar på vår Uber
Mot flygplatsen!

Vid gaten blev det rena lekplatsen…
…med flera andra barn. Kul!
Från flyget skymtade jag Sol Lunar eller Buenavista.
Det är ett område där alla hus målats med starka färger.

Ilha Grande – paradisön ett stenkast från Rio

Ilha Grande låg bara en buss- och båtresa från Rio, men kändes som en helt annan värld. Nu bytte vi storstad mot strandhäng en ö helt utan bilar. Äntligen! Ön var på många sätt perfekt, förutom en detalj – vädret! Vi hade strålande sol första dagen, men sen var det mulet och regn… Inte riktigt vad vi önskade, så när väderprognosen inte visade en soldag i sikte drog vidare.

På stranden vid Vila Abraão

På måndagen (4/11) tog vi bussen från Rio mot Angra Dos Reis. Edvin och Alice åkte gratis, men satt i våra knän hela vägen. Tre timmar på en buss är ingenting för oss, så fortare än väntat var vi framme. Vi tog oss till hamnen och där fick vi veta att lokalbåten till Ilha Grande skulle gå 30 minuter senare. Det går att ta snabbåt också, men vi uppskattar mer att åka en långsam båt (till en bråkdel av priset). Det är inte lika lätt att bli sjösjuk och barnen kan springa runt och se sig omkring.

På väg mot färjan
Ombord på färjan mot Ilha Grande

Det första vi såg när vi gått ombord och lättat ankare var en havssköldpadda. Det är alltid lika mäktigt att se dessa fantastiska djur! Efter 1,5 timme på båten, steg vi klockan 17, iland på hamnen i Vila Abraão. Vi gick allihopa och letade efter boende, men efter en stund satte jag mig med barnen så fick Jan leta ensam. Då kunde barnen leka, jag vila och Jan leta utan ryggsäck. Winn-winn helt enkelt! Jan hittade ganska fort ett mysigt ställe och efter att vi installerat oss gick vi ner på stranden och åt kvällsmat. Det här hade vi sett fram emot länge! Äta ute en ljummen kväll när barnen leker i sanden.

När vi vaknade upp morgonen efter (tisdag 5/11) så fick vi bufféfrukost. Den var helt klart bättre än den i Rio och mätta och belåtna gick vi till stranden. Det var lite molnigt, men över 30 grader så vi spenderade största delen av dagen på stranden. Barnen har blivit så stora att båda två faktiskt lekte tillsammans och knappt brydde sig om oss. Lyxigt värre!!

Vi käkade färska baguetter till lunch och åt på terassen utanför rummet. Frukt var sjukt billigt, så lite banan, anans och mango blev det också. När det väl blivit kväll så gick vi till stranden och käkade. Favorit i repris, med fötterna i sanden och barnen lekande runtomkring. En sådan här dag var precis vad vi behövde och något som vi längtat efter länge!

Baguetter till lunch
Mys i hängmattan
Kaffe vid hamnen
Vi hittade en lekplats!

På onsdagen (6/11) vaknade vi upp till regn. Vi hade inte ens kollat vädret, så vi blev lite förvånade… Vi hade hela tiden tänkt stanna här i minst en vecka och vila upp oss, men vi hade inte tänkt på att det skulle kunna vara dåligt väder… Skulle vi stanna eller åka?! Tillslut bestämde vi oss för att stanna åtminstone en dag till, trots att väderleksrapporten visade regn. Det kunde ju vända! Efter frukosten hängde vi på rummet, men dagen gick långsamt.

Edvin kastar leksaker i vattenpölarna – tur att någon gillar regnet!

På eftermiddagen trotsade vi regnet och gick till affären. Där mötte vi två glada göteborgare (och en tysk) och snackade lite svenska! Det var ett välkommet avbrott och vi pratade en bra stund. Under tiden lekte barnen i en stor vattenpöl med sina leksaker. Det finns inget dåligt väder osv…. Vi hade precis bestämt oss för att lämna ön redan dagen efter, men göteborgarna övertalade oss att vädret skulle bli bättre! Vi ville gärna tro på det, så vi bestämde oss istället för att ge ön en dag till. På kvällen gick vi ut och käkade pizza, men det blev en mindre katastrof. Edvin vägrade äta eftersom det inte fanns pizza med ananas…

Barnen målar och allt är än så länge bra –
innan pizzan kommit in UTAN ananas 🙂

Vi har vacklat fram och tillbaka vart nästa stopp skulle bli. Bolivia? Perú? Saltöknen i Bolivia verkar fantastisk, likaså Regnbågsbergen i Peru. Jag hade dessutom en plan att gå inkaleden till Machu Picchu. Det visade sig dock att de sämsta månaderna för just vandring till Machu Picchu är mars och november. I november regnar det mycket i området, så vandringsstigarna är hala. Dessutom skulle Jan och barnen få stanna i ett regnigt och kallt Cusco… Tillslut bestämde vi oss för att helt strunta i både Bolivia och Peru. Vi får åka dit när barnen är lite större och kan följa med på lite tuffare vandringar. Nu vill vi ha värme och strand, så istället blir det direkt till Colombia.

Vädret verkade bättre när vi vaknade på torsdagen (7/11). Det var inte så tunga moln och bara lite dis i luften. Efter frukosten gick vi ner på stranden och barnen var snabbt igång och lekte. Vi klarade oss utan några regndroppar, men regnet hängde i luften. Vid lunch köpte vi frukt och baguetter och åt på terassen.

Det var ännu tyngre moln på eftermiddagen så då tog vi en promenad. Vi fick bland annat se små mysiga stränder, en galen akvedukt som byggdes i slutet av 1800-talet och fortfarande försåg Vila Abraão med vatten. Vi fick dessutom se ett litet vattenfall (eller snarare en fors) och en gammal ruin. Ilha Grande är en gammal pirat- och fängelseö och jag tror att det var ruinerna av ett fängelse vi gick förbi. Barnen tyckte att det var spännande att vi var på en gammal piratö. Kunde det finnas pirater här nu? Kanske fanns det en skatt i sanden? Funderingarna (och frågorna) var många!

Edvin känner på vattnet, efter att hoppat på
stenar för att komma över från andra sidan.

Kaffe i hamnen på eftermiddagen

Vi hoppades på att vi skulle vakna upp till sol och lätta moln på fredagen (8/11), men det var tunga regnmoln. Vi bestämde oss för att ta lokalbåten vid 10 och sedan fortsätta med buss mot Rio. När vi skulle gå på båten började det regna, så det verkade som att vi fattade rätt beslut. Nu väntar en natt i Rio och sedan hoppas vi på att komma med flyget till Bogota tidigt på lördag (9/11) morgon.

På väg från vårt rum till hamnen…
…och färjan mot fastlandet.

När Jan reste runt i Sydamerika sist så var Colombia och Argentina de länder han gillade mest, så jag är riktigt förväntansfull. Framförallt längtar jag efter hav, strand och värme!

Rio – staden som är en aning överreklamerad

Rio de Janeiro ligger ständigt i topp på städer en måste besöka. Jag hade svårt att till en början förstå varför. Första dagen funderade jag till och med på vart skjutton vi kommit. Det var först när vi tog oss upp på Sockertoppen och fick se staden från ovan som jag insåg hur vackert det var… När vi lite senare strosade på Copacabana mitt bland härlig musik, fotbollssändning och folkvimmel så insåg jag att staden var helt okej ändå!

Solnedgång över Copacabana
Linbana mot Sockertoppen

När vi gick ner för landning i Rio var jag förväntansfull, även om Jesusstatyn inte var alls så stor som jag föreställt mig. Efter att vi tagit Uber den korta biten till hotellet, Hotel Atlantico Tower, och vi hade gett oss ut på stadens gator kände jag mig besviken. Är detta Rio? Gata efter gata med stängda butiker, fullt av madrasser och människor som sov längs med husväggarna. Vart var pulsen?

Två trötta barn på flyget…
Iguazufallen från flyget mot Rio

Madrasser längs med väggarna…
…och endast stängda butiker!

Vi gick ut för att äta och köpa lite vatten och snacks till poolen. Det visade sig lättare sagt än gjort. Det fanns inte en enda öppen butik. Restaurangerna var stängda, så tillslut fick vi käka snabbmat. Efter att vi ätit tog vi oss tillbaka till hotellet och gick till poolen. Barnen badade länge och vi fick en helt okej första kväll i Rio tillslut. Jag läste sedan på nätet att den stadsdelen som vi bor i, Centro, är full av liv och rörelse måndag till fredag – men helt öde på helger och lediga dagar. Vi bor i hjärtat av Rio finansiella kvarter, men det är ett hjärta som inte slår efter kontorstider.

Utsikt från poolen på takterassen

När vi vaknade på söndags morgon (3/11) så hoppades jag innerligt att jag under dagen skulle få uppleva något av det Rio jag föreställt mig. Samtidigt var jag förberedd på att det kanske inte var en stad i min smak. Bufféfrukosten på hotellet var en söt och trist historia, men som tur var fanns det gott om frukt så vi blev alla någorlunda mätta. Vår säkerhetsbox på rummet fungerade inte och jag ville gärna låsa in våra värdesaker innan vi gav oss ut på staden, så när jag väntade en reparatör lekte barnen och Jan i poolen.

Alice & Edvin från Hotel Atlantico Tower

När vi tillslut fått säkerhetsboxen fixad så tog vi en Uber till Sockertoppen. Härifrån åkte vi linbana upp på toppen och det var här någonstans som jag förstod tjusningen med Rio. Staden var vacker! Alla kullar, vikar och stränder, mängder av hus och inte minst Jesusstatyn som vakar över staden. Utsikten var mäktig och staden visade upp sin bästa sida.

På baksidan av Sockertoppen var det riktigt grönt!

Efter att vi tagit linbanan ner igen gick vi till stranden intill – Praia Vermelha. Det var en liten strand, med gott om folk. Vi köpte en varsin Tapioca till lunch. Det är en slags pannkaka gjord av cassava och hela familjen tyckte att det var gott. Vi bestämde oss sedan för att ta en buss till Praia de Ipanema och sedan gå vidare mot Copacabana. Det visade sig att vi faktiskt fick ta en buss och sedan en metro, men vem räknar?!

Praia Vermelha fotat från linbanan

Det var någonstans här, när vi strosade fram längs med stranden mitt i allt folkvimmel som jag började känna pulsen av Rio och började mjukna inför staden. Det var en trevlig stad! Vi gick längs med Praia de Ipanema och sedan vidare till kända Copacabana. Vi satte oss på ett strandhak och köpte varsin öl. Barnen lekte i sanden bredvid och alla var nöjda med dagen.

Det visade sig tillslut att Rio var en stad i min smak, men det är ingen stad som klassar in på min topplista. Jag har flera som kommer före – Buenos Aires, Sidney, Mumbai, Bangkok, Tokyo och Miami för att nämna några. Vi satt kvar länge, tills det började skymma och det var dags att bege sig hemåt. Vi hittade en affär och handlade på oss grejer, eftersom alla affärer i Centro skulle vara stängda… Vi tog sedan en Uber och var framme på rummet långt efter det blivit mörkt.

Efter frukosten på måndagen (4/11) så tänkte vi gå upp till poolen en sväng och ta en buss från Rio lite senare på dagen. Det visade sig att det varit fest uppe vid poolen kvällen innan och vattnet såg ruggit snuskigt ut, så istället packade vi iordning och tog ett snabbtåg till busstationen. Nu väntade en bussresa på tre timmar och sedan färjetur på 1,5 timme. Sedan skulle vi vara på paradisön Ilha Grande. Nu väntade äntligen strandliv och lata dagar! Som vi har längtat efter det 🙂

På tåget till busstationen Rodoviária Novo Rio

Storslagna och natursköna Iguazúfallen

När vi landade vid gränsen mellan Argentina, Paraguay och Brasilen så var jag förväntansfull. Iguazúfallen var precis intill och snart skulle jag få se runt 250 vattenfall på nära håll. Det är nåt speciellt med vatten och en jäkla massa forsande vattenfall som sträcker sig över nästan tre kilometer i bredd kan väl inte vara annat än storslaget?!

När vi satt i taxin på väg till flygplatsen, på torsdagen (31/10), utbrast Alice ”jag älskar Toto”! Hon undrade helt enkelt varför vi satt i en taxi och inte i kära Toto… När vi förklarade att vår lilla bobil står hemma och vilar, så blev hon lugnare. Väl framme på flygplatsen fick vi checka in, men vi fick inga platser. Vi skulle få veta vid gaten om vi kom med planet eller inte. När alla gått ombord fick vi stå och vänta en stund, sedan blev vi framropade och fick våra boardingkort. Vi kom med! Vi fick inte platser bredvid varandra, men vi fick i alla fall platser två och två. Flyget tog några timmar och det var bitvis mycket turbulens och väldigt skumpigt!

I taxin på väg till flygplatsen, Buenos Aires

Det var skönt att gå av planet och känna värmen, nu var vi i regnskogen! Vi hade haft en plan att eventuellt åka till vattenfallen på eftermiddagen, med det var stora mörka moln på himlen och blåste, så istället tog vi bussen till vår lägenhet, Departementos El Chileno. Vi fick ett fantastiskt bemötande av kvinnan som hyrde ut lägenheten. Hon berättade att det var ett oväder var på ingång och bad oss vänta med att åka till vattenfallen till morgondagen. Precis när vi kommit inomhus så började det regna och blåsa mer och mer. Jag och barnen låste in oss på rummet och kollade på film.

Mörka moln!
Oväder & film!

Under tiden letade Jan efter lunch som han kunde köpa med sig. Det blev världens oväder, med strömavbrott, åska och stormbyar. Jan var helt dyngsur när han kom tillbaka och han berättade att han sett ett hustak blåsa av och flera stor grenar som brutits av och förstört bilar. Vilken tur att jag hade stannat inne med barnen! Vi satte oss och åt fyllda baguetter och sedan fortsatte vi kolla på film. Det blev totalt tre filmer innan ovädret gett med sig och vi kunde gå ut igen. På kvällen gick vi runt i Puerto Iguazú, som visade sig vara en större stad än vi väntat oss. Vi promenerade runt i staden och efter en fantastiskt god pasta gick vi till rummet.

På fredagen (1/11) tog vi bussen till vattenfallen. Vi valde att gå två av vandringslederna, både under och över vattenfallen. Vi började med att gå under fallen och detta visade sig vara den häftigaste delen, härifrån såg vi ju faktiskt alla vattenfall. Det var varningsskyltar att vi skulle hålla barnen nära, det fanns både puma och jaguar. Vi stötte aldrig på dessa djur, men vi såg fåglar, ödlor, varaner och näsbjörnar (coaties). Näsbjörnarna var närgångna och det var gott om skyltar att de absolut inte fick matas. En liten näsbjörn gick fram emot oss och snabbt som en blixt hade den sprungit till väskan, öppnat blixtlåset, rivit upp en påse med chips och rafsat åt sig några. Helt galet! Det gick så fort att vi knappt hann blinka.

Coaties, eller näsbjörnar fanns det gott om!

Det var varmt, nästan 40 grader och full sol. Som tur var erbjöd den täta regnskogen svalkande skugga. Vi spenderade princip hela dagen med att gå runt vid alla vattenfall, det var fantastiskt häftigt! Jag har lite svårt för sådana här naturupplevelser, som har blivit en stor turistattraktion och någonting som man ”måste” se. När naturen runt om inte är viktig, utan allt en ska se är vattenfallen så att ”Iguazu” kan bockas av på en lista. När det är uppbyggda vägar, restauranger och till och em ett stort hotell komplex innanför naturreservatets gränser. Tänk bara att en MILJON människor besöker vattenfallen varje år. Men, Iguazufallen var faktiskt häftigt! Trots det kan jag ändå tycka att det är många gånger är häftigare att gå en liten stig till ett vattenfall djupt inne i djungeln där det inte finns en människa. Det är en naturupplevelse!

På vissa ställen var det gott om folk på gångarna vid fallen!

Vattenfallen ligger precis vid gränserna mellan Argentina, Brasilien och Paraguay. Många väljer att kolla på vattenfallen både i Brasilien och Argentina, men vi valde att endast kolla från Argentina. Det är omtvistat vilken sida som är ”vackrast”, men vi kände oss nöjda (och Jan har tidigare kollat på vattenfallen från Brasilien). Så på lördagen (2/11) tog vi istället bussen över till Brasilien och flygplatsen. Sedan väntade ett inrikesflyg till Rio, staden som ständigt kommer med i listan över ”vackraste städerna i världen” eller ”städerna du måste se”.

Vår balkong
Framför lägenheten
Busstationen i Puerto Iguazú
På bussen mot Brasilien

Buenos Aires – den livliga och färgglada staden

Nu har vi alltså landat i Sydamerika och haft några härliga första dagar i Buenos Aires. Jag föll direkt för staden, kanske för att känslan och atmosfären var så långt ifrån Centralasiens städer en kan komma. Missförstå mig inte, jag älskade att dundra fram i bilen på landsbygden i alla -istan länderna, men städerna kunde ibland sakna lite charm… Just den där charmen och lekfullheten var det som fick mig att fastna för Buenos Aires på en gång!

Hela lördagen (26/10) gick i rasande fart, när vi kommit hemifrån på eftermiddagen så flög vi till Istanbul och landade vid 22.30. Vi har varit en hel del på Istanbuls flygplats eftersom det är en stor hub, men detta var första gången som vi landade på den nybyggda flygplatsen. Vilken skillnad! Nu kändes IST helt plötsligt som en av alla flashiga flygplatser i mellanöstern. Trots det fanns det inte en enda (!!) lekplats. Planet till Buenos Aires, med ett snabbt stopp i Sao Paolo, skulle gå 12 timmar senare, så vi letade upp några lediga bänkar där vi kunde lägga oss. Barnen somnade snabbt och sov till morgonen. Jag och Jan fick några timmars sömn, så vi kände oss alla helt okej på morgonen.

Jag och Alice sover på flygplatsen

Vi gick till transferdisken vid 8-tiden (söndag 27/10) och redan då fick vi platser! Den känslan är så jäkla härlig som stand-by resenär. Vi skulle med högsta sannolikhet komma med planet! Det går aldrig att vara helt säker, det har hänt tidigare att vi fått platser vid incheckningen och sedan fått veta vid gaten att vi inte kommer med… Efter att vi bordat så ropade personalen i högtalaren att vi var tvungna att byta plan, på grund av tekniska problem. Så två timmar efter avsatt tid lyfte vi och styrde mot Sydamerika. Resan var planerad att ta 18 (!!) timmar, med ett stopp i Sao Paolo där vi skulle behöva sitta kvar på planet. Vi hade tur och lyckades flyga in de två timmarna som vi var försenade. Flygresan på 16 timmar gick förvånansvärt smidigt. Barnen sov, kollade film och spelade spel utan att vara missnöjda. Jag antar att de är ganska härdade efter tre månader i Toto 🙂

Här flyger vi över Saharaöknen!

Vi landade vid 22.30 lokaltid, men klockan hade hunnit bli efter midnatt innan vi var igenom passkontrollen. Vi gick får ankomsthallen och tog en taxi mot Hostel Tango Argentina. Vi hade för en gångs skull bokat boende innan vi lyfte, men när vi kom fram till adressen fanns där inget hostel. Istället möttes vi av en tom vit byggnad med ”Till Salu” skyltar utanför. Tydligen fanns där inget hostel längre, trots att det fortfarande gick att boka på nätet. Taxichauffören var hjälpsam och körde oss till ett annat hostel utan extra betalning. Där fanns det inga lediga dubbelrum, men efter lite om och men lät de oss sova ensamma i ett niobäddsrum. Tack för det Monita Hostel!

Edvin väckte resten av familjen tidigt på morgonen (måndag 28/10) och började leka med sina leksaker. Efter frukost på stället gick vi till Che Argentina Hostel Suites i närheten för att kolla efter rum. Där skulle vi få ett eget rum, med badrum, för runt 160 kronor. Vi gick och hämtade väskorna, checkade ut och gick några hundra meter till vårt nya ställe. Vi behövde alla röra på oss och jag ville bara ut och upptäcka staden, så redan på förmiddagen gav vi oss ut på stadens gator. Redan efter första kvarteren kunde jag konstatera at jag älskar Buenos Aires! Staden känns som en blandning av Palermo och Mumbai. Ruffiga, slitna hus, med gott om träd (även på väggar, tak och balkonger) och små butiker med allt du kan tänka dig. Det finns dessutom gott om caféer, restauranger och barer. Staden är minst sagt LEVANDE!

På kvällen märkte vi av en kulturkrock, här är det nämligen lite annorlunda matvanor. Restaurangerna har stängt från eftermiddagen till runt åtta på kvällen. Sedan har de öppet till midnatt eftersom de flesta äter middag sent på kvällen. Hur ska vi lyckas ställa om vår mat- och sovklocka (med jetlag dessutom)? Vi äter alltid middag klockan sex, men nu har vi fått ändra om och äta betydligt senare. Så vid 20-tiden gick vi ner till en restaurang i kvarteret och beställde mat. Det hela slutade med att båda barnen somnade i våra knän innan vi ätit färdigt. Inte så konstigt kanske, med tanke på att vi promenerat över en mil under dagen och att vi alla säkert känner av någon form av jetlag.

På tisdagen (29/19) vaknade Edvin tidigare än vanligt, redan innan klockan sex, och väckte upp oss andra. Vi lyckades få barnen att ta det lite lugnt på rummet och efter en frukost vid takterassen gick vi mot stadsdelen La Boca. Vi kom fram vid lunchtid, och insåg direkt att det var extremt mycket turister. Restaurangerna hade, precis som en kan vänta sig vid turiststråk, menyer på engelska, dyra priser och alldeles säkert tråkig mat. Vi köpte en varsin glass istället och skulle helt enkelt äta efter att vi lämnat området.

Vi tog en annan väg tillbaka och efter en stund var vi ganska ensamma. Lite längre fram låg det madrasser och sopor på gatorna. Vi insåg att vi nog skulle få ta en annan väg, det var helt fel område framför oss. När vi vände tillbaka och tänkte ta en tvärgata mötte vi en kille som pekade åt oss att vända om. Vi lydde hans råd och gick lite längre tillbaka innan vi styrde mot San Telmo och vårt hostel. Här vill en inte gärna komma in på fel område….

På eftermiddagen vilade barnen en stund på rummet för att vi skulle kunna äta kvällsmat när en sushirestaurang i kvarteret öppnat. Sushi är bland det bästa Edvin vet, så ville vi gärna gå dit trots att de öppnade först vid åtta. Kvällen blev inte en riktigt lika stor katastrof som gårdagen, men barnen var trötta. De kanske inte var så förvånande eftersom vi även idag gått över en mil och 15 000 steg på Buenos Aires gator… Trots det lyckades Edvin klämma i sig nio sushibitar. Inte illa för en 5-åring som knappt väger mer än 15 kilo!

Vårt rum…
…och det gemensamma köket/terassen

Nu hade vi spenderat två dagar med att promenera, så på onsdagen (30/10) åkte vi istället tunnelbana. Vi började med att åka till den kända begravningsplatsen La Recoleta Cemetery. Visst, det kanske är lite makabert att turista på en begravningsplats, men på en av världens vackraste är det väl ändå okej?!

Jag gillar att vissa platser naturligt får en att prata med sina barn om tråkigheter. Jag är alltid ärlig mot barnen och vill inte undanhålla våra barn saker som kanske är skrämmande. Just därför blev det lite allvarliga diskussioner mitt bland alla gravar. Det kom dessutom ett begravningståg, så då blev döden än mer närvarande. Edvin sa ”Jag vill begravas med en ninis när jag dör” och ”jag vill inte eldas upp som morfar, jag vill begravas i en kista”. Då fick jag hjärtat i halsgropen och slogs av en otrolig tacksamhet att vi alla är friska och förhoppningsvis inte behöver fundera närmare på det än på länge.

Efter La Recoleta gick till den häftigaste bokhandeln jag någonsin varit i, El Ateno – Grand Splendid. Det är en bokhandel som ligger i ett gammalt operahus! Nu var alla rejält trötta och det hade redan blivit sent på eftermiddagen. Efter ett snabbt stopp på en lekplats tog vi tunnelbanan hemåt. Självklart hade vi lyckats tajma början av rusningen så det var fullt med folk på tunnelbanan och vi bar barnen genom folkmassan. Trots det lyckades Alice somnade i Jans famn innan vi var framme vid vår station.

På kvällen växlade vi pengar och sedan stannade vi till på ett av områdets alla caféer och njöt av god kopp americano. För att undvika att barnen somnade i våra knän på någon restaurang köpte vi istället med oss empanadas, paj och sallad till vårt hostel och åt i det gemensamma köket. Det blev riktigt lyckat och snart har nog barnen kommit över tidsomställningen.

Efter fyra nätter i Buenos Aires kommer vi imorgon bitti (torsdag 31/10) försöka komma med ett inrikesflyg till Iguazufallen. Planen ser ganska fullbokade ut, men förhoppningsvis finns det fyra platser kvar till oss. Jan har varit vid vattenfallen tidigare, men vi andra i familjen är riktigt förväntansfulla. Tänk, 275 stycken vattenfall mitt i djungeln. Det kan väl inte bli annat än storslaget och mäktigt?!

Äventyret är över – för Totos del!

Toto, vår hjälte, har tagit oss över 1800 mil genom 16 länder i Europa och Centralasien – och tillbaka! Efter tre dagar hemma sa vi hej då till vår lilla bil och tog vi våra ryggsäckar till flygplatsen. Nu väntar istället ett annat slags äventyr – nu ska vi upptäcka Sydamerika med bussar, tåg och flyg!

En grov bild över vår resa, men från Baku till Turkmenbashi tog vi färjan och inte vägen över Iran. Dessutom såg jag nu att delar av Pamir Highway och Wakhan Valley är borta från rutten… Bild från ibland oerhört dumma Google Maps.

Vi ställde klockan på 5.30 på tisdagen (22/10) och vi lyckades få i barnen lite frukost innan vi lämnade Sankt Petersburg och körde mot Estland. Staden hade precis börjat vakna och det var lite trafik. Vi tog oss snabbt ut från staden, i mörker och regn. När vi hade åkt en bra bit märkte jag att Jan kört utan lysen hela vägen…

Fotat genom bilrutan, på morgonen genom ett mörkt och regnigt Sant Petersburg

Vi var framme vi gränsen till Estland vid 9.30 och en halvtimme senare var vi över på andra sidan. Nu hade Toto äntligen lämnat tullunionen Eurasian Trade Union och vi kunde pusta ut. Vägen till Tallinn gick smidigt och vid ett-tiden var vi nere vid hamnen. Vi gick till kontoret och bokade biljetter, efter en stund visade det sig att det inte fanns plats för fler bilar… Suck. Som tur var gick färjan med Tallink samma kväll, så för tre gånger så mycket fick vi biljetter hem till Sverige.

Två trötta barn bilen
Gränsen till Estland

Efter att vi ordnat biljetter körde vi in till centrum och parkerade Toto utanför en indisk restaurang. Hela familjen längtar efter Indien och vårt lilla paradis Palolem, så då passade det perfekt med mat därifrån. Vi hann med en snabb promenad i Tallin och sedan åkte vi mot färjan. Vi brukar inte boka färjor med hytt, men här gick det endast att boka utan. För oss känns det otroligt lyxigt, trots att vi tog den billigaste hytten utan fönster. Resan över Östersjön gick smidigt! Barnen lekte på lekplatsen hela kvällen och direkt när vi vaknat på morgonen blev det en tur till lekplatsen igen. Alla tyckte att det var skönt att kunna förflytta sig utan att sitta fastspända i en liten bil 🙂

När vi gick i hamn på onsdagens morgon (23/10) så frågade tullen varit vi varit. Jan svarade Kirgizistan och vi märkte direkt att röda lampor började blinka… Kanske skulle vi bara sagt Tallin?! Vi blev ombedda att köra åt sidan och vi hade ganska snabbt tio poliser runt oss som kollade igenom bilen och frågade en massa om resan. De verkade mest intresserade och nyfikna, men jag blev lite nervös när en polis tittade oroväckande länge på däcket som var blankslitet och med väven synlig… Efter en stund sa de ”Kör försiktigt och hoppas ni kommer hela vägen hem!”

Vi körde 50 mil genom Sverige och det kändes som ingenting. Det var en speciell känsla att köra uppför backarna till vår lilla by. Nu var vi verkligen hemma. Toto hade tagit oss på världens äventyr och nu var det över. Känslorna var blandade, det kändes tråkigt med samtidigt som en lättnad. Nu kunde vi pusta ut lite grann och slippa tänka på slitna obalanserade däck, läckande växellåda etc etc . Barnen däremot var överlyckliga när vi svängde ner mot huset. De sprang in och började snabbt plocka fram varenda leksak. Edvin har den sista tiden sagt att ”jag kommer inte sova någonting när vi är hemma, jag ska bara leka”. På kvällen eldade vi i kaminen och grillade korv över elden. Mysfaktorn var hög och det kändes ganska okej att vara hemma ändå. Trots det började vi snabbt planera nästa äventyr. Om några dagar skulle vi åka till Indien!

Fullpackade bil efter att vi köpte lite mat innan vi fortsatte hemåt…

När vi skulle lägga oss så ville Edvin sova i sin resesäng framför brasan och intill alla leksaker. Han sa att han skulle vara vaken hela natten och leka… På morgonen (torsdag 24/10) hörde vi honom leka nere, så frågan är hur mycket han sov egentligen 🙂 Dagen spenderade vi med att tvätta upp kläder och röja ur Toto. Det låg en jäkla massa nötter, chips, torkade aprikoser och annat smått och gott i bilen! Mums?!

Korvgrillning på G
Storstädning!

På fredagen (25/10) åkte vi ner till barnens förskola och berättade lite om resan och visade upp bilen. Edvin tyckte att det var så roligt att träffa på sina kompisar och berätta om vårt äventyr. När vi kom tillbaka hem och öppnade dörren insåg vi att det såg ut som att en virvelvind härjat i huset. Leksaker, kläder och packning från bilen låg överallt. Det var bara att börja städa och vi insåg snabbt att det tog lite mer tid att röja i ett hus jämfört med lilla Toto på ett par kvadrat 🙂

Vi började kolla upp lite inför nästa del av ledigheten – med start i Indien och sedan vidare genom Sydamerika till slutet av januari. Vi hade inget bredband hemma, så med ytterst dåligt internet började vi ordna indiskt visum och kolla upp lite flyg. Jan arbetar för SAS så vi flyger med personalbiljetter och som stand-by. Vi vet vanligtvis först när vi är på flygplatsen eller vid gaten om vi kommer med planet eller inte. Dessa biljetter passar perfekt för oss som inte gillar att planera allt för mycket innan och gärna ändrar destination gång på gång.

Toto nere vid sjön, bild från mars 2019, när vi precis började planera vår resa på allvar.

Vi skickade meddelande till vår vän Prash i Indien och berättade att vi tänkte dyka upp om några dagar. Vi fick veta att det var världens oväder nere i Goa och han avrådde oss att komma. Palolem är stängt under regnperioden och alla bungalows på stranden plockas ner. Vanligtvis byggs allt upp igen i slutet av oktober, men nu förväntades det öppna först 10 november. Då var det bara att tänka om. Vart skulle vi åka nu? Efter att vi kollat runt lite så insåg vi att det alternativ som såg bäst ut var att åka via Istanbul till Buenos Aires redan på lördag eftermiddag.

Barnen & Prash på Leela, från januari 2019

På lördagen (26/10) vaknade vi återigen av att Edvin var i full gång med alla sina leksaker. Han ville verkligen maxa sitt lekande innan vi drog iväg igen. Hela förmiddagen hade vi lite släkt och vänner över på fika. Som tur var stannade min mamma kvar efter fikat och skjutsade oss till flygplatsen. Vid fyra sa vi alltså hej då till Toto och begav oss med ryggsäckar ut på nya äventyr. Förhoppningsvis kommer vi med de flyg vi planerat och om ett par dagar är vi framme i Sydamerika. För mig är det en helt oupptäckt kontinent. Spännande!