Redan på färjan över Nicaraguasjön gav de två vulkanerna Concepción och Maderas ett mäktigt intryck. Vi skulle verkligen bo mitt på en vulkanö! Barnen var först något skeptiska (vi har varit i Pompeji så båda två har en viss respekt för vulkaner!), men så fort vi gått i land blev alla förtjusta i den lilla ön!
Resan från San Juan Del Sur till Ometepe gick på runt fyra timmar. Det är ju ingenting! Bara en bussresa till Rivas, en kollektivtaxi till San Jorge och sedan en färja till staden Moyogalpa. Väl framme med färjan så var det bara 400 meter till vårt hostel – Hospedaje Central. Trots att vi gav oss iväg först vid 11 i lördags (14/12) var vi alltså framme vid tre-tiden på eftermiddagen. Rena lyxen!
#1 Mot Rivas 
#2 Mot San Jorge 
Lunch innan färjan 
På väg ombord 
#3 Mot Ometepe
Nicaraguasjön kallas ”Det söta havet” och redan när vi kom fram till stranden kunde jag förstå varför. Det var nämligen stora vågor på sjön och vattnet fortsatte så långt ögat kunde nå. Dessutom finns det hajar i vattnet. Länge trodde forskare att det var en endemisk art, som bara fanns i sjön, men det har visat sig vara vanliga tjurhajar. Hajarna har tagit sig in via floderna, den klarar nämligen av sötvatten! Just tjurhajen är ökänd för sitt aggressiva beteende och jagar gärna på grunt vatten, precis där vi människor brukar vara… Trots detta är hajen ingenting en behöver vara orolig för, eller inte mer än i havet i alla fall. Där finns det ju gott om tjurhajar och runt 400 hajarter till.
Framme! 
Rickshor -har vi hamnat i Indien?
Vi spenderade tre dagar på Ometepe (från lördag 14/12 till tisdag 17/12) och föll snabbt in i det lugna tempot… Det blev tre dagar som till största del spenderades i staden Moyogalpa. Vi strosade runt på gatorna, hann med en och annan tur till lekplatsen och spenderade mycket tid på vårt fantastiska hostel. Det känns alltid lika skönt när vi hittar ett riktigt guldkorn att bo på. Det var gott om väggmålningar, färgglad inredning och massa växter. Lägg till god vegansk/vegetarisk mat och trevlig personal. Vi kände oss snabbt som hemma och barnen lekte med sina leksaker precis överallt!
Moyogalpas gator och Concepción i bakgrunden
Nicaraguasjön
Första kvällen på stället… 
Vår lilla yogi! 
Så här kan det också gå… Tre yogis, eller nåt!
Direkt när vi kom till vårt hostel var vi dock inte övertygade att vi skulle trivas, det spelades nämligen öronbedövande musik på grannstället. När vi gick in i vårt rum så skakade fönsterrutorna av basen och musiken gjorde att det inte gick att prata. När vi kommit tillbaka till receptionen frågade (läs: ropade!) jag om det var så här hög musik hela tiden?! Vi fick till svar att det var en privat fest och att musiken förhoppningsvis skulle vara slut vid midnatt… Personalen erbjöd oss att gå till deras tomma dorm och sova eftersom det låg mer skyddat och hade fönster åt andra hållet. Trots den höga musiken fick vi faktiskt en helt okej natt på vårt rum, men det blev inte tyst vid midnatt utan först vid halv fyra snåret. Tur att vi alla har lätt för att sova och inte störs i första taget 🙂
Hospedaje Central
Den enda utflykten vi gjorde var en sväng till Punta Jesus Maria. Det är en smal strandremsor som går rakt ut i Nicaraguasjön och ger en häftig utsikt över de två vulkanerna på ön. Vi lyckades komma dit en stund innan solnedgången, när ljuset är om allra härligast – the golden hour. Barnen kunde bygga slott av lavasanden och vi doppade tårna i vattnet, som var förvånansvärt kallt. Under tiden spanade vi in solnedgången och såg hur ljuset försvann från vulkantopparna.
På väg mot Punta Jesus Maria passerade vi ett flygfält med fantastisk utsikt över Concepción. Dagen efter vår utflykt till stranden bestämde vi oss för att gå till flygfältet. Vi lyckades få några häftiga bilder över landningsbanan med vulkanen i bakgrunden och fick en härlig promenad på köpet.
På väg mot flygfältet gick vi förbi denna butik med en jäkla massa fyrverkerier!
Edvin sa gång på gång att han ville klättra upp på vulkanen. Eftersom det var en tur som skulle ta en hel dag så kände varken jag eller Jan oss manade att låta honom få sin vilja igenom. Det är ju inte så att han skulle knata på hela vägen själv i åtta timmar… Det hade garanterat slutat med att vi fått släpa barnen uppför vulkanen. Det var en aktivitet som ingen av oss vuxna i familjen trodde skulle bli vidare trevlig. Det får bli nästa gång helt enkelt!
Efter några dagar i Moyogalpa så kände vi att det var dags att resa vidare. Nästa stopp blir kolonialstaden Granada. Det är en av de mest kända och besökta städerna i hela Nicaragua. Några av anledningarna att staden är omtyckt verkar vara dess rika kulturarv, en handfull kyrkor, ett gammal fort och närheten till Nicaraguasjön. Snart får vi se om staden faller oss i smaken!