Nu var det dags för försök två av Wakhan Valley och det visade sig sluta med en Toto som föll i bitar. Nu började jag faktiskt tvivla på att Toto klarar av att ta oss hela vägen hem igen… Förutom dåliga vägar och bilkrångel så bjöd dalen också på bad i en flera tusen år gammal varm källa, gästvänliga människor och lugna dagar i en liten by när en mekaniker försökte lappa ihop Toto så gott det gick.
När vi styrde mot Wakhan Valley i lördags (21/9) kunde vi inte ana att vi skulle komma tillbaka till Khorogh samma kväll, med nya bekymmer som krävde hjälp av samma mekaniker som hjälpte oss dagen innan. Vi tog oss i alla fall två-tre mil från Khorogh innan problemen började. Då märkte Jan helt plötsligt att bilen var helt orkeslös i en uppförsbacke. Det hände ingenting när han gasade… Han tänkte först att det var dieselfiltret som var tätt, men det var bilen som kokade. Han stannade till och öppnade motorhuven. Kylaren var helt tom på vatten! Vi väntade tills motorn svalnat och sedan fyllde vi på med vatten.
Vi körde en bit till och stannade sedan igen och det blev snabbt gott om folk runt bilen. Alla ville ta sig en titt och alla hade en åsikt om vad som var fel. Kylarfläkten fungerar inte, kanske hade säkringen gått? Osv osv… Det verkade i alla fall inte som att det läckte någonstans och det var ett mirakel att motorn inte gått sönder! Eftersom motorn inte hade gått upp i temperatur igen så bestämde vi oss för att fortsätta. Vi tog med oss en kille om bodde i en by lite längre bort, han skulle visa oss till sin by Barchidev där det fanns en mekaniker. När vi väl kom dit så visade det sig att mekanikern inte var hemma. I vanlig ordning var det ändå gott om folk som ville titta och komma med synpunkter på vad felet kunde vara.
De försäkrade oss att mekanikern var på väg, han skulle vara här om 20 minuter. Tiden gick och ingen mekaniker kom. Jag lagade lunch och barnen lekte i sanden utanför bilen. Under tiden kollade Jan och några killar på lite allt möjligt under motorhuven. Här är folk så gästvänliga, först fick jag en massa äpplen. Sedan kom en gubbe och gav mig en påse med tomater och efter ytterligare en stund fick vi en massa päron. När jag försökte tacka nej så dumpade de helt enkelt frukterna i bilen 🙂 Eftersom mekanikern inte dök upp och motorn knappt gått upp temperatur när vi körde hit så bestämde vi oss för att fortsätta. Vem vet när mekanikern kommer tillbaka, här kan 20 minuter betyda tre timmar.
När vi stannade vid en militärkontroll en bit fram så började det smattra. Det läckte vatten, men vart? Jan öppnade snabbt motorhuven, men det var omöjligt att se var det läckte. En kille kom fram och sa att det fanns en mekaniker i byn Snib, fem kilometer längre fram. Han skrev upp mekanikerns namn på en papperslapp och berättade också att det fanns några varma källor i närheten av byn. Kanske kunde vi bada när mekanikern lagade läckan?!
När vi väl kom fram till Snib lyckades Jan få en liten grabb att visa vägen. Det visade sig att hela byn låg på en bergssida och när Jan började köra så gick det snabbt allt brantare och brantare uppför. Tillslut var det så brant så jag funderade på om vi skulle klara det. Toto vrålade och spann uppför backen. Det rök från vägen och kvinnorna och barnen som stod högst upp verkade måttligt roade av att vi tog med oss ett stort rökmoln, men upp kom vi.
Nu var motorn riktigt varm och självklart visade det sig att inte heller denna mekaniker var hemma… Vi bestämde oss för att köra tillbaka till byn Barchidev, kanske hade den mekanikern kommit tillbaka nu. Vi hade kört en bra bit uppför, så kanske skulle vi kunna rulla en bit för att bespara motorn lite… Sagt och gjort, vi rullade de fem kilometerna tillbaka till asfalten och sedan lyckades vi faktiskt rulla stora delar av vägen. Det var mest nedför och under långa sträckor kunde vi rulla utan att ha motorn igång. När vi kom tillbaka till Barchidev så hade mekanikern fortfarande inte kommit tillbaka. Vi bestämde oss för att inte vänta kvar där, om vi körde tillbaka till Khorough direkt skulle vi hinna fram innan det blev mörkt.
Vi fick stanna några gånger på vägen tillbaka, men motorn höll sig ganska kall eftersom vi fortsatte rulla stora delar av vägen. Vi svängde in på Pamir Lodge efter klockan 18 och nu lyckades faktiskt Jan se att det läckte från en slang. Vi fick tag på mekanikern och vi bestämde att Jan skulle köra dit bilen imorgon bitti, klockan 07.30. Barnen kände sig som hemma och Alice utbrast ”Vi har varit här innan!”.
På söndagen (22/9) gick Jan upp och körde bilen till mekanikern. Sedan åt vi frukost och hängde på stället. Jan fixade lite med ett däck som läcker, han bankade ut några bucklor på fälgen så förhoppningsvis håller det tätt i fortsättningen. Efter någon timme hos mekanikern var bilen färdig! Nu kunde vi ge oss av igen och ge Wakhan Valley ett nytt försök 🙂
Vid 12 tiden körde vi återigen ut från Khorog mot den varma källan vi blev tipsade om igår – Garmchashma Hot Spring. Det är en flera tusen år gammal källa, med massa mineraler och kalk i vattnet. Vi var framme vid klockan 14 och gick in och badade. Från klockan 14-15 var det kvinnor som fick bada utomhus, i den naturliga källan och männen fick bada inomhus. Tur för mig! Jag tog med mig barnen, eftersom luften inomhus där männen fick bada var som en bastu. Vattnet var väldigt varmt, långt over 42 grader så barnen ville helst inte bada utan satt mest och kollade på. När vi kom ut stod Jan och stekte pannkakor. Bästa lunchen!
Det verkar som att vi måste ha bilstrul varje dag, för nu hade vi ett däck som läckte. Efter att vi lämnat den varma källan och körde mot Ishkashim fick vi stanna var 20:e minut och pumpa däcket. Vi kom i vanlig ordning fram i skymningsljuset och nu hade jag fått feber… Vi hittade ett gästhus, men efter att vi packat in oss visade det sig att toaletten var utomhus. Inte så skönt med magsjuka, feber och kyliga kvällar, men det fick gå. Gubben som hade stället var extremt på, så fort vi visade oss gick han efter och kollade över axeln. Så jobbigt! Jan blev dessutom mer eller mindre tvingad att äta kvällsmat på stället, trots att vi gång på gång sagt att vi skulle laga kvällsmat själva. Edvin och Alice slapp middagen på stället så Jan gjorde mat till barnen efter att han ätit. Jag hoppade över maten helt och hållet och låg i sängen med feberfrossa.
När jag vaknade på måndagen (23/9) mådde jag redan lite bättre, så vi bestämde oss för att köra vidare. Efter frukosten fixade Jan en läcka på däcket som vi haft problem med igår. När han var färdig upptäckte han en till större läcka… Typiskt, för att få det tätt behövde vi svänga förbi en däckverkstad innan vi lämnade Ishkashim. Lösningen var en innerslang på ena däcket (100 kronor för slangen och en femma för jobbet!) och efter det fortsatte vi mot Langar.
Vägen dit skulle visa sig bli den största prövningen hittills… När jag stannat bilen fem mil innan Langar och Jan startade Toto så lät hela motorn skit. Jan trodde att drivaxlarna gått sönder och öppnade motorhuven. Det hade läckt olja! Kunde detta vara slutet för Toto? Det gick inte att köra med bilen, men kanske skulle vi kunna rulla ned för backarna… Som tur var hade jag stannat uppe på ett bergskrön, så Jan kunde rulla flera kilometer till nästa by. Vi stannade till vid ett fält där det var fullt av folk som höll på att ta in hö. Så fort vi öppnat motorhuven kom det, som vanligt, snabbt folk som var nyfikna på vad som hänt.
Efter ett tag upptäckte en kille ett stort hål i växellådan! Hur hade vi kunnat missa det?! Den är gjord av aluminium och det verkade inte helt enkelt att hitta någon som kunde svetsa aluminium någonstans i närheten. Efter mycket om och men så lyckades en kille få fram att vi skulle åka till en mekaniker utanför byn Vrang, han kunde kanske svetsa aluminum. Efter två timmar stannade en bil som kunde bogsera oss två mil till mekanikern Osman.
Väl där frågade vi om han kunde svetsa aluminium – Nej, svetsa aluminum går först i Osh eller Dushanbe fick vi, inte helt oväntat, till svar. Han tog sig en titt under motorhuven och det visade sig att hela motorn låg lös uppe på skyddsplåten som Jan satt fast under. Alla motorfästen hade släppt, men motorn hade fortfarande suttit fast på ett ställe – i växellådan. Växellådan satt precis bakom skyddsplåten, så när vi smällt i den tillräckligt många gånger gick den sönder och det blev ett stort hål i växellådan. Nu satt motor och drivaxlar helt lösa och det var därför Jan trodde att det var drivaxlarna som gått sönder. Det var ett under att drivaxlarna och motorn klarade sig. Växellådan verkade också klarat sig, förutom det stora hålet på 10*15 cm då… Osman grejade med bilen från klockan tre till sju på kvällen. Då stängde han för dagen och trots att han bara kunde några ord på engelska så förstod vi att han hade en idé om hur han skulle kunna lösa det. Om det hela skulle fungera var en annan sak 🙂
Han bodde på andra sidan fältet, men tackade ja till lite mat…
På tisdagen (24/9) vaknade vi upp runt klockan sju, precis efter att solen gått upp och när alla herdar började gå förbi med sina djur. Det var kallt innan solen började värma marken, men inga minusgrader utan snarare runt 5-10 grader skulle jag tro. På dagen blev det över 25 grader, så det är en del temperaturskillnad.
och plocka upp sakerna längre ner i bäcken.
Under dagen när Osman arbetade hade han konstant en folksamling runt sig, det var oftast mellan fem och 15 personer som iakttog honom. Han visade oss att det inte saknades några bitar från växellådan, det var ett rakt snitt på hålet. Hans idé var att göra nya motorfästen och limma fast den lösa delen på växellådan. Sedan skulle han behöva göra nya fästen till växellådan och efter det skulle vi förhoppningsvis ha en Toto som fungerade igen!
På eftermiddagen gick jag och barnen en cykelpromenad inne i byn. Vart vi än gick så bad alla oss komma in på te, vi tackade lika artigt nej varje gång och barnen cyklade upp och ner i alla vattendrag som gick kors och tvärs genom byn. Det var kanske en timme kvar tills solen började gå ner, så nu började alla kossor, åsnor, getter och får gå hemåt och passerade oss på vägen. Det var så fridfullt i den lilla byn, vi stortrivdes så det gjorde oss ingenting att vara kvar i några dagar.
När vi kom tillbaka från promenaden fick vi veta att Osman nästan var färdig, han skulle troligtvis bli helt klar innan han gick hem för kvällen (arbetsdagen i verkstaden sträckte sig från 07-19). Så galet! Vi trodde knappt att det var sant och vågade inte riktigt hoppas på att lagningen skulle hålla. Skulle vi verkligen kunna fortsätta dagen efter?!
Det börjar verka jobbigt för stackars Toto. Barnen ser ut som dom har det hur kul dom helst hos alla mekaniker?Vilket vackert ställe ni hamnade på med dom varma källorna! Ser helt magiskt ut!
Hoppas ni alla håller er friska nu!
Kramar från oss
Ja, Toto börjar bli trött. Barnen uppskattar stoppen hos alla mekanikerna! Perfekt att vara fast på ett ställe i några dagar ? Kram