Bilkrångel & gästvänliga grannar

Under fredagen så skrämde Toto oss lite. Han har varit lite svajig det sista, först med tändningslåset och sedan batteriet, men nu trodde vi nästan att hela motorn gått sönder… Vi körde från Merzifon på morgonen och fortsatte mot Ordu. Väl där började vi leta camping vid havet. När vi stannat till på en Ikizler Camping och Jan skulle starta bilen för att köra till en av platserna längst ut vid havet så smattrade det från motorn och ett stort moln välde ut. En av ägarna sprang ut och tyckte inte att vi skulle köra en meter till. Det fanns en verkstad inte så långt bort som han tyckte vi skulle ta oss till. Efter att Jan kollat lite snabbt så sa han, nej vi kör till platsen och parkerar bilen där. Han trodde att det kanske bara var kylarslangen som läckte eller hade släppt i fästet. Jag höll tummarna för att han hade rätt…

• 

• 

När motorn svalnat lite så försökte Jan se vad som var fel, men han kunde inte hitta någon läcka i slangen. Det kom fram flera grannar på campingen och försökte hjälpa till. Fler än en erbjöd sig att hjälpa oss att få bilen till en verkstad. De flesta tyckte inte at vi skulle köra vidare, kanske hade de hört hur det smattrade när vi körde in på campingen… Det verkar som att Toto ville göra en storslagen entré 🙂

Det blev en lugn eftermiddag, Jan grejade med bilen och barnen varvade lekplatsen med lek vid vår lilla bobil. Under tiden röjde jag ur packningen från bilen och städade iordning. Det känns som att varenda skrymsle i bilen rymmer någonting, men jag lyckades göra lite mer plats och stuva undan saker så att vi slipper sitta med tre vattenflaskor, en ryggsäck, sju målarböcker, 49 pennor, 4 klubbor, våtservetter, kaffemuggar, solglasögon etc. etc. framme i passagerarsätet. Jan kunde konstatera att det måste blivit något övertryck som gjorde att vatten läckte ut, han rengjorde kylaren från massa klumpar och hällde på nytt vatten. Så nu håller Toto förhoppningsvis minst tusen mil till?! 😉

På kvällen gick vi in och la oss ganska tidigt och kollade på Sing allihopa. Sedan somnande barnen och jag och Jan lyckades beta av tre (!) avsnitt av Jägarna. När hände det senast?! När vi vaknade på morgonen så kom en granne fram till oss och frågade om vi ville äta frukost tillsammans. Vi tackade ja, borstade tänderna och gick sedan över till närmaste stugan. Vi hade bästa frukosten på hela resan tillsammans med Sevgican och Imdat. Vi blev bjudna på te, färskpressad druvjuice, oliver, ost, bröd, tomat, gurka och paprika. Vid nio var Imdat tvungen att åka iväg och arbeta, men vi satt kvar med hans fru Sevgican en stund till, med hjälp av google-translate så kunde vi prata med varandra. Imdat erbjöd att hans son skulle komma över och kolla på bilen och ta med den till verkstad, men vi sa att vi tänkte fortsätta köra österut och hoppas att Toto skulle hålla ihop. De bad oss ringa om bilen krånglade, så kunde dom hjälpa till. Vi kände oss verkligen välkomna och omhändertagna, så det var lite tråkigt att åka därifrån.

När vi bara kört någon kilometer, till Ordu, såg vi att det fanns en stor linbana i staden. Vi stannade till och ställde oss i kö för att åka 510 meter upp på berget. Linbanan var 2 350 meter lång och tog runt 10 minuter. Vi fick en häftig vy över staden på vägen upp! På berget fanns det mest en massa bodar med krimskrams. Vi köpte en halv majskolv var till barnen och sedan åkte vi ner igen och fortsatte köra.

• 

• 

Lördagen skulle bli en lugn dag, med bara några mil och många stopp längs med vägen. Vi ville inte utmana ödet och förstöra nåt på bilen. Men Toto kändes precis som vanligt! Därför stannade vi till först efter en och en halv timmes körning och kollade oljestickan. Allt såg bra ut och barnen låg och sov bak i bilen så då fortsatte vi längre österut mot Trabzon. Vi stannade för lunch och lek alldeles för sent och sedan fick vi feeling och fortsatte köra. Så typiskt oss! Det blev ingen kort körning som först var planerat. 

Vi körde nu inåt landet mot Sumela Monstery. Det är ett kloster som ligger insprängt i berget. Innan vi var framme i staden Macka, som ligger ca 1,5 mil innan Sumela, så hade klockan redan hunnit bli 18. Det tog över en timme att hitta ett hyggligt hotell för ett rimligt pris. Till och med camping kostade runt 200 kronor och eftersom det skulle bli under 15 grader på natten och regn så ville vi inte riktigt bo i Toto. Vi måste nämligen lägga ut all packning från bilen för att kunna bädda sängen och stuva in under sängen. Sedan på morgonen så är det samma procedur för att få upp sängen i innertaket. Om det regnar så betyder det att all packning och vi själva blir rejält blöta…

När vi väl hittat ett hotell och skulle åka upp till rummet så råkade jag trycka på våningsknappen i hissen (Om ni har barn kan ni förstå hur besviken Edvin blev…) Så när alla gått ur hissen och började gå mot rummet så vände jag mig om efter Edvin. Han var borta! Jag sprang bort till hissen och ropade efter honom, då brakade hissen till. Jag tryckte på knappen för att hissen skulle komma till vårt våningsplan men ingenting hände. Då sprang jag ner till receptionen och personalen började ringa samtal efter reparatör och vi gick fram till hissen. Efter lite trixande så lyckades vi få upp en liten springa så att jag kunde prata med honom och försäkra honom att det inte var någon fara (med hjärtat i halsgropen). Han var lugn och stod och väntade. Efter 5-10 minuter (men som kändes som en evighet!) så lyckades personalen få upp en lite större springa så att en av killarna kunde lyfta ut Edvin. Han var lättad när han kom ut och alla i familjen fick en lång kram. 

• 

• 

Kvällen spenderades på rummet, vi satt i sängen och kollade på Pets och käkade mackor. På morgonen väntade hotellfrukost med fetaost, oliver, melon och annat gott. Frukost helt i min smak! Edvin hissen utan problem på morgonen, det verkar inte ha satt några spår att sitta fast. Tur det!