Efter att vi checkat ut från hotellet igår så började vi köra uppför bergen mot Sumela Monastery. Väl framme var det extremt mycket turkiska turister och trångt med bilar. Det var kö upp för en extremt brant backe och vid varenda stopp (det blev många) så var det lite svettigt. Toto är så tungt lastad, så det är inte helt enkelt att komma igång när det lutar för mycket. Tillslut fick vi tag på en parkeringsficka och kunde gå ut för att spana in klostret. Det är byggt i berget och är riktigt jäkla gammalt, man tror att det härrör från 300-talet! Vi valde att inte gå upp till klostret utan nöjde oss med att se det på håll. Det ska visst vara en brant väg dit och vi ville inte riktigt gå där med barnen.
Vi fortsatte istället mot Artvin, som ligger längre österut i bergen. Det varvades mellan tunnlar och serpentinsvängar på vägen dit. Vi stannade för lunch i en liten stad och lyckades hitta ett ställe so moar fullt med folk. Där fick vi pizza och sallad för en billig peng. En kvinna som åt där kunde engelska, så hon kunde hjälpa oss med beställningen. Det blev självklart också några obligatoriska stopp på lekplatser under dagen. Vi var framme i Artvin runt klockan sex på kvällen och lyckades f tag i ett billigt hotell mitt inne i stan. Planlösningen och möbleringen var kanske inte optimal, men lakanen och handdukarna var rena och fräscha. Dessutom ingick frukost 🙂
Lekplats i Macka, ett snabbt stopp efter klostret
På kvällen gick vi ut en sväng på stan. Staden ligger på en bergssluttning, så vart man än gick var det backar. Vi hittade ett litet köpcentrum som hade en ”Play Park”, ungefär som ett litet Leo’s Lekland. Efter att barnen härjat runt en stund där så köpte vi med oss en påse chips och gick upp till rummet. Idag blev det hotellfrukost och sedan skulle vi börja köra, men självklart startade inte bilen… Som tur var så stod vi parkerade så att vi kunde komma ut till en gata med nedförsbacke. Där fick Toto puttas igång med hjälp av backgammon-spelande gubbar 🙂 Georgien nästa!
Under fredagen så skrämde Toto oss lite. Han har varit lite svajig det sista, först med tändningslåset och sedan batteriet, men nu trodde vi nästan att hela motorn gått sönder… Vi körde från Merzifon på morgonen och fortsatte mot Ordu. Väl där började vi leta camping vid havet. När vi stannat till på en Ikizler Camping och Jan skulle starta bilen för att köra till en av platserna längst ut vid havet så smattrade det från motorn och ett stort moln välde ut. En av ägarna sprang ut och tyckte inte att vi skulle köra en meter till. Det fanns en verkstad inte så långt bort som han tyckte vi skulle ta oss till. Efter att Jan kollat lite snabbt så sa han, nej vi kör till platsen och parkerar bilen där. Han trodde att det kanske bara var kylarslangen som läckte eller hade släppt i fästet. Jag höll tummarna för att han hade rätt…
När motorn svalnat lite så försökte Jan se vad som var fel, men han kunde inte hitta någon läcka i slangen. Det kom fram flera grannar på campingen och försökte hjälpa till. Fler än en erbjöd sig att hjälpa oss att få bilen till en verkstad. De flesta tyckte inte at vi skulle köra vidare, kanske hade de hört hur det smattrade när vi körde in på campingen… Det verkar som att Toto ville göra en storslagen entré 🙂
Jan grejar med bilen, jag röjer och barnen leker…
Det blev en lugn eftermiddag, Jan grejade med bilen och barnen varvade lekplatsen med lek vid vår lilla bobil. Under tiden röjde jag ur packningen från bilen och städade iordning. Det känns som att varenda skrymsle i bilen rymmer någonting, men jag lyckades göra lite mer plats och stuva undan saker så att vi slipper sitta med tre vattenflaskor, en ryggsäck, sju målarböcker, 49 pennor, 4 klubbor, våtservetter, kaffemuggar, solglasögon etc. etc. framme i passagerarsätet. Jan kunde konstatera att det måste blivit något övertryck som gjorde att vatten läckte ut, han rengjorde kylaren från massa klumpar och hällde på nytt vatten. Så nu håller Toto förhoppningsvis minst tusen mil till?! 😉
Kvällsmat på campingen. Edvin gömmer sig för eventuella mygg…
På kvällen gick vi in och la oss ganska tidigt och kollade på Sing allihopa. Sedan somnande barnen och jag och Jan lyckades beta av tre (!) avsnitt av Jägarna. När hände det senast?! När vi vaknade på morgonen så kom en granne fram till oss och frågade om vi ville äta frukost tillsammans. Vi tackade ja, borstade tänderna och gick sedan över till närmaste stugan. Vi hade bästa frukosten på hela resan tillsammans med Sevgican och Imdat. Vi blev bjudna på te, färskpressad druvjuice, oliver, ost, bröd, tomat, gurka och paprika. Vid nio var Imdat tvungen att åka iväg och arbeta, men vi satt kvar med hans fru Sevgican en stund till, med hjälp av google-translate så kunde vi prata med varandra. Imdat erbjöd att hans son skulle komma över och kolla på bilen och ta med den till verkstad, men vi sa att vi tänkte fortsätta köra österut och hoppas att Toto skulle hålla ihop. De bad oss ringa om bilen krånglade, så kunde dom hjälpa till. Vi kände oss verkligen välkomna och omhändertagna, så det var lite tråkigt att åka därifrån.
Frukost hos grannarna på campingen
När vi bara kört någon kilometer, till Ordu, såg vi att det fanns en stor linbana i staden. Vi stannade till och ställde oss i kö för att åka 510 meter upp på berget. Linbanan var 2 350 meter lång och tog runt 10 minuter. Vi fick en häftig vy över staden på vägen upp! På berget fanns det mest en massa bodar med krimskrams. Vi köpte en halv majskolv var till barnen och sedan åkte vi ner igen och fortsatte köra.
Lördagen skulle bli en lugn dag, med bara några mil och många stopp längs med vägen. Vi ville inte utmana ödet och förstöra nåt på bilen. Men Toto kändes precis som vanligt! Därför stannade vi till först efter en och en halv timmes körning och kollade oljestickan. Allt såg bra ut och barnen låg och sov bak i bilen så då fortsatte vi längre österut mot Trabzon. Vi stannade för lunch och lek alldeles för sent och sedan fick vi feeling och fortsatte köra. Så typiskt oss! Det blev ingen kort körning som först var planerat.
Två flugor i en smäll, lekplats och lunch!
Vi körde nu inåt landet mot Sumela Monstery. Det är ett kloster som ligger insprängt i berget. Innan vi var framme i staden Macka, som ligger ca 1,5 mil innan Sumela, så hade klockan redan hunnit bli 18. Det tog över en timme att hitta ett hyggligt hotell för ett rimligt pris. Till och med camping kostade runt 200 kronor och eftersom det skulle bli under 15 grader på natten och regn så ville vi inte riktigt bo i Toto. Vi måste nämligen lägga ut all packning från bilen för att kunna bädda sängen och stuva in under sängen. Sedan på morgonen så är det samma procedur för att få upp sängen i innertaket. Om det regnar så betyder det att all packning och vi själva blir rejält blöta…
Macka, staden innan Sumela Monastery
När vi väl hittat ett hotell och skulle åka upp till rummet så råkade jag trycka på våningsknappen i hissen (Om ni har barn kan ni förstå hur besviken Edvin blev…) Så när alla gått ur hissen och började gå mot rummet så vände jag mig om efter Edvin. Han var borta! Jag sprang bort till hissen och ropade efter honom, då brakade hissen till. Jag tryckte på knappen för att hissen skulle komma till vårt våningsplan men ingenting hände. Då sprang jag ner till receptionen och personalen började ringa samtal efter reparatör och vi gick fram till hissen. Efter lite trixande så lyckades vi få upp en liten springa så att jag kunde prata med honom och försäkra honom att det inte var någon fara (med hjärtat i halsgropen). Han var lugn och stod och väntade. Efter 5-10 minuter (men som kändes som en evighet!) så lyckades personalen få upp en lite större springa så att en av killarna kunde lyfta ut Edvin. Han var lättad när han kom ut och alla i familjen fick en lång kram.
Vi har fått en liten springa så att jag kan prata med Edvin
Äntligen fick jag krama om honom!
Kvällen spenderades på rummet, vi satt i sängen och kollade på Pets och käkade mackor. På morgonen väntade hotellfrukost med fetaost, oliver, melon och annat gott. Frukost helt i min smak! Edvin hissen utan problem på morgonen, det verkar inte ha satt några spår att sitta fast. Tur det!
I onsdags när vi skulle ta oss ut från Istanbul så var vi beredda på att det skulle vara mycket trafik, men det var nästan tomt på gatorna så vi tog oss fort fram. Istanbul är delat i två delar, den europeiska sidan och den asiatiska. Vi valde att ta färjan över Bosporen, som skiljer de båda sidorna åt och går mellan Svarta havet och Marmarasjön. Det blev en bra dag i bilen, barnen somnade efter färjan och när båda två hade vaknat så stannade vi vid ett frukt- och grönsaksstånd vid vägen. Vi blev bjudna på iskall vattenmelon och sedan köpte vi med oss lite blandade frukter och grönsaker.
På färjan i IstanbulLite svalkande vattenmelon
Vi var framme vid Akcakoca runt lunch och stannade till vid en liten butik och köpte färskt bröd och fetaost. Vi körde vidare till Giritli Camping och där var det fullt med folk. Det verkade som att många familjer friade ledigheten tillsammans på stranden. Vi åt vårt färska bröd med tomat, lök och fetaost. MUMS! Det var härlig stämning och många grillande, tände brasor och spelade musik. Här stormtrivdes vi!
Edvin hämtade en pall för att se solnedgången
Barnen cyklade på campingen och lekte på stranden. På kvällen gjorde vi nudelwok med chili, paprika, lök och vitlök. Det var riktigt gott med någonting som var lite annorlunda mot det senaste. Vi hade bästa dagen på länge och alla i familjen njöt av att ta det lugnt. Jan lyckade till och med fixa AC:n. Knepet var tre skruv och en hammare… Magneten hade gått sönder, så han slog ner tre skruvar så att kompressorns hjul fastnade i varandra. Tur att jag har med mig en egen Oppfinnar-Jocke (för er som läst Kalle Anka) som har en lösning på det mesta 🙂
Jan fixar AC:n!
Tre skruvar hamrades ner…
Vi hade tänkt att stanna två nätter för att vila upp oss lite, men på natten började det regna. På morgonen var det regn i luften, så vi valde att köra vidare mot Samsun. Även denna morgon så ville Toto trilskas med oss och vägrade starta. Batteriet var inte helt dött, men det hade inte tillräckligt med ström för att dra igång startmotorn… Det verkade som att runt 20 timmar stillastående, med kylskåp och fläkt var lite för mycket trots att vi har två batterier. Jan letade fram startkablar och så bad vi en på campingen hjälpa oss igång!
Toto behövde lite hjälp för att starta på morgonen
Vi körde förbi ett stort köpcentrum på förmiddagen och valde att stanna till en stund där. Det fanns en stor lekplats där inne, som man fick betala ca 40 kronor per barn för 40 minuter. Under tiden gick jag och Jan iväg och köpte en ny högtalare med blåtand. Då ringde telefonen – Alice hade slagit sig och var ledsen på lekplatsen. Jag skyndade mig dit och tröstade henne, under tiden lekte Edvin med en massa barn där inne. Fyrtio minuter gick fort och Edvin ville inte riktigt gå därifrån, men vi lockade med fika. Klockan hade hunnit bli över ett när vi satte oss i Toto och fortsatte österut.
Lekplatsen på köpcentrumet
Torsdagen flöt på och vi betade av mil efter mil österut i Turkiet. Klockan hade hunnit närma sig åtta när vi svängde av i staden Merzifon. Vi gick in och frågade efter rum på Korkmaz Otel, ett familjerum med frukost skulle kosta under 300 kronor. Hotellet var färdigt i början av 2019 så allt var rent och fräscht. Nästan för fint för oss 😉
I tisdags vaknade vi upp i Toto utanför Sozopol i Bulgarien. Vid nio hade vi ätit frukost och packat iordning vår lilla bobil och började köra mot Turkiet. Vägen var nästan tom och när vi kom fram till gränsen en timme senare så var det knappt några bilar före. Övergången gick förvånansvärt smidigt och på under 30 minuter var vi över i Turkiet. Det kändes direkt att klimatet och landskapet var annorlunda. I Bulgarien var det mer grönt och skogar, men här var det varmare, torrare och mer öppet. På något sätt hade vi också kommit till en milstolpe på resan – nu lämnade vi Europa bakom oss och restan av resan är okänd mark för både mig och Jan. Spännande!!
Vid gränsen till Turkiet
Vi körde mot en camping några mil innan Istanbul. När vi kom dit var det galet mycket folk. Campingen var full och på stranden var det packat med folk. Vi förstod ganska snabbt att det måste vara någon typ av helg här i Turkiet, så jag gick in på nätet och kollade. Mycket riktigt från den 12-15 augusti är det Kurban Bayrami Holiday (Feast of Sacrifice) och det verkar vara en viktig högtid. Vi stannade i alla fall till och åt lunch och badade. Sedan bestämde vi oss för att fortsätta köra en stund till och åka bortom Istanbul.
En pimpad campingplats
Vi var inte ensamma…
Lunchpaus!
När vi var mitt inne i Istanbul så ropade Alice i baksätet att hon behövde gå på toaletten. Vi skyndade oss att stanna. När vi satt oss i bilen och kört tio minuter ropade hon igen – stanna! Kanske hade hon åkt på magsjuka? Vi lyckades hitta en bensinstation och svängde av. Klockan hade redan hunnit bli efter sex och nu var vi precis vid Sultanahmet, som är området med blå moskén och det mest kända turistområdet. När jag var inne med henne på toaletten så kollade Jan upp boende i närheten och hittade ett som kostade runt 170 kronor, som hittat!
Istanbul
När vi började köra dit så insåg vi ganska snart att området inte var det bästa. Vi såg inga andra hotell i sikte när vi började närma oss… När vi checkade in så suckade personalen och sa att rummet är för litet för oss, det är bara två små enkelsängar… Jag pekade på bilen och sa att vi brukar sova alla fyra där i, så detta är rena lyxen för oss. Då skrattade han och sa ”Oh, I feel sorry for you” och gav mig nyckeln 🙂
Vi lyckas alltid få rummet att se ut som ett bombnedslag 😉
Utanför hotellet
Alice kollar rakt ner i någons vardagsrum
Nu visade det sig att rummet kanske inte var rena lyxen, utan i själva verket väldigt sunkigt! Men sånt är livet… Det visade sig att Alice inte hade magsjuka, hon hade nog bara svalt för mycket saltvatten. Så vi la in våra väskor och gick sedan ut för att hinna se lite av Istanbul innan det mörknade helt. Vi tog en taxi in och stannade precis vid Sultanahmet. Direkt när vi klev ur taxin och mötte alla välklädda och framförallt rena, nyduschade människor så insåg vi hur smutsiga vi var. Vi hade inte duschat på flera dagar och kläderna var riktigt smutsiga… Så är det när man är på resande fot 🙂
Så här mycket spring i benen hade barnen
Det var mycket folk överallt, men vi kunde ändå köpa Döner och äta på gräset precis vid blå moskén. I vanliga fall har jag för mig att man inte får vara på gräset, men nu var det mycket folk och många satt och hade picknick. Vid halv tio tänkte vi ta en taxi tillbaka till hotellet, men första taxin vi frågade svarade att han inte ville åka till det området vi skulle… Nästa taxi sa åt oss att hoppa in, satte på min färdbeskrivning på telefonen och körde (riktigt jäkla fort) till hotellet.
Toto utanför hotellet
Vi satte ingen klocka, men vaknade ändå runt sju i onsdags. Då blev det hotellfrukost, fast kanske inte den ni tänker på… Vi gjorde kaffe och hämtade upp yoghurt och mackor från Toto och åt i sängarna. När vi skulle starta bilen och köra ut från staden så gick det inte att vrida runt nyckeln och starta bilen. Det var som att det var fel nyckel. Vi fick lirka en stund och sedan vrålade Toto igång. Nu skulle vi ta oss ut från Istanbul och köra vidare österut…
Innan vi hann lämna Moldavien i lördags, så blev vi självklart stoppade av polisen. Jan hade kört för fort. Påstods det. Han blev ombedd att gå ur bilen och följa med. Polisen förklarade att han skulle bli åtalad och att det skulle ta fem dagar innan han fick lämna landet. ”Vad ska vi göra med dig?” Frågade polisen gång på gång… Jan är så lugn i sådana situationer och tycker till och med att det är lite roligt. Han bara svarade bara ”Jag vet inte” och lät poliserna fortsätta. Han verkade totalt oförstående att polisen ville ha pengar… Efter 5-10 minuter sa Jan ”You can have some cookies” och då bara polisen skrattade, skakade på huvudet och sa ”Just go!”. Moldaviska polisen vs. Jan, 0-1 🙂
Jag köper frukost innan gränsen, kaffe och friterat bröd fyllt med kål, potatis och dill.
Gränsen från Moldavien till Rumänien gick ganska smidigt, på runt en timme var vi igenom. Lördagen blev ändå en dag i Toto. Vi satt i tolv timmar i bilen, med stopp för fika och lunch, såklart. När klockan började närma sig 18 stannade vi till på ett motell och tog in för natten. Det fanns ett stort badkar på rummet så hela familjen blev rena! Sedan gick vi till en restaurang bredvid och åt kvällsmat. Det fanns en stor lekplats så barnen lyckades springa av sig och tyckte att dagen varit helt okej ändå… Det krävs inte mycket för att barnen ska bli nöjda (och ibland inte mycket för att bli missnöjda heller för den delen)!
Coral Motel, Tecuci, Rumänien
Morgonen efter, i söndags, hade vi ställt klockan på sex och packade in oss i bilen och började köra mot Bulgarien. Det tog någon timme till gränsen och sedan var vi tvungna och ta färja över Donau. Då slog det plötsligt både mig och Jan – vi har varit här förut. När vi åkte MC genom Östeuropa 2008 så kom vi den här vägen. Då visste vi inte att vi skulle behöva ta färja över floden och hade inte en krona på oss. Vi stod ett tag och funderade på hur vi skulle göra och då kom en man fram med en biljett till oss. Han hade betalat vår färjebiljett, så att vi slapp vända. Så snällt! Vi kom också ihåg att det stod ett flygplan vid floden, så efter att vi åkte över så letade vi upp flygplanet och käkade lunch där. När Jan fixade mat i Toto gick jag och barnen ner till floden och kollade på alla båtar som åkte förbi och kastade pinnar i vattnet.
Flygplanet som står mitt bland husen vid Donaus strand
Efter lunchen körde vi till gränsen, som ligger precis vid floden, men där tog det stopp. Det var kö och den gick fruktansvärt långsamt framåt, det var dessutom över 37 grader. Vi hade väntat oss en ganska smidig övergång, eftersom båda länderna är med i EU, men icke. Efter ett tag tröttnade barnen på att sitta stilla i bilen i värmen, så då fick dom leka i skuggan vid tullkontoret när vi väntade.
Vi fick köra igenom ett vattenbad och bilen blev nersprutad av någon vätska som luktade väldigt mycket klor…
När vi kommit över till Bulgarien så fortsatte vi till Svarta havet och en Camping norr om Varna. Vi var framme runt klockan fem och efter att vi parkerat Toto så spenderade vi eftermiddagen och kvällen på stranden. Det fanns en helt okej restaurang vid vattnet, med en lekplats som barnen knappt kunde slita sig ifrån för att äta. Det var precis lagom varmt i bilen på natten och framförallt, inga mygg(!), så vi alla sov bättre än på länge.
Frukost på campingen, med havet bakom buskarna
På måndagen hade vi bara tänkt köra en kort stund. Det blev inte riktigt så… Det blev ändå några timmar i bilen eftersom vi först irrade bort oss i Burgas och sedan bestämde vi oss för att fortsätta till en camping vid Sozopol, som låg lite närmare turkiska gränsen. Vi hittade en skön plats i skuggan för bilen och sedan gick vi ner till stranden och hängde där från klockan fem till åtta på kvällen. När dagen avslutas så bra, så tänker man knappt på att man spenderat några timmar i bilen under dagen…
I torsdags vaknade vi upp på en parkering i staden Kamenets-Podolsky i Ukraina. Vi hade ställt klockan, så runt klockan sex gick vi upp och började packa iordning vår lilla bobil för att ta oss till den moldaviska gränsen. Det visade sig vara ett bra drag. Vi var framme vid gränsen innan nio och då var det bara en bil före oss. Övergången tog ändå en timme, och sedan var vi i land tre på resan – Moldavien!
Solrosfält fanns det gott om i Moldavien
Vi började köra söderut i Moldavien och hamnade vid lunchtid i huvudstaden Chisinau. Vi stannade till vid en sjö precis utanför staden så att barnen kunde leka av sig och att vi alla kunde äta. Ingen av oss kände för en storstad så istället körde vi direkt mot Transnistrien. Kanske var du lika ovetande om detta (inte erkända) land som jag, tills för bara några veckor sedan? Jan däremot har haft lust att åka dit ett bra tag, men vi hade inte alls planera att åka förbi denna gången. För någon vecka sedan mötte vi en granne som precis kommit tillbaka från sommarens tågluff i Europa. De hade åkt in i Transnistrien och då började vi tänka – det kanske vi också skulle kunna klämma in på denna resan…
Öppet landskap med kullar – MoldavienInte lätt att se vilket körfält man ska ligga i när det helt saknas mittlinjer…
Området, som ligger mellan Moldavien och Ukraina, förklarade sig självständigt från Moldavien 1990. Det har inte erkänts som en självständig stat av omvärlden. Landet får tydligen ekonomiskt stöd från Ryssland, har egen valuta, polis, tull, post, militär, rättsväsende, skattelagar och president. År 2010 tog landet bort krav på inbjudan för att få komma in och några år efter även visumkravet. Gränsen in till Transnistrien överraskade oss ändå lite. Det var en riktig gränsövergång med flera stopp med militärer och stridsvagnar. Övergång gick ändå smidigt, vi behövde bara berätta vart vi skulle bo, betala vägskatt och tala om vad vi hade för ärende i landet.
Precis innan gränsen till Transnistrien
Vi körde mot huvudstaden Tiraspol och stannade till för att köpa lite mat innan vi körde vidare till Red Star Camping. När vi köpt allt och skulle betala så gick det såklart inte att betala med kort… och vi hade inga kontanter (eller jag började ta upp Moldaviska Leu, men här var det ju visst annan valuta också!). Jag och Alice gick ut och letade bankomat, på vägen sprang jag på tre bussar med AIK-supporters. Jag snackade lite med en av killarna och fick veta att det lokala laget FC Sheriff spelade mot AIK ikväll. Vakten vid gränsen hade frågat om vi skulle gå på fotbollen, men eftersom varken jag eller Jan har något om helst sportintresse så vi hade ingen aning om vilken match han pratade om.
Red Star Camping, Tiraspol, Transnistrien
Efter att jag och Alice lyckats hitta en bankomat så gick vi tillbaka till affären och betalade sedan körde vi vidare till campingen, som låg precis i utkanten av staden. Det visade sig att killen som vanligtvis drev ställett var bortrest, i stället var hans bror med familj där. Tur för oss! Både Natalia och Igor var hur trevliga som helst och dom hade två grabbar, Pavlet och Nikita. Perfekt leksällskap till Edvin och Alice 🙂 Vi blev bjudna på soppa första kvällen och satt uppe och pratade. Vi hade så trevligt tillsammans att vi bestämde oss för att stanna en natt till. Dagen efter, i fredags, så visade våra nya vänner oss en skatepark i staden. Barnen lekte där hela förmiddagen med sina cyklar. Alla tre hade hur mycket energi som helst!
Första kvällen på campingen, vi fick soppa av Natalia & IgorPå väg in till skateparken, det fanns en gångväg längs med floden.
Runt klockan 12 så blev det mörkare och mörkare på himlen, det verkade som att det skulle bli värsta åskovädret. Vi packade snabbt ihop oss och Natalia och Piotr gick hemåt med barnen, men vi tänkte gå in i staden och kika. Precis när vi gått så öppnade sig himmelen! Vi hann söka skydd på uteserveringen på en restaurang. Tyvärr så var den inte öppen, utan under renovering. Vi satt där enbar stund medan regnet öste ner ute och åskan dundrade över oss. Det var riktigt häftigt!
När det lugnat ner sig lite så skulle vi gå in till staden, men det blev inte riktigt som planerat den eftermiddagen. Jag halkade med Alice i famnen och båda två dunkade i huvudet i en marmormur. Jag tuppade av och såg stjärnor. Alice började gråta direkt, så hon svimmade aldrig av. Vilken tur! Efter att Jan hjälpt mig upp så tröstade jag Alice och hon verkade inte ha så ont, det verkade som att hon klarat sig! Jag däremot hade fått värsta bulan och hade ont i huvudet. När vi gått några meter så märkte jag att jag hade blod på handen. Jag frågade Jan om jag blödde från huvudet, men han hittade ingenting. Då lyfte jag lyfte på Alice keps och hon var helt blodig på bakhuvudet. Det spred sig snabbt och snart var klänningen helt nerblodad. Iskall skyndade vi in på en restaurang och försökte se hur såret såg ut. Det var på drygt två centimeter och ganska djupt på ena sidan. Vi bestämde oss för att ta en taxi till campingen, som bara låg någon kilometer bort.
Alla har fullt upp 🙂 Om ni kikar in noga så ser ni allt blod bak på Alice klänning..
Vi knackade på hos Natalia & Piotr. Skulle vi åka till sjukhuset, ta in på hotell eller stanna kvar? Vi lyckades tvätta såret och efter en stund så lekte Alice precis som vanligt. Vi bestämde oss för att stanna kvar. Barnen lekte hela kvällen och vi satt och pratade och hade en trevlig kväll. Morgonen efter så sa vi hej då till våra nyfunna vänner och körde mot Moldavien och Rumänien. Barnen var lite ledsna, men förhoppningsvis så ses vi igen någon gång 🙂
Gruppbild med våra vänner!Vi spanade in slottet i Bender på vägen tillbaka till Moldavien.
Just det, Jan har aldrig gångra synpunkter om innehållet i bloggen, men han tyckte bestämt att rubriken för detta inlägget skulle vara ”Transnistrien – och sedan svartnade det för ögonen”. Just den här gången fick han inte riktigt som han ville… Men alla andra gånger i livet så är självklart hans åsikt väldigt viktig 😉
Vi kom fram hela vägen till Lviv i tisdags och gränsövergången gick smidigare än den borde, trots att det tog över två timmar. Jan lyckades nämligen ställa sig i någon typ av Priority Lane… Varför vi fick stå kvar i den kön vet jag inte, men kanske andas Toto en aura av status?! Nej då, det var nog barnen som gjorde att vi fick stå kvar i snabbkön 🙂 Tur det för annars hade gränsen tagit minst det dubbla. Det var lååånga köer och (de ganska buttra) vakterna försökte inte direkt skynda på.
Ett snabbt lunchstopp innan gränsen till Ukraina, det fanns inte en restaurang i sikte…
Vi ordnade en lägenhet i Lviv och när vi kom fram till staden så kunde vi köra rätt in i centrum och möta upp vår värd. Vägen dit var skumpig! Det var kullersten, med spårvagnsspår och höga kanter överallt. Lägg till mycket trafik och hetsiga bilförare. Barnen hade kul bak i bilen i alla fall! Vi fram kanske satt lite mer med andan i halsen, men vi kom fram helskinnade! I en bilkö så började bilen framför köra in till kanten, Jan tog tillfället och körde om. Då upptäckte vi att det stod en ambulans bakom med blåljusen på.. Efter att ambulansen kört förbi så svängde den andra bilen upp bredvid oss och var riktigt arg. Jan bara ryckte på axlarna, det är inte lätt att hänga med trafiken här när man är trött, hungrig, halvblind och dessutom från landet 🙂 Vi fick parkera Toto innanför låsta grindar. Perfekt!
Solen håller på att gå ner, Lviv, Ukraina
Klockan hade hunnit bli närmare 19 innan vi kom fram, så vi slängde in packningen i lägenheten, startade en maskin tvätt och sedan gick vi ut på stan. Barnen sprang runt på gatorna och efter någon timme satte vi och på en restaurang och käkade kvällsmat. Vi åt på en hyfsat fin restaurang och drack en stor stark var för under 200 kronor. Efter maten fortsatte vi vår rundtur i staden och barnen orkade faktiskt springa runt på gatorna fram till klockan tio, sedan var alla fyra trötta. Vi gick tillbaka till lägenheten och alla somnade samtidigt. Lägenheten låg i ett gammalt stenhus, så det var svalt och skönt inne. Vi sov till klockan nio och sedan käkade vi fruskot på rummet innan vi tog en sista sväng på stan.
Barnen fick en varsin blomma av en kvinna som sålde blommor på gatan.
Vid tolv checkade vi ut och började köra mot Moldavien. Det visade sig extremt test för Toto. Vi hade hittat en ”genväg” som visade sig var riktigt jäkla dålig! På långa sträckor kunde vi max köra i 30-40 km/h. Vägen var som vågor, med höga kanter. Trots att vi körde försiktigt så skrapade skyddsplåten i vid två tillfällen. Som tur var klarade vi oss utan punktering, men de enda bekvämligheterna vi hade strök med – AC:n och bilstereons AUX-ingång. När det började bli dags för lunch så körde vi förbi en restaurang som såg lite annorlunda ut. Det visade sig vara ett lokalt bryggeri där man kunde kap med sig öl från tappen i plastflaska. Självklart så var vi tvungna att köpa med oss två 0.75 flaskor öl., för drygt 15 kronor styck. Vi åt lunch och drack en varsin alkoholfri öl från bryggeriet till maten. Sedan var vi redo för några fler timmar i bilen 🙂
Så här fin var vägen stora delar av ”genvägen”Bryggeriet, som också hade restaurang och guidade turer.
Det tog hela dagen att komma drygt 30 mil till nästa stopp på resan: Kamenets-Podolsky. Jan hade läst att det fanns en fin borg där och den ville vi inte missa när i ändå i princip körde förbi. Vi kom fram till staden runt 19 och borgen var det första vi såg. Den var mäktig! Staden ligger innanför en meandersväng i floden och borgen vaktar över ingången. Vi bestämde oss för att sova i bobilen på en parkering, utanför ett hotell, mitt i staden. Personalen på hotellets restaurang kunde engelska och var hjälpsam och sa att vi kunde stå där över natten. Vi åt kvällsmat på restaurangen och sedan gick vi en sväng för att kolla på borgen efter att det blivit mörkt. Runt klockan tio bäddade vi iordning Toto och la oss. Dagen efter väntade ännu en gränsövergång och nästa land på resan, Moldavien.
Ett mäktigt första intryck!Så här fint lyste borgen på kvällen!Vi packar iordning Toto tidigt på morgonen, under tiden fick baren vänta i sina stolar
