Centralasien – Sida 3 – Lilla familjen reser

Baku, lervulkaner & vidare mot Turkmenistan

De senaste dagarna kan sammanfattas med lervulkaner, pampig storstad och matförgiftning blandat biljett- och färjestrul. Låter det som en härlig mix? Nu hoppas vi alla fall att allt är löst och att vi snart är på väg med färjan över till Turkmenistan. Då börjar nästa del av resan: de fem -istan länderna!

I lördags började vi köra österut i Azerbaijan. Här var det motorvägar med perfekt asfalt och vi susade fram i över 100 kilometer i timmen!! Du får diesel för 3 kronor litern, så för 150 SEK fick vi en full tank. Då tankade vi inte ens den billigaste dieseln! Vi fick tips från ägaren på vårt hostel i Ganja att bara tanka på en särskild kedja, eftersom de andra tydligen är rena skiten.

Full tank för 150 kronor!

Vi stannade till vid lervulkanerna i Gobustan (Qobustan) och barnen var överlyckliga. Båda två sprang runt och lekte i leran. De kastade torkad lera i pölarna så att det skvätte över oss. Varken Edvin eller Alice ville åka därifrån, men tillslut tog vi oss vidare mot Baku.

På kvällen gick vi runt i staden, ända tills det var dags att gå tillbaka till hotellet och lägga oss. Baku kändes som en blandning av Mellanösterns och Europas storstäder. Här blandas pampiga byggnader i glas och galen arkitektur, som andas mellanöstern, med gamla stenhus som mer påminner om Budapest eller Prag.

Nu när vi var framme i Baku var det också dags att ta tag i en jobbig del av resan. Som vi avsiktligt skjutit framför oss… Färjebiljetter till Turkmenistan. Vi hade läst innan att det är näst intill Mission Impossible att få vettig information och lösa biljetter smidigt. Saken är den att det är inga passagerarfärjor som går, utan färjor med frakt. Det gör att det inte finns något schema, utan båten går när den är full. Dessutom kan resan ta allt från 17 timmar till 3 dagar, beroende på väder och vind… Jag försökte ringa några nummer till biljettkontoret, men fick inte svar på något. Jan pratade med en kille i receptionen och han lovade att hjälpa oss att ringa nästa morgon.

Toto vid hotellet…
…och precis framför!

På söndagen började jag känna mig dålig, jag hade troligtvis åkt på en släng av matförgiftning. Killen i receptionen fick tag i de som har hand om färjan till Turkmenistan och fick veta att vi skulle ta oss till deras kontor för att fixa biljetter. Trots att jag kände mig dålig så tog vi oss ut till kontoret. De visade sig att det var ett helt uppdrag i sig att hitta dit. Vi snurrade runt i staden och frågade taxichaufförer, folk på gatan, receptionister på andra företag etc… Tillslut parkerade vi bilen och började leta oss fram till fots. Det gick bättre och vi hittade faktiskt! Vi blev insläppta av säkerhetspersonalen, och fick veta att vi skulle ta hissen till fjärde våning. Väl där så var det mörkt och släckt. Då fick vi besked att personalen nog skulle vara på plats imorgon… Det var bara att åka tillbaka till hotellet.

På jakt efter färjekontoret…

Nu hade jag börjat känna mig rejält dålig, så vi gick till rummet och där däckade jag av. Jag spenderade hela dagen på rummet och tyckte synd om mig själv. Jan och Edvin gick ut och såg mer av Baku, medan Alice höll mig sällskap på rummet och betade av film efter film.

Hela familjen vilar på eftermiddagen…

Måndagen skulle bli en bättre dag! Jag mådde inte riktigt lika dåligt och vi bestämde oss för att ta tag i färjebiljetter på allvar. Vi köpte nån typ av biljetter på nätet (som sedan måste bytas till riktiga biljetter av en anställd på färjebolaget). Det man gör är egentligen att betala för en person eller bil från Alat till Turkmenbashi, men biljetten säger ingenting om vilken dag eller tid du ska åka. Antagligen eftersom det inte finns något schema och färjorna går lite hipp som happ. Smart system, eller hur?!

Vi gick upp, käkade lite frukost, och sedan checkade vi ut från hotellet. Jag försökte ringa biljettkontoret gång på gång, utan att komma fram. Vi svängde förbi kontoret, men där fick vi inte komma in utan att veta namnet på den vi eventuellt skulle träffa… Suck. Jag fick i alla fall prata i telefon med en anställd och blev ombedd att åka ner till hamnen i Alat. På vägen dit åkte vi förbi Yanar Dag. Namnet översätts ”brinnande berg” och elden beror på en naturlig gasläcka i berget. Edvin hade sett en bild på denna eld när vi gick runt i Baku och sa att han ville åka dit. Sjävklart ville vi inte göra honom besviken…

När vi väl kom fram till hamnen i Alat, ca en timme söder om Baku, så var det ännu mer strul. När vi väl fått komma in på området så skulle vi hitta biljettkontoret. Det visade sig vara en liten barack bredvid toaletterna. Självklart var det stängt… Några lastbilschaufförer från Turkiet ropade på oss och bjöd på vattenmelon, bröd, oliver, festost och kaffe. Så gästvänliga! Vi satt och pratade en stund och fick veta att de väntat här sedan igår. Kanske skulle färjan gå inatt, kanske skulle den gå imorgon…

Vi visade vår lilla Toto och den ena utbrast glatt ”Mini Hotel” och det stämmer ju perfekt! Vårt lilla minihotell 🙂 Helt plötsligt hade klockan hunnit bli efter fyra och nu var faktiskt biljettkontoret öppet. Vi fick inbytt våra e-biljetter mot riktiga (även dessa utan avresedatum eller tid) och fick veta att färjan skulle komma in vid midnatt.

Alice visar upp Toto

Vi skulle behöva fördriva lite tid, så vi frågade barnen om dom ville åka till lervulkanerna igen. Det blev ett glatt JA! och en stund senare var vi på väg dit. När vi åkte på grusvägen innan vulkanerna så stod det en liten vit Lada på vägen. En kille (han kan inte varit mer än 15 år!) stannade oss och bad oss hjälpa honom att putta igång bilen. Vi puttade, men ingenting hände… Vi testade med startkablar, inte heller det hjälpte. Då tog grabben en pinne och stack ner i bensintanken. Tom! Han frågade om han fick åka med oss upp till vulkanerna. Självklart fick han det!

Vi stannade kvar tills solen gått ner, runt klockan 19. Barnen sprang runt som galningar och hade hur kul som helst. Det är verkligen ett häftigt landskap vid vulkanerna. Rena månlandskapet! Det finns några lersjöar som en kan bada i. Jag hade fått för mig att sjöarna skulle vara varma (hallå, vulkaner?!), men lervattnet var kallt. Behöver jag ens skriva att det inte blev något bad för oss?

På kvällen köpte vi lite proviant och sedan åkte vi ner till hamnen. Vi lagade spagetti med pesto och sedan bäddade vi in barnen i Toto. Vi satt kvar ute och snackade fram tills efter midnatt. Vi hade anat att det troligtvis inte skulle bli någon färja på natten till måndagen. Nu hoppas vi på att den går tidigt på måndags morgon och att den bara tar 17 timmar…

En första natt i Toto och lite mer bobilsfix

Vi lider av nån typ av varannan-dags-syndrom just nu, när vi ena dagen känner att vi kommer hinna färdigt och nästa dag känner smått panik för att vi ALDRIG kommer hinna. Så just nu lägger vi mycket tid på bilen, men vi försöker ända att hitta på nåt kul med barnen varje dag. Som tur är bor vi i en idyllisk by på landet med många sjöar runt om. Det räcker att åka ner en sväng till sjön eller gå på en promenad tycker barnen att det är ett riktigt äventyr.

En kväll på stranden
Cykelpromenad med paus för lite hallon
Lite strandhäng på dagen, vid en av sjöarna hemmavid

I lördags kväll körde vi ner med Toto till en sjö i närheten. Det blev ett perfekt avbrott och dessutom fick vi testa på bobilslivet. För er som undrar – Ja, det var ganska trångt, men faktiskt helt okej! Barnen lekte på stranden, Jan fiskade och jag gjorde yoga på brygga. Alla nöjda helt enkelt! Vi lyckades sova till halv åtta snåret och efter lite frukost var det bara att köra hem och fortsätta bygga på Toto.

Vi har hunnit med en hel del den sista veckan, nu är reservdäcket och en skyddsplåt fastsatt under bilen. Alla gardiner och myggnät är på plats och jag har sytt färdigt tältet över bagageluckan. Jan har byggt ett tackräcke och satt fast takboxen och en markis (ombyggd rullgardin) på taket. Vi har även bytt bilstereo, satt in ett extra batteri i bodelen med uttag för fläkt, kylskåp samt laddning av mobiler etc.

Nu är det mest småfix kvar, förutom köksdelen. Jan har byggt en ställning för gasolköket, men det är i princip det enda som är gjort. Så nu måste vi bygga lite smarta lådor för förvaring av bland annat kastruller, tallrikar, glas och bestick. Det tar vi imorgon.. Sedan väntar jobb för Jan onsdag och torsdag. Fredag hade vi tänkt ha det mesta färdigt, men det lär bli packning som står på schemat om jag känner oss rätt.

Vi har i alla fall bokat färjebiljetter nu, på lördag åker vi från Trelleborg till Świnoujście. Det innebär att vi har fyra dagar kvar (och Jan jobbar två av dessa)… Önska oss lycka till 😉

Vattenskadat pass och ryskt visumstrul…

I förra veckan kom mailet som jag väntat på i en månad – vi hade fått inbjudan till våra transitvisum till Turkmenistan från ambassaden i London. Äntligen! Nu var det svåraste visumet på resan fixat 🙂 Så nu hade vi löst nästan allt pappersarbete och alla (förutom ett) visum inför resan. Vi har skaffat: grönt kort (intyg på bilförsäkring), internationellt körkort, reseförsäkring (med sk. Rysslandsintyg) och visum till Azerbaijan och Tadzjikistan.

Det enda som återstod var det ryska visumet, inga konstigheter tänkte jag och hade inte en tanke på att vi skulle kunna lämna visumcentralen utan att ens ha lämnat in våra pass för att ordna visum… Men så blev det. Trots att jag förberett allting, fixat inbjudan av godkänd turistorganisation, skrivit ut visumansökningar, klistrat på foton och fixat försäkringsintyg blev det blev ingen ansökan om ryskt visum för någon av oss igår.

Jag lämnade in Jans pass först och då fick jag ett barskt ”Han måste göra nytt pass, detta är inte giltigt!” från personen på andra sidan luckan. Jag förklarade att det inte är ett alternativ, vi har redan löst alla andra visum med detta passet. Skulle Jan göra ett nytt pass är inga av de andra visumen giltiga… Personen på visumcentralen var inte alls intresserad av att lyssna på det och blev mer och mer arg. Jag har ingen aning om varför, men jag skulle tydligen sitta tyst… Vi fick tillslut alternativet att betala för fyra visum och skicka in ansökningarna för alla. I samma andetag fick vi också veta att Jan kommer, med största sannolikhet, få tillbaka sitt pass utan visum eftersom ryska konsulatet inte sätter visum i ett vattenskadat pass.

Jans pass blev blött när han var på MC-semester i Storbritannien och Isle of Man förra året. Vi har rest runt en massa med det efter, utan att någon sagt någonting om passets skick. Vi sa tillslut till (den nu, om möjligt ännu, barskare) personen bakom disken att vi struntar i att göra några visum och fixar det på vägen istället. Så typiskt! Det hade varit så skönt att ha alla visum klara innan vi åker, men så blev det inte… Nu är det bara att hålla tummarna att Jans pass går igenom alla passkontroller längs med vägen och att vi får ett ryskt visum i Kazakstan utan bekymmer!

Förvandlingen har börjat!

Nu har vår Opel Combo aka Toto börjat sin förvandling att gå från att vara en vanlig sliten skåpbil med många mil och några år på nacken till att (förhoppningsvis) bli en helt okej bobil…

Vi har haft en del måsten denna våren och sommaren, men för två veckor sedan bockades det sista av på listan – vi sålde vår husbil. Då kunde vi äntligen börja lägga tid på skåpbilen. Jan älskar att riva och plocka isär saker, så han var överlycklig när han äntligen fick tömma bilen, plocka ut innertaket, all inredning, alla stolar och säten. Det enda som återstod var plåtskalet…

Innertaket är borta
Ett första test av sängen…

Efter det plockade han ut airbagen på passagerarsidan, eftersom vi vill att Edvin ska kunna åka fram. Sedan svetsade han takräcke och byggde en ram och skiva som madrassen ska ligga på. Tanken är att vi ska fästa den i innertaket, med madrass och allt, när vi kör. Han har gjort tusen andra saker med bilen, men jag vet knappt vad det är han gjort 😉 Vi bestämde oss för att strunta i att ta med en Porta Porti. Istället tar vi med en potta som barnen kan använda. Då får vi betydligt mer plats för mat och så slipper gasolköket stå ovanpå toaletten och bredvid vattendunken… Det kändes som en potentiell sanitär olägenhet, så det var nog en bra idé att skippa toaletten.

Jan plockar ut krockkudden
Endast plåtskalet är kvar…
Här testar vi så att allt får plats (men nu har vi skippat toaletten)

Det känns skönt att äntligen börjat med bilen, men det är fortfarande massa som återstår: bygga ett ställ för gasolköket och platsbygga en låda för mat, kastruller , tallrikar etc, bygga en låda med pysselböcker mellan barnen, göra iPadställ i baksätet, fästa markisen, svetsa fast en skyddsplåt under bilen, förstärka fästet för reservdäcket, bygga ett dolt kassaskåp, sätta myggnät vid fönstren, hänga upp gardiner för att få bort solljus och insyn samt sy ett tält att sätta över bagageluckan (säkert plus ett antal saker som jag förträngt/glömt).

Vi målar undersidan av sängen, som kommer vara i taket när vi kör
Igår kunde jag och Edvin testa sängen

Trots att de flesta sakerna på listan ovan fortfarande inte är påbörjade så känns det som att allt börjar falla på plats. Tur det, för Jan jobbar in i det sista så han har inte så mycket tid över för att bygga på bilen. Jag däremot har bara ett (!) enda arbetspass kvar och sedan väntar över sex månaders ledighet. Så.Jäkla.Härligt! Och nu är det mindre två veckor kvar till avfärd 🙂

När planerna ändras – fördelen med att resa utan spikat schema

Fördelen med att resa som vi gör, med bara lösa planer och utan att planera allt för mycket så ger det oss den bästa förmånen: det är enkelt att ändra sig! Ofta när vi ska åka iväg ut och resa så ändras planer in i det sista och så verkar det bli även denna gång. Det blir ingen enkelbiljett för Toto till Mongoliet. Istället får vår lilla bobil komma hem till Sverige igen efter en rundtur i Centralasien…

Det är några saker som gjort att vi fattat det här beslutet:

Själva huvudmålet med resan har hela tiden varit de fem -ISTAN länderna: Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan och Kazakstan.
Jag har ett tag känt att jag gärna vill köra hela vägen tillbaka till Sverige. Detta gjorde att jag kollade på att köra hem över Ryssland i November. Det kändes inte som ett lockande alternativ…
Vädret – ”In October, weather conditions in Mongolia make it a relatively bad trip destination” . Temperaturen ligger tydligen mellan -7.0°C och +7.0°C, men det kan bli så kallt som -27°C!!
Importtullar, byråkrati och annat krångel med bilen… Jag hade fått för mig att det skulle vara relativt enkelt att göra sig av med bilen i Mongoliet, med det var det visst inte. Man får en stämpel i passet vid inresa att man åkt in med fordon och sedan kan man inte lämna landet bara så där, utan fordonet. Visst, allt går att lösa, och vi hade säkert gjort det på ett eller annat sätt. Men detta i kombination med vädret och tanken på att köra bilen hem till Sverige redan börjat gro gjorde att det var ganska enkelt att fatta ett beslut.

Allting föll på plats när Jan en kväll sa: men vi kanske bara ska skita i Mongoliet och köra hem från Kazakstan. Då slipper vi kylan i Mongoliet och allt krångel med att lämna/sälja bilen, dessutom får vi hem vår lilla bil igen. I samma stund som han sagt det så insåg båda två att denna resväg känns helt rätt. Vi blir visst inte av med Toto i första taget… Förutsatt att bilen håller dryga 1500 mil.

Kanske tycker ni att det är konstigt att vi hoppar över just det landet som var slutmålet med resan? Så är det när vi ska ut och resa 🙂 Vi känner inte att vi missar Mongoliet istället sparar vi landet till ett annat tillfälle. Resa Transsibiriska Järnvägen står fortfarande med på min lista över saker jag vill uppleva. Så en tur med tåg från Ryssland, genom Mongoliet och vidare till Kina blir ett givet resmål en sommar om några år!

Visumförberedelser och preliminär resrutt

Tiden går fort och nu inser jag att det bara är en månad kvar tills vi ska åka… Helt galet! Nu gäller det att ta tag i allt och börja bygga om vår kära Toto, så att den går från att vara en trist gammal Opel Combo till att bli en grym bobil! Vi har dessutom börjat fundera lite på resväg… Vägen genom Europa ner till Turkiet är ytterst oklar, men sedan har vi spikat länderna vi åker genom:

Turkiet
Armenien
Georgien
Azerbadjan (e-visa)
Turkmenistan (Transitvisum)
Uzbekistan
Tadzjikistan (e-visa)
Kirgizistan
Kazakstan
Ryssland (Turistvisum)
Mongoliet (Turistvisum)

När jag kollade kartan så landar den på strax över 1600 mil!
Karta från Roadtrippers https://maps.roadtrippers.com/?a2=t!24638235&lat=50.36596837767843&lng=30.170503172234817&utm_campaign=trip&utm_medium=share&utm_source=copy&z=2.212223741043288

Nu när vi satt rutten så har vi också kunnat börja lite smått med alla pappersförberedelser: Internationella körkort och det första visumet är ordnat – till Azerbadjan. Den andra visumansökan är inskickad till Turkmenistans Ambassad i London. Tydligen så har Turkmenistan färre turister per år än Nordkorea och är ett av de svåraste länderna i världen att få visum till…

För att göra det hela lite mer tråkigt så är enda chansen till ett turistvisum att man bokar hela resan med en resebyrå och har guide med sig i princip dygnet runt. Inget roligt alls för oss som inte gillar att boka saker i förväg och dessutom vill upptäcka lite på egen hand. Som tur så finns det ett alternativ till turistvisumet – Transitvisum. Detta har dock några begränsningar: det är krångligt, gäller i max fem dagar och de gränser man fyller i för in- och utresa går inte att ändra… Kanske inte optimalt, men vad ska en göra när inga bättre alternativ finns?! För att göra det hela lite mer spännande så anger de flesta på nätet att det är runt 50% chans att få avslag. Vi håller helt enkelt tummarna för att våra ansökningar ska slinka igenom 🙂

De enda visum som återstår nu är till Tadzjikistan, Ryssland och Mongoliet. Sedan behöver vi lösa reseförsäkring och försäkringsintyg (krävs för det ryska visumet), grönt kort (intyg att bilen är försäkrad) samt Letter of Inventation för det ryska visumet. Sedan är vi nog redo! Tur det för visumansökningar och annat pappersarbete inför resor är urtråkigt!

Strul, strul och lite mer strul med bilen…

Vår ståtlige Opel har visat sig vara något opålitlig och gett oss en hel del bekymmer de senaste veckorna. För en dryg månad sedan så åkte Jan in och besiktigade bilen. Då fick den ett gäng tvåor som han sedan dess har lagt en del tid på att försöka lösa: rost på båda bromsrören bak, vindrutetorkarna stod för högt upp och passagerardörren hakade inte i när man öppnade handtaget.

När Jan skulle byta bromsrören så satt det ena helt fast. Han behövde värma loss det och under tiden fick jag stå med brandsläckare och vattenslang redo. Bara för att göra det lite mer spännande stod bilen nära husväggen och ganska tätt parkerad vid våra bilar och husbilen. Efter en stund ropade barnen och jag gick dit eftersom Jan var under bilen och smutsig. Otålig som min käre make är så fortsatte han värma på röret. Rätt var det var så sprack oljeslangen och brinnande olja sprutade ut under bilen. Jan ropade på mig, men jag hörde inte så han fick springa efter slangen och lyckades släcka elden. Usch, det var nästan tur att jag inte var där!

När han äntligen fått loss bromsröret och skulle sätta dit det nya märkte han att det inte passade. Han hade beställt två till högersidan… Ni som känner Jan kanske inte blir så förvånade över att han ändå lyckades göra nya fästen och få fast bromsröret ändå! När han äntligen löst alla tvåor och tänkte att nu jäklar ska bilen gå igenom besiktningen så startade inte bilen… Startmotorn var helt död och vi insåg att vi aldrig skulle hinna få hem en ny startmotor innan tidsfristen för efterkontroll gått ut. Så vad gör man? Jan skruvade bort startmotorn och lyckades få den att snurra. Kanske skulle det gå att besiktiga bilen, OM han kunde få draghjälp igång och OM han slapp stänga av motorn under besiktningen…

I fredagsmorse ringde Jan och frågade om han kunde göra en efterkontroll med bilen igång och fick till svar att det skulle gå att lösa. Nöjd bokade han en tid och bad en granne komma och dra igång bilen. Då vägrade bilen självklart att starta. Jan ringde upp besiktningen och förklarade situationen och fick veta att han kunde dyka upp när som helst under dagen. Det vara bara att dra ner bilen till gårdsplanen, krypa under och börja skruva. Han höll på hela dagen och till slut löste han det och åkte in till besiktningen.

Det var bara det att nu lyste lampan att batteriet inte laddades och att ABS:en inte fungerade… Suck! När han väl kom fram till besiktningen och besiktningsmannen hoppade in i bilen var det första han sa – ABS-lampan lyser så jag kan inte besiktiga bilen. Jan svarade ”ge mig två minuter” och körde iväg till en brant backe, stängde av motorn och rullade igång. Återigen hade han tur och ABS-lampan slocknade.

Bara för att göra det hela ännu mer likt en dålig komedi så visade det sig att Jan missat en av tvåorna… Det var inte bara rost på båda bromsrören bak, det var även rost på ena bromsröret fram… Så med fyra tvåor av fem släckta körde Jan hemåt. Bra jobbat ändå, eller vad säger ni?

I helgen köpte vi ett bromsrör till höger fram och det bytte Jan ganska enkelt (att det var ett annat fäste så att han fick göra en speciallösning vågar jag knappt skriva här efter alla felköp och missar som vi lyckats med det sista, vilket i sig måste ses som nån typ av bedrift?!…) I dag blev det samma pärs att ta sig till besiktningen, men vet ni? Nu har vi äntligen en bil som är godkänd och åtminstone på pappret är fullt körduglig!

För er som tänker – vilka idioter! Köra runt med en bil med krånglande startmotor, ett batteri som eventuellt inte laddas och med en ABS-lampa som varnar, så kan jag lugna er med att vi självklart kommer att åtgärda detta. Sedan, om ungefär sjuttioåtta ytterligare felköp och oändliga timmar skruvandes under bilen så kan vi äntligen börja bygga om den invändigt… Och så är det väl bara att hålla tummarna att bilen krånglat färdigt och kommer att rulla alla mil till Mongoliet utan bekymmer 🙂