Kategori: Kazakstan

Toto har tagit oss genom hela Ryssland, med läckande växellåda, motorolja som borde bytts för flera hundra mil sedan, ett tätt dieselfilter, tre däck som behöver pumpas varje morgon och fyra däck som är i total obalans som gör att bilen skakar och är allmänt otrevlig i hastigheter runt 100 km/h… Tur att Ryssland ändå har bjudit på hyfsade vägar så att Toto har klarat sig utan ytterligare skador, men samtidigt inte alltför bra som hade lockat till högre hastigheter 🙂 För nästan en månad sedan, när bilen kändes skrotfärdig i Osh hade vi inte kunnat drömma om att vi skulle ta oss så här långt! Vi hade i och för sig börjat tvivla på Totos förmåga att ta oss hem till Sverige igen redan i Georgien, men nu är vi ruskigt nära.

Vi är inte så bra på att planera resor och kolla upp saker innan. Om vi hade gjort det, så hade vi  kollat upp att färjorna från Sankt Petersburg till Stockholm går en gång per vecka. Vårt transitvisum i Ryssland gäller till 25 oktober, men färjorna går den 21:a och 27:e… Vi hade därmed två alternativ, skynda på och hinna med färjan den 21:a eller köra till något av grannländerna och färja därifrån. Vi insåg ganska snart att det skulle bli alldeles för stressigt att hinna med färjan den 21:a, så istället skulle det få bli en sväng till Estland eller Finland innan Sverige.

På onsdagen (16/10) korsade vi gränsen i Mashtakov på eftermiddagen och övergången gick förvånansvärt smidigt. På en timme hade vi lämnat Kazakstan och var inne i Ryssland. Vi tog oss hela vägen till Samara och hittade till Hotel 19 i mörkret. Receptionisten var rent ohövlig så snart hon förstod att vi inte kunde ett ord ryska, men vi lyckades ändå fixa ett rum. Precis som väntat i Ryssland, eller?! Vi ser det som ett måste att vara extra trevliga när vi blir bemötta av någon barsk, bitter person… Det är alltid kul att se minspelet när en verkar oberörd av det otrevliga bemötandet. 

I torsdags (17/10) gick vi upp tidigt, precis som de senaste fem dagarna när vi korsat Kazakstan. Nu börjar det kännas att vi har spenderat många, långa dagar i bilen, med tidiga morgnar och sena kvällar. Dagen gick ändå fort, trots att vi blev stoppade av polisen tre gånger. Det enda poliserna ville se var körkort och sedan fick vi köra vidare. Vi har varit väldigt noggranna med att köra enligt hastighetsgränserna, trots att det ibland är näst intill omöjligt att veta vad det är för hastighet. Ofta är den en skylt med ett sträck över ex 70. Det enda vi vet är att det INTE är 70 och vi kan ana att det är fortare…

Helt plötsligt var det i alla fall kväll igen och dags att leta boende. Vi har varit vana vid att det mörknar mellan sju och åtta på kvällen, men här mörknade det betydligt tidigare tidigare. Redan innan klockan sex börjar det skymma, så återigen fick vi leta motell i mörkret. Vi hittade mysiga Berloga utanför Zubova Plyana cirka 60 mil efter Samara. 

Vi startade fredagen (18/10) med att köra mot Moskva. Vi hade lite mer än fyrtio mil och sedan var vi framme i mångmiljonstaden. Vi stannade till vid ett köpcentrum och köpte ett par jeans var till mig och Jan. Vi har bara haft med oss ett par byxor var och vi har legat på backen och bytt däck, burit barn som ALLTID sätter skorna på låren etc etc utan att ha tvättat byxorna på två veckor. Nu var de rejält smutsiga…

Vi blev snabbt trötta på köpcentret, så vi hittade ett hotell en bit ifrån och körde dit. Nu hade det hunnit bli mörkt och det var mycket trafik. När vi kom fram till adressen så var det inte en enda skylt om något hotell. Jag gick ut och snackade med ett par killar som gjorde allt för att hjälpa oss. De kunde lite engelska så vi gick runt i området tillsammans och letade. Tillslut gav vi upp och de tipsade om ett hotell lite längre ner på gatan, Alva Donna Hotel. Vi körde dit och när vi kom fram så hade den ena killen sprungit hela vägen för att hjälpa till att översätta när jag skulle ordna rum. Så hjälpsamma!

På lördagen (19/10) vaknade vi till hotellfrukost och efter att vi käkat pannkakor, gröt och mackor gick vi mot tunnelbanan som skulle ta oss in till Moskva. Det var runt 15 grader och mulet, men åtminstone uppehåll. Vi tog tunnelbanan in till Röda Torget och sedan strosade vi runt. Efter någon timme var vi alla trötta, så då tog vi tunnelbanan tillbaka till hotellet.

Vi fick gå 1,5 kilometer och på vägen käkade vi lunch och barnen lekte på två olika lekplatser. När vi kommit fram till rummet funderade vi på om vi skulle stanna en till natt i Moskva, eller om vi skulle fortsätta norrut dagen efter. Tillslut bestämde vi oss för att fortsätta. Det som avgjorde var en kombination av kylan och att nästa resa lockar. När vi kommit hem så tar vi ju ryggsäckarna och reser runt i världen till slutet på januari. 

I söndags (20/10) åt vi frukost på hotellet och sedan körde vi mot Sankt Petersburg. Ryssland är stort och det är mycket tung trafik. Vi har valt att inte köra på stora betalvägar och då tar det lite längre tid, men vi ser mer av landet. Samtidigt kan vi inte köra fort med bilen, eftersom alla däck har skeva fälgar och är ruggit obalanserade. Vi hade inte tjänat så mycket tid på att ta motorvägar helt enkelt.

Vid lunchtid körde vi förbi ett lekland som hade (halvtaskig) matservering. Vi stannade till så att barnen kunde leka av sig. Under tiden skiftade Jan däck på bilen och fyllde på olja i växellådan. När klockan började närma sig 17.30 letade vi efter motell längs med vägen. Hittills har det varit gott om motell, men nu tog det två timmar att hitta rum för natten!

På måndagen (21/10) vaknade vi för en gångs skull INTE av en klocka. Eller, egentligen är det bara sedan vi lämnade Almaty som vi ställt klockan och börjat köra tidigt på morgonen, men det blir snabbt en vana. Vi åt frukost på motellets restaurang innan vi körde mot Sankt Petersburg. Vi hade inte ens 20 mil in till staden så vid lunch hade vi hittat hotellet Silver Shere Inn. Hotellet var fantastiskt, med otroligt hjälpsam personal (som kunde engelska!!)! Efter att vi checkat in och parkerat bilen gick vi ut och åt lunch på en koreansk restaurang. Eftermiddagen spenderade vi i ett mulet och kallt Sankt Petersburg.

Efter några timmars sightseeing gick vi tillbaka till hotellrummet och försökte boka färjebiljetter. Det verkade vara något fel på hemsidan, det kom upp Error när vi försökte boka. Jag ringde kundtjänsten, men självklart var det stängt. Efter x antal försök gav jag upp. Vi fick helt enkelt åka till Tallinn och köpa biljetter i hamnen. Tänk, nu har vi bara två dagar kvar i Toto och sedan är vi hemma. Skönt, tråkigt, konstigt, allt på en och samma gång….

Det tog oss fem dagar att korsa hela Kazakstan. Vi körde från att solen gick upp till solnedgången varje dag, med några välbehövliga stopp på vägen. Vi har bland annat fått se havet som försvann (men nu är på väg tillbaka), delar av en rymdraket och mött en sällskapssjuk kamel… Landet har, precis som väntat, bjudit på raka vägar och öde landskap med platt ökenstäpp. 

Vi började lördagen (12/10) med att äta frukost i Almaty, på European Backpackers Hostel, sedan började vi köra österut. Det var gott om poliser, antingen körde de på vägen, eller så stod de med hastighetskamera vid avfarterna… Vi klarade oss ända till eftermiddagen innan vi blev stoppade. Jag hade kört för fort på en 60-väg. Ingen av poliserna kan engelska, men de är snabba på att ta fram google translate och översätta. 

Jag förstod att jag kört för fort, men tänkte att så länge de inte säger hur fort jag körde så kanske de inte hade fotat och saknade bevis… När polisen sa att jag kört i 95 protesterade jag, så fort hade jag absolut inte kört. Jan följde med bort till polisbilen, där hade de en kamera och jag var på bild i 82 km/h. Polisen ville ha 200 dollar, men Jan lyckades (precis som alltid!) få ner boten till fem euro. Polisen tog emot pengarna, men innan vi hann köra blinkade de med blåljusen åt oss. En av poliserna kom tillbaka med sedeln och pekade på barnen. Tydligen skulle Edvin & Alice få sedeln istället. Polisen vs. Jan 0-1.

Vi avslutade lördagen med att leta efter någonstans att sova i de sista solljuset. Tillslut hittade vi ett hostel i Taraz och checkade in. Det fanns en mataffär och restaurang i närheten så efter att vi fått lite mat i magen gick vi till rummet och la oss. Vi hade tagit oss betydligt kortare än tänkt, men trafiken i Almaty och vägarbeten i kombination med stundvis riktigt dålig väg gjorde att vi bara lyckades köra 50 mil på nästan 10 timmar.

På söndagen (13/10) gick det fortare fram och vi betade av mil efter mil. Det var motorväg med två filer i stort sett hela dagen, så vi kunde hålla en bit över 100 km/h. Det var länge sedan! Från klockan 07 till en bit efter 19 hann vi köra 80 mil, med ett par intressanta stopp på vägen. Det första stoppet var staden Turkistan och Yasaui Mausoleum. På resan har vi passerar en hel del städer längs med sidenvägen med galet vacker arkitektur och gamla mausoleum och moskéer. Det här var ingenting i jämförelse med städerna Khiva, Bukhara och Samarkand i Uzbekistan, men det gav ändå en chans för barnen att springa av sig.

En bit utanför Turkistan låg ruinerna av stadsmuren till den gamla staden Sauran. Det passade perfekt att stanna till där för att laga lunch innan vi fortsatte. På eftermiddagen passerade Toto 40 000 mil! Det kändes mäktigt. Vi hade stundvis under resan tvivlat på att bilen skulle komma över 400 000 kilometer, men nu var siffran nådd. Heja Toto! Vi tog oss till staden Zhosaly och letade hotell i mörkret. När vi väl hittat boende var det två trötta vuxna och två pigga barn som gick in på rummet. Kanske inte den bästa kombinationen, men efter en stunds busande lyckades vi alla somna.

Det är dumt att bryta ett mönster, eller hur?! Därför ställde vi klockan tidigt även på måndagen (14/10) och fortsatte köra ytterligare 60 mil. Efter en stund kom vi till Baikonur Cosmodrome. Det är en rymdbas, som ligger mitt ute på stäppen i Kazakstan. Kosmodromen byggdes av Sovjet under 50-talet och leasas idag av Ryssland. För att komma inom området krävs ett speciellt tillstånd och eftersom vi saknade detta kunde vi bara köra förbi och se stationen på håll. Vi stannade till vid vägen och där låg det tre bränslekapslar från ett rymdskepp. Häftigt!

Tjugo mil senare hade vi kommit hela vägen till staden Aralsk. Alla känner väl till Aralsjön, havet som försvann?! Staden, som tidigare hade en hamn vid Aralsjön, var en sorglig historia och det var blåsigt och kallt. Det är tydligen mycket sand- och saltstormar som härjar i området efter att havet sjönk undan. Landet har ett enormt projekt för att försöka återställa vattennivåerna i Nord Aralsjön och det verkar faktiskt som att vattnet är på väg tillbaka. Då kanske staden återfår sin forna glas och stolthet…

Vi stannade till på en rastplats en bit efter Aral för att kontrollera lufttrycket i däcken. Där mötte vi en kamel som sökte lite sällskap (eller mat?!)… Den kom fram till bilen och lutade sig mot karossen. När vi flyttade på oss gick den fram till en lastbil istället. När kamelen såg att vi var kvar så sprang den mot bilen… Jag hann precis få upp rutan innan den hann sticka in nosen 🙂 Vid 18-tiden stannade vi till på ett motell längs med vägen och för en hundralapp fick vi ett rum.

På tisdagen (15/10) körde vi, i vanlig ordning, från soluppgången tills solen gick ner… Nu hade Jan lyckats få ryggskott, det började göra ont redan igår, men under dagen blev det värre och värre. Det enda spännande som hände på hela dagen var ett trasigt däck precis innan solen började gå ner. En remsa hade slitits av från däcket, men det hade inte gått hål ännu. Eftersom däcket ändå var förstört fortsatte vi köra. Vi hade bara en bit kvar till nästa lastbilsstopp med motell, kanske skulle vi klara oss dit innan däcket small?! Det gjorde vi så klart inte! Efter en liten bit small det till och däcket trasades sönder. Det vara bara att stanna, plocka ner reservdäcket som satt fast under bilen och byta däcket. Jag gjorde det mesta, men Jan har ibland svårt att låta bli att hjälpa till trots att han inte borde. Efter däckbytet fortsatte vi några kilometer till nästa lastbilsstopp med motell och tog in där för natten.

Nu var det helt plötsligt onsdag (16/10) och vi var inne på femte dagen på vår resa genom Kazakstan. Vi hade kört mellan tio och tolv timmar varje dag och alla var ganska möra. Trots det tyckte Edvin att det var helt okej att gå upp på morgonen. Han förklarade för Alice ”Då kommer vi fortare hem till vårt hus”.  Vid halv sju åt vi lite frukost på rummet och sedan började vi köra mot ryska gränsen, som låg 25 mil bort. Nu var vi återigen utan reservdäck och vi hade 20 mil tills vi var i Uralsk och sista staden för oss i Kazakstan. Vägen dit var rak och öde, vi höll tummarna att däcken skulle klara sig och körde extra lugnt. Problemet är att det nåt fel på stötdämparen vid högra framdäcket, plus att fjädern troligtvis rykt av en bit. Detta gör att däcket slår i en vass metallkant, vid varje  ojämnhet, hål eller gupp, som tillslut nöter hål på däcket. Nu hoppas vi att Ryssland BARA har jämna fina asfaltvägar utan ett endaste hål 🙂

Vid lunch hade vi kommit fram till Uralsk och lyckades hitta ett begagnat reservdäck, med innerslang, för 75 kronor. Efter att vi ordnat däcket tankade vi och köpte upp våra sista tenge. Det blev tre hamburgare, till Jan och barnen, nudlar till mig, två kaffe, en cola, en insektnyckelsats och en radiostyrd militärjeep till barnen. Nu var vi redo för Ryssland!