Asien – Sida 3 – Lilla familjen reser

Lugna dagar vid en liten oas i Armenien

I måndags körde vi mot Armenien. Vi hade runt 30 mil från Vardzia till campingen utanför Jerevan. Som vanligt underskattade vi tiden det tar att ta sig fram här… Eftersom vi dessutom hade en bot som behövde betalas på ett bankkontor och en gränsövergång så blev det runt 12 timmar i bilen… Det kanske var tur att vi inte visste att vi skulle komma fram till campingen klockan 20.30 i ösregn, åska och strömavbrott… men vilket ställe vi kom till! Ett riktigt guldkorn!

Mot Armenien!

På vägen från Vardzia så körde vi förbi Tmogvistsikhe. Det var ett fort i ruiner, men den mäktiga, branta stentrappan ner till floden var fortfarande kvar. Det märks verkligen att Georgien är ett land som är präglat av krig. Här finns det gott om fort, borgar och allt är gärna byggt så oåtkomligt som möjligt. På en pelare, i berget eller på en bergssluttning mot floden. Inget verkar för krångligt!

Ser ni den galna trappan till floden?

Vi tänkte att det var lika bra att betala av boten innan gränsen, eftersom vi var rädda att gränspolisen trodde att vi försökte fly landet med boten obetlad. Det kändes inte riktig som att det var värt det besväret för 50 Lari (150 SEK). Så vi svängde förbi Akhalkalaki (vilka namn!) och stannade vid ett bankkontor. Där fick jag snabbt hjälp att betala boten i en automat. Sedan fortsatte vi på halvtaskiga vägar mot gränsen. Vi var framme vid lunchtid. När vi skulle ut från Georgien så sa gränspolisen att vi har en obetald bot… Det hade nog inte hunnit registreras i systemet att vi precis betalat den. Vilken tur att vi kunde visa upp ett kvitto.

Här är många polisstationer glasbyggnader som ser ut som rymdskepp. Glaset är för att visa på öppenhet, men det är kanske inte optimalt för klimatet här?!

I övrigt gick det smidigt ut från Georgien. In i Armenien tog lite mer tid, vi behövde fixa försäkring för bilen och tulla in den. Allt som allt så tog gränsövergången 1,5 timme. Under tiden så hade det börjat regna ute och när vi började köra i Armenien så kom ett åskoväder ikapp oss och en hagelskur gjorde att marken blev helt vit. Temperaturen föll snabbt, från en bra bit över 20 grader till under 10. Vi var ganska högt upp, över 2200 meter över havet, så temperaturen kan ändras snabbt.

Vi hade tänkte stanna efter gränsen och laga mat, men hade inte lust att stå ute i regn och snålblåst så vi körde vidare. När vi kommit till nästa större stad så tog vi ut pengar och käkade på restaurang. Efter maten fortsatte köra mot en camping som vi blivit tipsade om, Camping 3 Gs. Vägarna och trafiken var av varierad kvalitet. Om rondellerna i Georgien var besvärliga så var ”rondellerna” här endast en fyrvägskorsning som man tagit bort rödljusen från…

Höghus utanför Jerevan

Vi kom fram till Yerevan precis innan det mörknade, men det var ganska mycket trafik så det tog sin tid att komma över till andra sidan. Sjävklart började det åska och regna samtidigt som solen gick ner. Så vi körde i mörker, men med många blixtar som lyste upp himmelen, mot campingen. Det var svårt att se någonting eftersom regnet bländade och vägarna här saknar både mittlinje och vägsträck. Vi kom fram till campingen runt 20.30 och precis när vi kom gick strömmen i hela området! Vi fick hjälp att koka upp vatten så att vi kunde ”laga” pulvermos, precis när vi gjort det så slutade det regna så Jan kunde steka upp lite korvar till honom och barnen. Alla var rejält trötta efter dagen. När Jan bäddade iordning Toto satt jag med barnen och målade i köket, sedan kröp vi alla in i bilen och la oss.

God morgon!

På tisdagen vaknade upp till strålande sol och blå himmel! Vilket ställe vi vaknade upp på! Precis på bergssluttningen, med en fantastisk utsikt. Fina byggnader med schyssta detaljer och i mitten en pool. Här skulle vi trivas! Här var det en härlig blandning av folk som tältade, små husbilar och overlandbilar och en riktigt skön stämning.

Toto och ett gäng andra bilar

Vi trivdes faktiskt så bra att vi stannade hela tre (3!!) nätter på stället. Barnen hade några andra barn att leka med och vi ganska nöjda i skuggan vid poolen. Det tog bara lite över tre veckor för att få första dagen med (det som de flesta förknippar med) riktig semester – en hel dag vid poolen och bara slappa!

Enda kruxet var att vi behövde handla mat, vilket skulle innebära att vi behövde hissa upp sängen i taket. Vi satt och snackade med en familj från Polen som bodde på campingen och killen, Bart, erbjöd sig att ta med Jan i deras Lada till närmsta större affär. Det visade sig att de hyrt en vass Lada på Hertz här i Armenien för runt 4 000 SEK under två veckor. Det enda som fungerade riktigt var mugghållaren och mobilhållaren… Den gick på tre cylindrar, däcken var blankslitna, rutorna gick inte att köra upp helt och det ena efter det andra. Perfekt bil med andra ord 🙂

Ena köket på Camping 3 Gs
Fina detaljer överallt!
Del av andra köket
Det var verkligen ett happy place!

De behövde beta av sex affärer för att få allt köpt, de fanns ost i ena, öl i den andra etc. och mjölk i den sjätte. Mjölk är visst svårt att få tag på här och en armenier sa skämtsamt ”om ni hittar en ko så hittar ni mjölk”. När Jan var iväg och handlade så varvade jag och barnen häng vid poolen med att cykla vid Toto. Snacka om att Edvin & Alice var nöjda!

Full fart nerför backen!

På onsdagen åkte Jan till en verkstad intill för att försöka få Toto lagad, men där fick han samma besked som på förra verkstaden. Eftersom vi hade en diesel så kunde mekanikerna ingenting göra… Efter att Jan kommit tillbaka till campingen så kröp han under Toto och det var ingen vacker syn! Han kunde bland annat se att bultarna som höll fast skyddsplåten var helt böjda, fästen till bromsrören och dieselledningen var helt av så allt hängde i luften. Dieseltanken har fått mycket stryk, med är tack och lov hel! Kanske får vi lämna in Toto på en liten genomgång när vi kommit till Baku i Azerbadjan…

Barnen har byggt en koja
Frukost med skaplig utsikt!

Förutom att hänga vid poolen, cykla på parkeringen, måla och hänga med grannarna här på campingen så har vi inte gjort någonting. Två sköna dagar med andra ord! Men idag, torsdag, är det dags att röra på oss igen. Tanken är en dryg timme norrut till Sevan i Armenien, men vem vet, kanske blir det 12 timmar i bilen, med gränsövergång och halvtaskiga vägar, till Tbilisi?!

Palolem Beach 2016 vs. 2019

Igår kom vi tillbaka hem till Sverige. Resan gick bättre än väntat, vi kom med alla flyg även om det var på håret. Efter att först ha åkt taxi en och en halv timme till flygplatsen, väntat på flyget, åkt strax över fyra timmar till Doha, väntat på flyget och sedan åkt nästan sju timmar hem så var vi ganska trötta när vi väl landade. Vi kom hem till ett stort, tyst och kallt hus. Ungefär allt det som Indien INTE är 🙂

När man besöker ett ställen man tidigare varit på så är det väl på sin plats att jämföra lite och fundera över vad som hänt sedan sist?! Vi kunde ganska snabbt konstatera att det mesta var sig likt, men det fanns så klart en del förändringar…

Bad med barnen 2019…
… och 2016!

Cash is still King – men kanske inte riktigt lika mycket…

Jag skrev lite kort i ett tidigare inlägg om att staten, helt plötsligt över en natt, gick ut med att alla sedlar på 500 och 1000 rupier (1000 rupier är cirka 120 kronor) var helt förbjudna. Istället skulle man samma dag börja med helt nya 500 och 2000 sedlar. Enda problemet var att det knappt fanns dessa nya sedlar. Så vad hände då? Bankerna fick hålla stängt och folk stod i oändliga köer till bankomater som man trodde kanske, eventuellt skulle fyllas på med sedlar snart. Mitt i allt detta landade vi fyra, som aldrig har med några USD i reserv. Detta gjorde att vi var helt utan pengar när vi landade en kväll på flygplatsen i Mumbai… Typiskt oss, och aldrig lär vi oss heller. Vi har fortfarande aldrig med några pengar när vi åker iväg. Vilket även denna gång gjorde att vi fick sätta oss i en taxi utan en rupier, eftersom bankomaterna på flygplatsen var trasiga 🙂 Men åter till 2016… Som tur är tänka vi alltid att allt går att lösa, så vi ordande boende som vi kunde betala med kort och dagen efter tog vi en taxi in till Colaba och Café Leopold, som är ett riktigt turistställe där vi gissade att man kunde betala med kort (alla som läst Shantaram vet vilket café det är). Där lyckades vi få caféet att betala taxin och lägga det vår nota. Smart va? Vi lyckades sedan få tag i en bankomat som fungerade och fick ut lite kontanter efter att ha köat en bra stund. Det var dock gräns på några tusen rupee per kort per dag, så pengarna vi fick ut räckte inte länge…

När vi sedan tagit oss ner till Palolem så fick vi leva på krita på alla ställen och sedan betala när vi fått ut pengar. Jan fick gå upp vid 4 på morgonen och gå upp till Canacona och stå i kö, sedan kom han tillbaka vid lunch UTAN pengar eftersom bankomaten inte fyllts på ännu. Så här höll det på och sedan, en kväll när vi gått in allihopa och köat i några timmar så fylldes bankomaten på och folk började få ut pengar. Skulle pengarna räcka till oss? Som tur var gjorde den det, då hade vi nog med pengar för att klara oss i några dagar och sedan var det samma visa en gång till. Det var fortfarande ont om pengar när vi åkte hem efter en månad. Vi mötte till och med turister som valde att åka hem eftersom dom inte orkade med att aldrig ha pengar och behövde lägga så mycket tid på att köa till bankomater. Inga ställen här tog kort 2016, men idag tar faktiskt flera restauranger kort, så kanske lyckades staten med att öka kortanvändningen och minska kontanthanteringen. Kanske lyckades de till och med få bort en del svarta pengar. Sjukt var det i alla fall och jag tror inte att man någon annanstans skulle komma undan med att förbjuda alla sedlar över en natt, utan någon som helst förvarning.

Barnen

Vilken skillnad det är idag! Nu sitter båda två och leker tillsammans, vilket gör att jag och Jan faktiskt kan sitta på altanen och bara ta det lugnt. Sist gick inte det. Varför? Jo, Edvin var en vild tvååring som inte var stilla en sekund. Han sprang iväg på äventyr hela tiden, så man fick snällt följa efter. Alice å andra sidan var bara några månader gammal och sova eller ammade om vart annat dygnet runt… Vi la oss alla tidigt och Alice hade en egen klocka så hon vaknade tidigt varje morgon och då brukade Jan gå ut med henne på promenad, innan solen ens gått upp. Nu får vi sovmorgon och barnen kan vara uppe senare och sover ensamma i sängen på kvällen så att vi kan hänga på altanen. Det är nästan, men bara nästan, som att livet börjar bli mer som innan vi fick två skruttar som vände upp och ner på världen 🙂

Alice november 2016…
… och januari 2019!

Edvin 2 år…
.. och 4 år!

Packningen

Vi skippade faktist sulky denna gången och ångrade oss inte en enda gång. Det blir så mycket smidigare att bara ha en varsin ryggsäck och inte ha en vagn att släpa på när man ska förflytta sig. Barnen är så pass stora nu så båda två orkar gå ganska långt själva, dessutom blir det ändå alltid gnabb om vem som ska sitta i vagnen och inte allt för sällan så vill ingen sitta i den… Eftersom båda barnen är blöjfria har vi varken med blöjor, våtservetter eller annat som behövs i skötväskan. Så denna gången reste vi lätt, med varsin ryggsäck som var långt ifrån fullpackad. Det var dock inte riktigt lika mycket plats kvar på hemvägen 🙂

Maten, boendet & andra turister

Här har alla ställen som vi ätit på fantastisk mat. Jag äter nästan bara indiskt (enbart vegetariskt och gärna veganskt), men Jan äter även annan mat som falafel, pizza, tacos, pasta och hamburgare och allting har varit gott. Så var det även förra gången, och restaurangen bredvid vår bungalow – Siarl Presley Bar & Restaurant har riktigt bra mat. Här åt vi alltid frukost och titt som tätt åt vi här alla dagens måltider, men nån gång emellanåt käkade vi på andra restauranger.

Vi bor på samma ställe som sist, Leela Guesthouse, och det är sig likt, men nu finns det både WIFI och varmvattensdusch. Priset är ungefär det samma, både på boende och mat. Det är samma personer som arbetar här och vi fick ett varmt välkomnande av personalen på såväl Leela som Siarl Presley. Alla är så gästvänliga och vi känner oss verkligen som hemma!

Prash på Leela
Sanjee på Siarl Presley
Barnen sover inne vår (otroligt välstädade) bungalow

Trots att vi var här i november 2016, när säsongen knappt hade kommit igång, så har jag för mig att det var fler turister då. Här är det blandat med både indiska och utländska turister, men jag tycker ändå att det är lugnt. På helgerna blir det dock ganska fullt eftersom det kommer gott om helgturister hit från hela Indien. Det är verkligen en kort säsong här, som börjar i november och sträcker sig till slutet februari. Under regnperioden så plockar man ner alla ställen här och så får man bygga på allt igen till nästa säsong. Undrar hur alla ställen går runt?!

Yoga

Sist vi var här var jag nybliven tvåbarnsmamma så då var det inte aktuellt med att gå på några yogapass (Alice ville vara nära mig hela tiden och ammade titt som tätt), men denna gången har jag varje morgon promenerat bort till Earth Yoga Village och varit med på Vinyasayoga. Om ni ska åka hit så kan jag verkligen rekommendera detta! Det är ett yoga retreat som även tar emot drop in, vilket passar perfekt för mig med en liten familj. Drop in är mellan 8.30-10 samt 17-18.30 och kostar 500 rupee. Om du vill veta mer så gå in på deras hemsida, du hittar den här.

Plast & miljö

Som turist märker man självklart bara av småsaker och kanske inte det som verkligen gör skillnad, men jag blev faktiskt förvånad över ett ökat fokus på miljö. Som exempel var det standard på flera restauranger att inte ha några sugrör, på andra ställen fick du sugrör i papper. Vissa restauranger försökte vara plastfria, så gott det går, och det fanns även många ställen som var helt veganska. Någonting nytt var att det även fanns soptunnor och sopsortering på stranden. Plastpåsar när man handlar var också någonting sällsynt, istället hade folk med sig egna påsar och de som finns i affären var nån typ av tunn tygpåse. Några steg i rätt riktning!

Visum

Idag kostade våra visum 80 USD per person, alltså närmare 3200 kronor för oss fyra. Sist betalde vi ungefär hälften. Visst det är relativt billigt både med mat och boende på plats, men ändå… Du kan läsa lite mer om hur vi ansökte om e-Visa här.

Sammanfattningsvis

…så kan jag säga att vår semester blev som vi förväntade oss och det var sig likt. Vi var lite rädda för att det skulle försämrats, vilket ofta är fallet när man åker tillbaka till samma ställe efter något år, men så var inte fallet med Palolem. Jag kan verkligen rekommendera Leela Guesthouse. Du hittar hit genom att gå till höger (om du kollar mot havet) när du kommit ner till stranden. Sedan går du några hundra meter bort. Restaurangen brevid, Siarl Presley, är vår favoritrestaurang med fantastisk personal och mat. Är du sugen på att åka till Indien? Gör det! Om du inte varit här tidigare så är mitt tips att åka till Goa, det är som ett Indien Light.

Reflektioner över semestern, livet (och yoga)…

Nu är det snart dags för oss att åka hem och lämna denna underbara plats med delfiner som hoppar precis vid stranden, alla gästvänliga människor och smakrik mat! Alltid när jag närmar mig slutet av en resa så börjar jag reflektera över livet och fundera på om det finns någonting jag vill förändra. Jag brukar göra mentala listor med (res)mål. Både kortsiktiga mål, men även långsiktiga. Tänk ”vad vill jag med mitt liv?!”… Nu vill jag varna läsare som är känsliga för klyschor och känsligt nonsens, för här kommer lite sånt… Idag när jag gick från yogan så fylldes jag av sån otrolig känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att ha två fantastiska barn, vara född i ett land som tillåter oss att resa runt om i hela världen utan större bekymmer och en livssituation som ger oss möjlighet att vara ute och resa titt som tätt.

Här är blir det perfekta grunda, varma vattenpölar när tidvattnet går ut!

Jag känner ofta känslan att jag har det för bra, allt kommer när som helst rasa. Det är som att man inte har tillåtelse att få vara så här nöjd med livet. En del kanske uppfattar detta som skrytigt eller kanske till och med falskt, men jag tror att det handlar om inställning. Båda jag och Jan har en positiv inställning till det mesta och ser inte problem utan möjligheter… Vi har våra mål, där resandet alltid kommer i första hand, men vi vill även ha en vardag hemma i Sverige som vi är nöjda med. Det är en känsla av sorg att åka hem, men framförallt så känner jag att vi haft två otroliga veckor här och att jag verkligen har laddat kroppen med energi. Mer sol, strand, lugna dagar och yoga till folket helt enkelt!

Tillslut är jag nöjd och tacksam om jag kommer hem utan att ha tappat ena örat, eftersom jag har vågat pierca det här 😉 Det känns som att hela familjen är redo för vardagen i Sverige igen (även om vi hellre fortsatt resandet ett tag till!!!). När vi kommer hem är det dags att ta tag i vår Opel Combo som ska byggas om till vår bobil och ta oss fyra till Mongoliet till sommaren… Nästa äventyr väntar runt hörnet!

Man kan möta det mesta på stranden här 🙂

Edvin postar barnens vykort till förskolan

Marknad i Canacona och föreställning på Bliss Circus

Precis som jag skrev i förra inlägget så fortsätter semesterdagarna att rulla på i samma mönster; yoga, häng på altanen, god mat och lek på stranden. Varje lördag är det marknad inne i Canacona. Prash, som jobbar på Leela Guesthouse, hade berättat att det främst fanns frukt, grönsaker men också lite kläder och annat smått och gott. I lördags var vi självklart tvungna att åka dit och se vad marknaden hade att erbjuda. Vi hade egentligen tänkt ta bussen, men den gick precis innan vi hann fram. Så då fick det blir rickshaw istället. Vi gick runt på marknaden en stund och fick med oss lite grejer hem: tvättvålar, jordnöts chikki (jordnötter som blandats med smält socker), mangogodis, kryddor och morötter (!). Alice äter all frukt och kan äta hur mycket som helst, Edvin däremot är mer kräsen. Hur kan jag ha fått ett barn som knappt äter mango?! Det är min stora gåta just nu… Men åter till marknaden, barnen fick välja vilken frukt dom ville och Edvin ropade snabbt morötter, så då fick det bli morötter 🙂

På kvällen tog vi en promenad på stranden efter att vi ätit. Barnen sprang barfota i sanden och lekte hela vägen till andra änden, som ligger en bra bit bort. När vi kom dit såg vi att det lyste massa lampor – det var visst Circus! Så spännande. Edvin satt med stora ögon och kollade när artisterna hängde i linor högt uppe i luften och gjorde konster. Det var så häftigt! Så fort någon applåderade så applåderade Edvin också. Så gulligt och kul att han blev så trollbunden! Alice somnade efter en stund, och precis mot slutet somnade Edvin också. Det blev en riktigt bra lördagskväll, om ni är i trakterna runt Palolem kan jag verkligen rekommendera er att gå och kolla på Bliss Circus. Det kostar 500 rupees för vuxna och jag tror att det är föreställning nästan varje lördag. För alla djurvänner så är det alltså endast artister som dansar, gör eldkonster och hänger i linor.

Jag hade inte med kameran, så denna suddiga bild får duga för att visa eldkonsterna på Bliss Circus

Nu har nedräkningen börjat, på lördag åker vi hemåt mot Sverige igen…

Kajaktur på floden – en häftig upplevelse för hela familjen

Livet här är på repeat, med yoga, god mat, häng på altanen och lek på stranden. Igår gjorde vi någonting som bröt mönstret lite – vi hyrde en kajak! Jan paddlade längs med stranden bort till floden samtidigt som jag och barnen gick dit. Precis vid flodmynningen hoppade Edvin i kajaken och så paddlade båda två bortåt.

Alice visade direkt sitt missnöje över att hon inte fick följa med…

När Edvin och Jan kom tillbaka så stack jag ut på floden. Vilken mäktig känsla! Det var fullt av mangroveträd, havsörnar, hökar, fiskgjusar, och kungsfiskare. På ett ställe stod det några båtar där föraren slängde ut småfisk till fåglarna, så där var det helt fullt i luften! Jag är verkligen en naturmänniska och fåglar är jag extra förtjust i så jag uppskattade verkligen detta. Vattnet såg ganska stilla ut på ytan, men eftersom tidvattnet var på väg utåt så var det faktiskt ganska strömt och grunt på vissa ställen.

När jag var färdig så tog vi på Alice flytvästen och så åkte hon och Jan ut en sväng. Jag litar alltid mer på jan än på mig själv när vi gör nåt sånt här, så han får alltid ta med barnen. Ni som känner Jan kanske höjer lite på ögonbrynen, men tro mig, barnen är i trygga händer 🙂 Jan berättade att alla rovfåglar seglade runt dom och att en kom ganska nära Alice så att hon blev lite rädd. Efter en liten stund vände dom tillbaka, eftersom vi var lite tveksamma till om Alice skulle sitta still någon längre stund i kajaken. Precis när dom kom tillbaka så satt det en apa på bron till Earth Yoga Village (där jag gör yoga varje morgon, rekommenderas!) och Edvin ville att jag skulle ta ett kort så att han kunde visa på förskolan. Efter att jag lyckats få ett suddigt kort på apan var han nöjd!

Apan är på väg över bron, till träden på andra sidan

Edvin ville hoppa i kajaken ännu en gång, så då fick han åka med till flodmynningen och sedan gav vi oss av hemåt igen. Det var ett litet äventyr som hela familjen uppskattade!

Lugna dagar i Palolem med avstickare till Patnem och Canacona

Natten mellan lördag och söndag låg Edvin i feberfrossa och spydde två gånger. Han har alltid varit stark när han är sjuk och klagar aldrig. Han brukar leka och prata precis som vanligt (läs munnen går i ett) och så var det även denna gång… Han väckte oss andra vid 9.30 med att springa fram till fönstret, dra undan gardinen och ropa ”Det är morgon nu!”. Som tur var blev han snabbt bättre och krafterna kom tillbaka och febern försvann redan efter frukosten. Så skönt! Det blev en sen frukost på Siarl Presely, som är vår favoritrestaurang här och ligger precis bredvid. Sedan hängde vi på altanen i nån timme, vid lunch gick vi stranden bort och åt på en restaurang uppe på klipporna mellan Palolem och Patnem.

Efter lunchpausen orkade barnen gå en bra bit till, så då gick vi hela vägen bort till Patnem Beach. Där stannade vi och tog en kaffe, innan vi vände och gick hemåt igen. Det märks verkligen att vi har två ”stora” barn nu, som orkar gå och sitter och leker tillsammans så att vi kan äta mat och dricka kaffe i lugn och ro. Så lyxigt! Vi var tillbaka vid vår bungalow på eftermiddagen och hängde på altanen sedan käkade vi kvällsmat på favoritrestaurangen bredvid. Barnen (och Jan) somnade tidigt, men när jag gick ut och satte mig på altanen så vaknade Jan till så då kunde vi sitta på altanen och prata och dricka Kingfisher, som är en indisk öl, ända till halv tolv snåret.

Hand i hand på väg tillbaka till Palolem från Patnem

Måndagen började även den med sovmorgon och sedan frukost, yoga, häng på altanen, lunch, häng på altanen osv osv. Ungefär så som varenda dag säkert kommer se ut här, med lite variation för en och annan långpromenad på stranden och tur in till staden. Det här är verkligen semester! Vi brukar vara ganska rastlösa när vi reser och förflytta oss efter två – tre dagar, men nu hade vi bestämt oss för att ta det lugnt, så vem vet, kanske stannar vi här hela tiden?! På eftermiddagen gick vi och kollade in yogastället Earth Yoga Village, så imorgon blir det yoga där.

Alice plockar snäckor och stenar på stranden

Barnen leker under altanen
Två trötta skruttar!

Igår smög jag upp vid 8 och gick bort till Earth Yoga Village och körde ett yogapass fram till strax efter 10. När jag kom tillbaka till vår bungalow så låg fortfarande familjen i sängen 🙂 Så det blev en sen frukost och sedan gick vi bort till floden och badade (eller ja, alla i familjen förutom jag då såklart… Ni som hängt med här ett tag vet att jag är världens badkruka!) För att få lite omväxling så tog vi en rickshaw in till Canacona efter lunch och där blev det lite shopping.

Fixar en rickshaw för att åka tillbaka till stranden

Onsdagen blev ungefär som tisdagen, med yoga på Earth Yoga Village och sedan frukost, häng på altanen, lunch, stranden, häng på altanen, kvällsmat och sedan var ännu en dag över. Dagarna börjar gå fort nu, men vi njuter verkligen!

Äntligen framme i Indien, och så lite magsjuka på det…

Resan till Indien blev ungefär som man kan förvänta sig när vi ska flyga någonstans, ett oplanerat stopp på vägen och lite för många timmar på flygplatser. Så är det att flyga stand by. I torsdags morse kom vi med från Landvetter till Doha utan problem, men sedan tog det stopp. Vi väntade först flera timmar på flygplatsen och planet som vi trodde skulle ta oss till Goa, men vid gaten fick vi veta att det var helt fullt. Vi satte oss och försökte tänka ut en plan B… Alla flyg till såväl Mumbai, Delhi och Amritsar var fulla, men till Colombo i Sri Lanka fanns det platser kvar. Skulle vi kanske åka dit istället? Vi hade svårt att bestämma oss och alla var trötta och hungriga så det var svårt att tänka rationellt. Tillslut bestämde vi oss för att ta in på ett hotell i Doha och försöka åka till Goa igen imorgon, trots att det såg ganska fullt ut. Ibland måste man chansa! Innan vi kunde lämna flygplatsen var vi tvungna att vänta på väskorna i dryga 45 minuter så klockan hade hunnit bli 23 innan vi satt på en buss på väg till hotellet. Vi lyckades hitta en ”smart deal” på nätet och lyxade till det och tog in på Radisson Blue, där det fanns pooler och bastu!

Vad skönt det var att lägga sig i en hotellsäng med prasslande lakan! Trots att vi låg alla fyra med ett täcke så lyckades vi sova helt okej och vaknade först vid 9 tiden. Fredagen spenderades, förutom en promenad i staden, på rummet och vid poolen. När vi satt i bastun så kom en kvinna in och sa till mig att jag inte fick vara där inne med Alice. Jag struntade i det och satt kvar. Efter en stund kom en annan kvinna in och sa att det kunde vara farligt för så små barn att sitta i bastun. Jag förklarade för henne att Alice bastat nästan varje vecka sedan hon var lite bebis och först då gick hon, något motvilligt, med på att låta oss stanna kvar. Tur det 🙂

På eftermiddagen var det dags att testa lyckan ännu en gång och försöka ta oss till Goa. Denna gången gick det bättre och vi kom med! Dock hade alla platser var för sig. Inga konstigheter tänkte jag, det är väl ingen som säger nej till att byta plats med en person som vill sitta bredvid sitt barn. Så fel jag hade… Jag frågade en äldre kvinna om hon ville byta plats – Nej! svarade hon direkt. Jag blev förvånad och tänkte fråga om om hon ville att jag skulle sätta tvåringen eller fyraåringen bredvid henne… men jag bet ihop och gick snopet vidare. Nästa person var trevligare och svarade tvärtom – Sjävklart! Så då hade jag och Alice löst platser. Jan och Edvin fortsatte längre bak och fick också bytt så att dom satt bredvid varandra. Fyra (väldigt snabba) timmars senare landade vi i Indien. Nu var klockan endast 2.30 på morgonen, så vi satte oss på flygplatsen och väntade i några timmar tills vi kunde åka ner till Palolem Beach. Innan vi åkte lyckades Jan nästan bli utslängd från flygplatsen, eftersom han och Edvin gått ut för att leta efter en fungerande bankomat. När han skulle gå tillbaka in fick han barskt veta att man inte fick gå in igen efter att man gått ut. Jag såg att båda två stod och diskuterade så jag och Alice gick fram och då lyckades vi övertala honom att släppa in Jan och Edvin igen… Måste alltid vara lite dramatik!

Vid 5-tiden på lördagen ordnade vi taxi och åkte till Palolem, ungefär en och en halv timme bort. Eftersom att bankomaterna på flygplatsen var sönder så åkte vi utan en rupee på oss. Vi sa till chauffören att stanna på en bankomat längs med vägen. Det gjorde han, fem stycken närmare bestämt. Men det hjälper inte när ingen fungerar… När vi var framme i Palolem så visade vi vart han kunde köra. Sist vi var här hade landet över en natt överraskat alla och precis förbjudit varenda sedel och man hade istället utfärdat nya sedlar som var de enda tillåta. Enda kruxet var att det inte fanns tillräckligt många nya sedlar, så det fanns knappt pengar i världens (tidigare) mest kontantrika land. Detta gjorde att vi visste vart varenda bankomat fanns i närheten eftersom det nästan var omöjligt att få tag i de nytryckta sedlarna. Men det är en historia i sig… Som tur var fungerade den sista (!) bankomaten som fanns i Palolem och vi kunde åka ner till stranden och betala taxiresan. Då hade klockan redan börjat närma sig sju och det var förvånansvärt kyligt ute, men när solen började gå upp blev det varmare. Vi gick bort till Leela Guesthouse och restaurangen bredvid, Siarl Presley Bar & Restaurant. Vi käkade frukost och hängde i restaurangen tills vi fick ett rum vid elva tiden. Sedan kvällen innan hade Edvin känts varm, så jag tog tempen på honom och han hade så klart feber – 38,9 närmare bestämt. Självklart börjar vi semestern med feber och magsjuka! Hoppas att vi andra klarar oss…