Asien – Sida 2 – Lilla familjen reser

Fanbergen, Dödens Tunnel & magsjuka i Tajikistan

Det sista veckorna har vi kört genom öken, öken och åter öken. Just därför var det extra härligt när bergstoppar tornade upp sig efter att vi passerat gränsen till Tajikistan. Vårt första stopp blev Fanbergen vid sjön Gushor. Äntligen var vi tillbaka i Toto och vildcamping. I Uzbekistan har vi mest vandrat runt i städer, visst det har också en charm, men efter tre städer på raken, Khiva, Bukhara & Samarkand, så längtade vi alla efter att laga mat ute, tystnaden och att få sova i bilen. Efter Fanbergen styrde vi mot Dushanbe, men först skulle vi upp 2700 meter och köra igenom Dödens Tunnel… Låter det lockande?

Landskapet i Tajikistan blev genast väldigt annorlunda

I lördags åkte vi från Samarkand på förmiddagen och styrde mot Tajikistan. Innan vi lämnade Samarkand behövde vi tanka. Som jag skrivit om tidigare så är det inte helt enkelt att få tag på diesel i landet. Lördagen var inget undantag. Vi frågade på flera tankstationer, men ingen hade diesel. Den fjärde eller femte vi körde in på svarade först ja, sedan nej, sedan ja igen. På Ryska såklart. Han ville först inte sälja oss diesel, men efter att han varit ute och luktat i tanken så litade han på att vi faktiskt hade en dieselbil och gick med på att sälja till oss. Då kom nästa hinder, vi hade inga Uzbekiska Som utan bara dollar. Vi lyckades komma överens om en kurs och han tankade i 10 liter. Det tog lite övertalning, så tankade han i 10 liter till. Efter ytterligare övertalning fick vi ytterligare 10 liter… Ett helt uppdrag för att få tanken full 🙂

Toto utanför Hotel Rahmon
Samarkandbröd (och obligatoriska guldtänder)

Det var ungefär fyra mil från Samarkand till gränsen, så vi var framme runt lunch. Det var inte mycket folk, men systemet hade (precis som vanligt) en hel del förbättringspotential. Det fanns ingen bilparkering, utan vi stod i en smal kö med bilarna, utan möjlighet att köra om. När vi fått våra pass stämplade och egentligen skulle kunna köra, så var inte bilen framför oss klar. Så vi fick snällt sitta och vänta en onödig kvart på att alla i bilen före oss var färdiga… Allt som allt tog det ungefär två timmar och sedan var vi i Tajikistan! Det är alltid härligt att köra in i ett nytt land!

Strax innan fyra svängde vi av vägen vid Sujina och styrde mot Fanbergen och de sju sjöarna, vägen dit var sista milen grusväg och uppför. Inte Totos favorit, men vi kom fram i alla fall. Ungefär halvvägs in kom jag på att vi inte hade något reservdäck, så då satt jag och höll tummarna att däcken skulle klara sig utan punktering. Lite efter fem körde vi ner till en plan yta framför tredje sjön. Perfekt plats att campa på! Det stod redan en bil där med ett par från Schweiz och några lokalbor fiskade i sjön, så helt ensamma var vi inte. Jan gick fram och hälsade och då fick han en nyfångad forell.

Nu var vi uppe på 1700 meter, så det var en bra start för att acklimatisera oss för de höga höjderna som väntar framöver. Det kändes på temperaturen att vi var högre upp, så fort solen gick ner blev det rejält kallt. Vi fick ta på oss tröjor, jackor och mössor för att hålla oss varma. Mysigt på nåt sätt! Edvin sprang direkt ut och lekte i gruset och bäcken som ledde ner till sjön. Alice följde efter och snart var båda två inbitna i leken. Edvin ville inte ens sluta när solen gått ner och det var mörkt ute.

Chips med höjdsjuka
En nöjd Edvin

I söndags morse ville Edvin direkt ut och fortsätta leka. Så härligt! Vi gjorde havregrynsgröt och kokade ägg till frukost. Sedan började Jan fixa med bilen, under tiden tog jag ut all mat och kollade över förråden och packade iordning. Jan tog en hammare och slog ut bucklorna på fälgen och pumpade luft i däcket. Om vi har tur så håller det tätt och vi har ett reservdäck som funkar 🙂 Sedan rengjorde han luftfiltret och tog bort skruvarna som han ”lagat” AC:n med. Hädanefter får vi köra utan AC, eftersom det tar lite hästkrafter som vi kan behöva i bergen. När han grejade såg han att ena framlampan var helt lös.

Just då kom det två stycken minibussar och ett gäng pensionärer välde ut för att kolla på utsikten vid sjön. Det var en gruppresa och den första som gick ur bilen sa ”Vi såg er i Khiva”. Alla ville veta mer om vårt äventyr och var imponerade över Toto och att vi gjorde en sådan här resa med två små barn. Chaufförerna ville hjälpa Jan med lampan, så helt plötsligt var det tre stycken som stod och skruvade på Toto. Vi fick lite skumgummi som ena killen tryckte fast under, så nu sitter den som berget!

Nu hade klockan börjat närma sig tolv och vi fick lite panik att vi inte kommit iväg ännu… Så vi packade iordning allt och började köra mot Dushanbe. Vi hade framför oss 1,5 timme på slingriga grusvägar innan vi nådde asfalten och Alice protesterade bak, så båda två fick sitta fram när vi körde. Det var första gången på resan som vi lät barnen åka fram, men det lär bli mer av det uppe i bergen när vi kör sakta på dåliga vägar. Direkt efter att vi kommit ut på asfalten somnade bad två bak i sina säten och vi betade av mil efter mil.

Lunchstopp längs med vägen
En hund fick våra rester

Vid 17.30 var vi framme vid Anzobtunneln, som också kallas Dödens Tunnel. Tunneln ligger på 2700 meter över havet och är 5 kilometer lång. Anledningen till att det kallas dödens tunnel är för att den helt saknar ventilation, är smal och i stora delar helt saknar belysning. Det är gott om avgaser i luften så sikten är extremt dålig även med helljus… Jag ville inte ens tänka tanken på vad som skulle hända om bilen skulle lägga av inne i tunneln… Toto tog oss igenom tunneln levande och nu hade vi bara åtta mil kvar till Dushanbe.

Vem vill köra in?
Äntligen ljus i tunneln!

Vi körde in på Green House Hostel i mörkret, klockan hade hunnit bli efter 20 innan vi var framme. Vi fick sätta oss och vänta på att en motorcykelägare skulle komma tillbaka, så att han kunde flytta sin motorcykeln och vi kunde parkera bilen innanför grindarna. Vi satte oss och tog en te och åt kvällsmat när vi väntade. Vi valde att sova i bilen på stället, eftersom det bara fanns ett stort rum kvar som kostade 45 dollar. Klockan hade hunnit bli efter 22 innan vi hade parkerat bilen och gjort i ordning sängen.

Skymningsljus uppe i bergen (och en smutsig vindruta!)

På måndagens morgon vaknade vi vid sjutiden av att Edvin suckade och stönade. Han hade blivit sjuk och spydde flera gånger (som tur var hann han till toaletten!). Vi valde att ta ett rum på stället och nu fanns det rum lediga för 29 dollar natten. Vi hängde på rummet i princip hela dagen. På eftermiddagen sa Edvin att han ville ha pannkakor så då ordnade vi det. Han hade inte mått illa på några timmar, men nu hade han fått feber. Febertoppen på kvällen var 40,2 grader… Stackars liten! Vi var på rummet hela familjen och höll honom sällskap.

Vi sov ända till 10.30 idag, tisdag. När hände det senast? Edvin var lite bättre, men vi spenderade ytterligare en dag på rummet så att han kunde vila upp sig riktigt. Nu börjar det klia lite i mina och Jans fingrar, men vi får se om det blir någon Pamir Highway imorgon eller om vi väntar till torsdag. Vi vill absolut att Edvin ska vara helt frisk innan vi åker, eftersom det kommer bli ont om ställen att sova på och många timmar i bilen när vi väl börjat köra. Tänk, om några dagar dundrar vi fram längs med Pamir Highway med en avstickare till Wakhan Valley, där Tajikistan ligger på ena sidan Panjfloden och Afghanistan på andra sidan. Som vi längtar!

Pannkakor till lunch idag också, sjuklingen fick bestämma mat även idag!

På tisdagen, efter att ha varit på stället i nästan två dygn,
följde Alice med mig på promenad.
Här har vi precis lyckats få ut pengar. Cash is King!

Längs med Sidenvägen – Khiva, Bukhara & Samarkand

Uzbekistan har verkligen överraskat mig. Vilket land! Den mest mytomspunna handelsvägen Sidenvägen går tvärs genom landet. Om du letar efter sagostäder, gamla fort och spännande historia om mäktiga kungadömen så kan Uzbekistan vara resmålet du letat efter. Arkitekturen i tre av städerna, Khiva, Bukhara och Samarkand, som alla ligger längs med Sidenvägen, är helt fantastisk! Det är gyllene moskéer, minaret och madrasas med mosaik i alla nyanser av blått! Allt känns som hämtat från Tusen och en natt!

Bukhara, en av städerna längs med *Sidenvägen*…

I måndags vaknade vi upp rena och nybastade i ett förvisso ganska sunkigt hotell. Vi fixade frukost och sedan körde vi till ett försäkringskontor och fixade bilförsäkring. Det kostade under 20 kronor för en månad… Jag hoppas att vi aldrig behöver få reda på om den ens är värd pappret den är skriven på! Efter det började vi köra söderut, mot Khiva. När jag satt och kollade kartan såg jag att det fanns ett helt område med fort i närheten, Elliq-Qala. Namnet översätt till Femtio fort, men området kallas även ”Golden Ring of Ancient Khorzem” och vissa av forten är en bra bit över 2000 år gamla. Det kunde vi självklart inte bara köra förbi!

I 9 fall av 10 är jag glad att vi har egen diskborste med oss… Snuskiga kök är vardag…

Vi stannade först vid Kyzyl Qala som till viss del har blivit restaurerat. Barnen sprang omkring och hoppade ner i alla hål och klättrade upp igen. Efter en stund började vi köra mot Toprak Qala som bara låg några kilometer bort. När vi närmade oss fortet såg det först ut som en stor sandhög. Kunde detta verkligen vara värt att se?! Vi stannade till på parkeringen och åt honungsmelon som vi köpt av en gubbe vid vägen. Edvin vägrar äta vattenmelon, men jag hoppades att honungsmelon skulle gå ner. Icke. Förstår inte hur en kan tycka att melon INTE är gott! Som tur var hade vi lite annan frukt som han kunde äta… Nu har jag två uppdrag i livet – få Edvin att äta melon och choklad…

När vi väl började gå upp för sandberget så uppenbarade sig en labyrint av gångar och väggar. Så häftigt! Här tyckte barnen att det var ännu roligare att springa runt. En enda stor lekplats 🙂 Jag läste i en guide över Centralasien att Uzbekistan inte är det bästa alternativet med barn, eftersom barn verkar immuna mot charmen av tidig islamsk arkitektur och kultur. Tydligen har den personen som skrev guiden inte sett en tre- och en femåring springa runt på forten i Elliq-Qala!

Klockan tickade på och vi behövde alla äta, så vi styrde mot en sjö närheten och parkerade Toto. Till lunch blev det nudelwok med grönsaker, men barnen ville mest leka i sanden… Edvin utbrast ”kan vi inte sova här?!”. Det hade vi gärna, om vi inte var helt utan vatten… Vi fick hoppa in i bilen igen och köra en stund till.

Trots att vi tänkt att vi skulle ha en kort dag i bilen, så körde vi in i Khiva precis innan det började skymma. Vi hade hittat ett riktigt mysigt gästhus, Nazir Guesthouse, med rena och fräscha rum. Stället drevs av en familj som fick oss att känna oss som hemma. Vi bestämde oss direkt för att stanna två nätter. Efter att vi tagit ur pengar så satte vi oss på en restaurang med terass ut över staden. Nu börjar det bli kyligt på kvällarna här, det räcker inte längre med t-shirt. Kallare lär det bli på nätterna när vi kör upp i bergen i Tadzjikistan och susar fram längs Pamir Highway… Tänk, snart är vi där 🙂

När vi vaknade upp i tisdags och satte oss för frukost så var bordet fullt med godsaker – nötter, torkad frukt, melon, vindruvor, kakor, bröd, pannkakor, små knyten och te. Vilken frukost! Vi satt länge och åt och pratade med det andra paret som bodde på samma ställe, Nina och Darjo. De åker runt med en Landrover Defender och ska köra genom Tajikistan och Kirgizistan precis som vi ska. Alltid trevligt att kunna snacka med andra overlanders, även om de flesta andra har lite grymmare bil än en Opel Combo! Efter frukosten hängde vi en stund på rummet och bara vilade.

Nazir Guesthouse
Jan steker pannkakor

På eftermiddagen gjorde vi staden. Gästhuset låg innanför de gamla stadsmurarna i Ichon-Qala, så det var bara att kliva genom dörren för att vara mitt bland gamla moskéer, minaret och andra historiska byggnader. Den gamla delen av staden tar en tillbaka till århundraden före vår tideräkning och det var nästan som att gå runt i ett stort utomhusmuseum. Det var fullt av vackra byggnader och museum överallt. Det häftigaste var utsikten från stadsmuren, vid Khuna Ark.

Vi klättrade också upp för branta spiraltrappor till toppen av Islom Hoja Minaret och visst utsikten var slående även härifrån, men staden var vackrare från stadsmuren. Det häftigaste med att gå till toppen av minaretet var vägen upp, en slingrande trappa med höga steg och lågt i tak. Vi gick runt i flera timmar längs med gränderna i Khiva. Innan solnedgången gick vi tillbaka till stadsmuren för att kolla ut över staden i det gyllene ljuset.

Utsikten över Khiva uppifrån *Islom Hoja Minaret*

I onsdags var det dags att förflytta sig till ännu en stad längs med Sidenvägen – Bukhara. Vi tog det lugnt på morgonen, njöt av frukosten och sedan hängde vi en stund på rummet. Först vid 11 tiden körde vi genom gamla stadsmuren och fortsatte mot Bukhara.

Vägen bjöd på hyfsad asfalt varvat med betongblock,
varvat med potthål och riktigt dålig asfalt..
…och en och annan överlastad bil…

Här tankar de flesta bilar, bussar och lastbilar med propan- eller metangas. Det finns många tankstationer gas, långt färre för bensin och ännu färre med diesel. När vi började köra tänkte vi inte på att tanka innan vi lämnade staden. Det var över 45 mil till Bukhara och när vi väl lämnat Khiva så var det öde och inga ställen att tanka på… När vi kört några mil på reserven och hade drygt 10 mil kvar till Bukhara började båda två fundera på om vi skulle hälla i de sju liter vi hade i reservdunken (med Diesel från Turkmenistan). Just då såg vi faktiskt en bensinstation, men frågan var om den var öppen… och om den hade diesel. Den såg gammal och öde ut, men det fanns faktiskt diesel! Tur för oss 🙂

Ja, det fanns diesel! (Att Jan lyckades spruta ner hela stationen,
sig själv och Toto med diesel kan vi väl hålla tyst om?!)

Vi kom även denna gång fram precis när det började skymma. Denna gången fick vi dessutom försöka leta oss fram bland trånga gränder, som var som labyrinter. Tillslut stannade vi bilen och frågade efter någonstans att bo. Då fick vi tag på ett gästhus som var under uppbyggnad och inte hade öppnat än. Ett rum var färdigt och där fick vi bo. Vi gick ut och åt kvällsmat och gjorde lite sightseeing i Bukhara innan vi la oss.

På torsdagen spenderade vi förmiddagen med att strosa runt på gatorna i staden. Vi gick bland annat förbi basarerna vid Trading Domes, den mäktiga stadsmuren vid The Ark, den vackra Kalon Mosque och Kalon Minaret.

Innan lunch hoppade vi in i Toto och började köra mot Samarkand, med ett stopp vid en stor mataffär för att fylla matförråden och ett stopp för lunch. Resan tog några timmar, så i vanlig ordning var vi framme precis innan det sista dagsljuset försvann. Det var inte helt lätt att hitta i alla enkelriktade trånga gränder. Tillslut körde vi mot enkelriktat några hundra meter, så fort vi fick möte fick vi köra upp på kanten av vägen så att bilarna PRECIS fick plats att mötas. Svettigt värre!

Här har varje sorts lösgodis (alla har papper) ett pris,
så man får lägga varje sort i en egen påse… Onödigt krångligt!

I brist på hästkärror får ett lastbilsflak duga!

Framme i Samarkand, nu skulle vi bara leta oss fram till hotellet

Stället vi letade efter hade visst bytt namn, från Abdu Bahodir 2 Hotel till Hotel Rahmon, så det var extra svårt att hitta 😉 Jag gick ur bilen och letade till fots och hittade till slut efter att ha frågat mig fram. Då var det bara att försöka leda dit Toto och jag kan bara konstatera att det är tur att vi har en liten bil! Annars hade vi aldrig kommit in på gatan… Men vilket ställe vi kom till! Här fanns det en takterass med många sittytor och gungstolar. Vi blev bjudna på te med vindruvor, melon och torkade frukter. Vid 20-tiden gick vi ner en sväng på staden, mot området Registan. När vi väl kom fram så lyste hela Tilla-Kari Medressa och byggnaden var som en stor utomhusbio med Uzbekistans historia. Häftigt!

Del av filmvisningen på väggen av Tilla-Kari Medressa

Fredagen började med en god frukost på stället, med melon, risgrynsgröt, bröd, yoghurt och te. Vi satt kvar på trerasen i flera timmar, barnen pusslade, läste böcker och spelade lite iPad. En lugn och skön förmiddag var precis vad vi alla behövde… Vi tog oss ut i Samarkand runt lunchtid och hittade ett ställe som hade pannkakor. Bästa lunchen enligt barnen! Vi fortsatte sedan mot Bibi-Khanym Mosque och Siob Bazaar som låg precis intill. Efter att vi kollat på moskén gick vi in i basaren och köpte ett kilo torkade aprikoser och lite andra sötsaker. Näst på listan stod en stor gravplats med mosuleumet Shah-i-Zinda, som också går under namnet ” Thomb of the Living Kings”.

Samarkands största gravplats, på kullen vid *Shah-i-Zinda*

Nu var vi alla lite trötta så vi tog en buss tillbaka till Registan för att se dess tre berömda madrasas, Ulugbek Medressa, Sher Dor Medressa och Tilla-Kari Medressa i dagsljus. Så vad är en madrasa och vad är Registan? En madrasa är en institution för att studera islamska studier och de tre madrasas i Registan är bland de äldsta som finns bevarade idag. Alla äldre som fanns i området förstördes tydligen av beryktade Djingis Khan (1162-1227).

*Sher Dor Medressa*, som har två stycken lejon i mosaik över valvet.

Edvin & Alice framför *Ulugbek Medressa*

Vi käkade kvällsmat på en takterass i Registan och sedan väntade vi på att det skulle bli filmvisning även denna kvällen. Det blev det inte. I efterhand fick vi veta att showen spelas när en stor grupp har betalat för det och då får alla andra kolla gratis. Vi hade med andra ord tur igår! Klockan hade hunnit närma sig nio så vi gick tillbaka till hotellet för att kolla lite film innan det var dags att sova. Tänk, imorgon väntar nästa land på resan – Tajikistan!

Barnen väntade förväntansfulla framför *Tilla-Kari* *Medressa*,
men det blev ingen filmvisning

Barnen fick köra bil på vägen till hotellet

Dörren till helvetet & tvärs genom Karakumöknen

Sista dagarna i Turkmenistan bjöd på någonting riktigt häftigt, kanske det mäktigaste jag sett – Dörren till Helvetet. Dessutom sattes Toto på prov och fick återigen försöka bevisa att han är mer än en slö Opel Combo med tvåhjulsdrift. Det gick så där, vid ett tillfälle lyckades vi köra fast i sanden och sedan fick vi punktering mitt i Karakumöknen.

Darvaza Gas Crater, eller Door to Hell, skapades när en sovjetisk gasgruva kollapsade på 1970-talet. Kratern är 60 meter i diameter och 30 meter djup. Efter kollapsen läckte gas ut genom hålet, så någon kom med den briljanta idén att tända eld på alltihop. Det skulle nog brinna i några dagar eller en vecka och sedan slockna. Eller hur! Femtio år senare brinner det fortfarande… Det går tydligen rykten om att elden ska släckas så att landet kan börja ta tillvara på gasen och oljan i området. Turkmenistan har stora gas- och oljereserver. Bränsle och gas är subventionerat av staten och vi såg bara en kedja att tanka på – TNO. Priset för en liter diesel är för tillfället 1.35 manat, vilket är under en (1!!) krona litern med svartväxelkursen (1 dollar=18 Manat).

Dörren till Helvetet – i kanten av hålet ser ni rör och gamla ledningar som sticker fram

När vi vaknade upp i lördags så tog vi det lugnt och åt frukost. Innan vi började köra mot Dörren till Helvetet (eller Brinnande hålet som barnen säger) så körde vi till Ashgabat och handlade mat. När jag skulle betala i kassan så insåg jag att vi inte hade pengar så att det räckte. Som tur var lyckades jag snacka mig att betala en del med dollar, till samma kurs som jag svartväxlat tidigare. Vi kokade en kaffe utanför affären och barnen åt glass, sedan var vi redo att köra norrut.

Kartan visade att det var 27 mil till Brinnande hålet. Vägen dit var bred asfaltväg, men i ganska dåligt skick. Inte alls som i Georgien och Armenien, men ändå… Man kunde hålla mellan 60-90 kilometer, men plötsligt kom stora gropar och hål så att underredet slog i. Vid lunch hade vi kört ungefär halvvägs och vi stannade till i Yerbent för att se om vi kunde hitta någonting att äta. Mitt i staden var det en backe med sand, inga problem tänkte Jan och gasade på. Vroom och sedan satt vi fast. Däcken hade grävt ner sig och det var fullt med sand under bilen. Vi grävde och grävde och grävde, men kom ingenstans. Nu hade vi haft nytta av ett par sandstegar som vi struntat i att ta med oss…

Tillslut letade vi upp lite skrot och Jan började hissa upp bilen med domkraften så att vi skulle komma åt att skrapa bort lite mer sand under. När vi hade hållit på en stund stannade en bil med fyra grabbar. Alla började hjälpa oss att gräva. I tre omgångar fick vi putta på Toto och så kom bilen en bit bakåt, innan den satt fast igen. Då var det bara att börja om från början 🙂

Barnen letar skrot, för att lägga under domkraften

Tillslut fick vi hjälp att få loss bilen…

Efter en halvtimme var vi loss! Vi tackade grabbarna som hjälpt oss och sedan skulle vi fortsätta. Men – nu började det smattra från motorn igen… Det läckte vatten! Vi väntade en stund så att motorn kunde svalna lite och sedan fortsatte vi köra. Nu började vi tveka på om Toto skulle kunna komma fram på den sandiga vägen till Brinnande hålet. Hur skulle vägen se ut? Det hade varit så snopet att inte komma fram. Ända sedan vi har visat bilder på hålet till Edvin, redan innan vi åkte iväg, så har han pratat om att han verkligen vill dit.

Vi hade ungefär 1,5 timme kvar och försökte skynda på. Lunchen blev en sorglig historia på en litet hak med några brödknyten fyllda med potatis. Maten ute i byarna är ingen höjdare och absolut ingen smakupplevelse. Vi svängde av asfaltsvägen vid fyra och hade åtta kilometer med sand- och grusväg framför oss. Som tur var så var vägen helt okej. Det var bara en nedförsbacke i början som hade djup sand, annars var underlaget hårt.

När vi närmade oss Brinnande hålet såg vi bara ett stort svart hål i marken, med eldflammor som blossade upp. Vilken mäktig syn det var! När vi körde närmare och gick ur bilen så kände vi hettan. Barnen ropade och tjöt, och jag förstår dom. Det var riktigt häftigt! Tänk att vi skulle campa precis bredvid och ha detta som utsikt. Vi körde upp på en liten kulle för att komma undan hettan, sedan satte vi på musik och plockade fram bordet och stolarna. Barnen lekte i sanden bredvid Toto och jag och Jan satt och tog in utsikten. Efter en stund började vi med kvällsmaten – grillad lök, paprika och kål i marinad med potatis och crème fraîche med vitlök och gräslök. Mums!

Blandade bilder från Darvaza Gas Crater, från första skymten av hålet från bilen till skymningsljuset med kratern bakom vår lilla camp

När det började skymma blev hålet rödare och rödare. Det är nåt magiskt med eld, så att sitta och spana in i ett stort brinnande hål i solnedgången var minst sagt speciellt. När jag och Jan satt ute på kvällen så fylldes jag med en känsla att vi klarat av en viktig del av resan. Nu var vi här! Vi hade tagit oss med färjan från Azerbaijan, vidare in i Turkmenistan och ända hit. Det kändes extra härligt eftersom vi under eftermiddagen börjat tvivla på att vi skulle kunna köra hela vägen fram till Brinnande hålet med Toto. Det var en mäktig känsla att ligga i sängen i bilen med den stora brinnande kratern precis nedanför.

Vi vaknade upp tidigt och började göra frukost. Efter maten så var barnen lite frusna och ville värma sig vid elden. Vi sprang ner och vi värmde oss och tog in känslan att vara här en sista gång. Sedan packade vi in oss i Toto och började köra norrut mot Kone Urgenche och gränsen till Uzbekistan. Innan vi kom ut på asfaltsvägen så skulle vi köra nästan en mil på sandväg och komma upp för sista backen som var full med sand. Som tur var så klarade Toto backen och vi kunde pusta ut!

För första gången på resan blev det frukost inne i bilen…

När vi började köra norrut så blev vägen sämre och sämre! Vi trodde att vi skulle beta av sträckan på två till tre timmar, men istället gick det sakta framåt. Edvin och Alice satt i baksätet och försökte måla, Edvin tröttnade tillslut på alla gupp i vägen och bad oss varna honom innan guppen kom. Det var lättare sagt än gjort! Bilen slog i hålor oräkneliga gånger och vi satt och bet ihop och höll tummarna att bilen skulle hålla ihop. Runt lunch kände Jan att bilen drog snett. Punktering på framdäcket!

Vi stannade i kanten och Jan började skruva bort reservdäcket, som satt fast under bilen. Under tiden lagade jag lunch och barnen lekte bredvid bilen. Efter att han fått loss reservdäcket var det bara att byta däcket fram och surra fast det trasiga på taket. Tur att jag har en sådan händig man som fixade det på nolltid! Vi åt stekt potatis och ägg i vägkanten och sedan fortsatte vi, med tre sommar däck och ett vinterdäck med dubbar, mot Uzbekistan. Tyst hoppades vi båda att vi inte skulle få någon mer punktering, eftersom vi inte hade något mer reservdäck…

Som tur var så klarade sig de andra däcken och vi kom fram till gränsen på eftermiddagen. Övergången tog över två timmar, trots att det var nästan tomt på folk. När vi skulle ut från Turkmenistan frågade vakterna om vi hade droger, vapen, drönare eller någon matta från Turkmenistan med oss. Allt verkade ungefär som ett lika allvarligt brott att smuggla ut ur landet 😉 Dessutom ville vakterna inte riktigt tro på att vi inte gått någon GPS på bilen, så det tog lite tid att övertala alla. En vakt gick till och med och hämtade en GPS för att visa oss ”Är ni säkra på att ni inte fick en sådan här på bilen?” Det verkar som att de flesta med Transitvisum får GPS, undrar varför vi inte fick det…

Konye-Urgench, precis vid gränsen till Uzbekistan

Jan kollar att däcket sitter fast ordentligt

Ingenmansland, mellan Turkmenistan och Uzbekistan

Klockan 18 körde vi i alla fall in i Uzbekistan. Nu skulle vi bara ta oss till nästan stad, Nukus och hitta ett ställe för natten. Jag hade läst om ett hotell, som visserligen var ganska sunkigt, men hade bastu! Eftersom alla i familjen gillar att bada bastu och vi inte duschat på nästan en vecka så kändes det väldigt lockande. Vi var framme vid Hotel Kizil Kum när solen började gå ner och Jan började steka fattiga riddare till barnen. Klockan 21 var bastun varm och hela familjen badade, så jäkla skönt att tvätta av sig all smuts!

Vi fick ta bort däcket för att komma under grinden till Hotellet

Första dagarna i Turkmenistan – underjordisk sjö & Ashgabat

Tiden i Turkmenistan har gått fort fram! Vart vi än vänt oss i detta landet så har vi mötts av ett leende. Folk är otroligt vänliga och gästvänliga. Vi har sett allt ifrån pampig, nästan folktom storstad, till Dörren till helvetet. Vi har dessutom badat i en 36 grader varm sjön som låg 55 meter under öknen, mitt i en mörk grotta.

Udda fakta om Turkmenistan:
Turkmenistan är det land i värden som tar in minst antal besökare per år. Det är onödigt krångligt att få visum och fler än 50% av de som ansöker om transitvisum får avslag. Landet är dessutom ett av de mest censurerade i världen, bara Nordkorea och Eritrea kommer ”före”. Från 1991-2006 styrdes landet av en egocentrisk diktator som instiftade en hel del udda lagar och regler, till exempel döpte han om alla veckodagar efter familjemedlemmar, förbjöd rökning på allmänna platser eftersom han själv försökte sluta röka, förbjöd all opera och det blev olagligt att lyssna på musik bilen för att nämna några exempel. En hel del av dessa lagar har ändrats efter 2007 när den nuvarande presidenten tillträdde. Samtidigt har andra bisarra tillkommit. Det är till exempel förbjudet med svarta bilar i landet, istället ska vita föredras eftersom vitt bringar tur…

Vårt transitvisum var på fem dagar och vi hade tillåtelse att åka från Turkmenbashi till Ashgabat och sedan vidare till Darvaza Fire Crater, också kallad Door to Hell (eller Dörren till helvetet). Sist hade vi tillåtelse att åka till Konye Urgench och gränsövergången till Uzbekistan. Det var poliskontroller med videoövervakning tätt på vägarna. Vi blev inte blivit stoppade många gångar, men när vi väl blev det så frågade polisen vart vi varit och vart vi ska härnäst. Sedan har de ringt upp någon och tydligen dubbelkollat att vi inte är på villovägar från vad vi har tillåtelse till.

Så här såg det ut i förorterna till Ashgabat, höghus i vit marmor!

I torsdags vaknade vi upp till blå himmel och strålande sol, mitt i öknen. Barnen gillade att stå mitt i en stor sandlåda och ville knappt åka. Efter havregrynsgröt till frukost lyckades vi ändå locka in barnen i bilen med löftet att vi skulle till en varm sjön i en grotta. Det tyckte båda två lät spännande och hoppade in i Toto.

Innan vi kunde göra någonting annat var vi tvungna att få tag i vatten och pengar. Vi hade knappt en droppe vatten kvar och inte en enda turkmenisk manat. Det vi hade var dollar och nu behövde vi hitta ett ställe att svartväxla. Turkmeniska manat är låsta till US Dollar, med kursen 3,50. Du får alltså 3,50 Manat för 1 USD om du växlar på ett bankkontor, betalar med kortet eller tar ut pengar i en bankomat. Om du istället växlar på svarta marknaden så kan du få betydligt bättre kurs.

Ett helt vanligt hus i västra Turkmenistan, med x antal paraboler…

På väg mot nästa stad fick Jan fruktansvärt ont i magen. Han hade så ont att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han stannade till vid ett bankkontor, där gick jag fram till en grupp killar och frågade vart jag kunde växla dollar. De kunde ingen engelska, men Dollar och Manat var det inget svårt att förstå. De satte en punkt på kartan på min telefon. Dit skulle vi ta oss! Jag fick köra och kolla på kartan samtidigt för att vi skulle komma till rätt ställe. Under tiden satt Jan i passagerarsätet och vred sig av smärta. När jag kom fram dit så stod det en grupp poliser och en klunga med män… Typiskt.

Jag fortsatte en bit bort, parkerade och tvingade in Jan på en toalett. Efter toalettbesöket satt han dubbelvikt i Toto och försökte härda ut. Under tiden tog jag med mig barnen och letade vid stadens bazzar efter någon som kunde svartväxla pengar. Jag behöver väl knappt ens nämna att det är förbjudet?! Efter att ha frågat runt lite så lyckades jag få tag i en som gav mig 18 manat per dollar. Helt okej, och det gjorde att blev nästan fem gånger billigare för oss att vara här, än om vi växlat på banken. Cash is King! Nu kunde vi köpa en dunk med vatten, frukt, bröd och grönsaker.

Tillbaka vid Toto med pengar, vatten och mat!

När vi kom tillbaka till Toto låg Jan hopkrupen i framsätet och sov. Stackarn! Det värsta hade tydligen gått över i alla fall, så jag började köra mot Ashgabat. Jag hade läst om en grotta med en underjordisk sjö, Kow Ata, där en kan bada i naturligt varmt vatten 55 meter under öknen. Där var vi tvungna att stanna!

På väg mot Kow Ata, sådana här trehjuliga traktorer var det gott om i landet!

Vi kom fram vid klockan 18 på kvällen och började gå ner mot sjön. Det ledde ner den ena branta trappan efter den andra, med några få lampor, djupt ner i berget. Längst ner var den en klar sjö, med naturligt varmt vatten (runt 36 grader). Luften var fuktig och varm och luktade svavel. Det fanns en liten plats med grunt vatten, så till och med barnen kunde bada. Resten av sjön var 14 meter djup, 75 meter lång och mellan 14 och 23 meter bred. Vi var helt ensamma där nere och grottan var dåligt upplyst, men det gjorde det bara ännu häftigare! När vi var i vattnet rasade plötsligt en sten ner från taket och studsade mot bergväggen och sedan ner i vattnet. Som tur var landade den en bit ifrån oss, men det var ändå lite otäckt!

Några sunkiga omklädningsrum i halvmörkret…

Wow! Så häftigt att bada i en varm sjö mitt i en grotta!

När vi badat klart så var det bara att börja trampa upp för trapporna i värmen (och hoppas på att vi inte skulle få en sten i huvudet)… Väl uppe så frågade vi på restaurangen om vi kunde bo i en av deras yurts. Det fick vi! Skönt, då slapp vi leta efter plats att fricampa på när solen började gå ner. Vi parkerade Toto och fixade kvällsmat. Barnen cyklade på asfaltplanen och lekte i sanden vid bilen hela kvällen. Alla var trötta efter många timmar i bilen och det varma badet, så det blev en ganska tidig kväll.

Barnen cyklar precis vid ingången till grottan, vår *yurt* låg precis intill

Utsikt från berget, ner mot ingången av grottan.
Vi bodde precis vid träden till höger vid bergskanten.

En *yurt* är ett slags tält som nomaderna i Centralasien använder

Vi tog in våra madrasser, täcken och kurder. Visst blev det mysigt?!

Det var en härlig känsla att vakna upp i en sval yurt i fredags. Efter lite frukost började vi köra mot Ashgabat och var framme en timme senare. Här är det olagligt att gå till ett hotell och boka på plats. Man måste helt enkelt ha bokat rum i förväg. Detta gjorde att varje hotell vi frågade om rum i Ashgabat svarade att det var fullt (trots att det alldeles uppenbart inte var det). Det var ett hotell som vi fick tillåtelse att på bo på, men det var för dyrt för oss. Det finns inga direkta budgethotell i staden, men gott om dyrare alternativ. Vi hade redan innan sagt det bästa alternativet troligtvis var att campa en bit utanför staden. Så fick det bli. Fricampa är självklart också olagligt, om ni nu inte redan anat det 🙂

Vi stannade till på något som skulle vara ett stort köpcentrum, men det fanns bara en handfull butiker. På sjunde våningen fanns det i alla fall en restaurang med utsikt över staden. Där käkade vi lunch för under 80 kronor (om vi inte hade svartväxlat hade lunchen istället kostat fem gånger så mycket!). Efter maten körde vi ner till staden och lyckades hitta en parkering och promenerade mot stadens kärna. Det var gott om överdådiga byggnader, men få parkeringsplatser utan bommar så att hitta en plats tog lite tid.

Ashgabat har i princip BARA byggnader i vit marmor. Det är helt galet!

Det var stora breda vägar överallt och gott om parker och grönområden med promenadstråk – utan en endaste människa! Det var en väldigt märklig känsla att vara nästintill ensamma, nästan lite kusligt… Här var det förbjudet att fota regeringsbyggnader och liknande, men fanns inga skyltar om det någonstans. Polisen som står utposterad överallt lät oss snart veta att det råder fotoförbud. Vi hörde plötsligt höga röster som sjöng till marschmusik. Det var visst en stor militärparad mitt i staden. Vi stannade till, men kunde inte fota eftersom det var gott om poliser och militärer som höll vakt. Häftigt att se i alla fall, trots att vi var den enda publiken…

Staden har fler fontäner än Las Vegas och har faktiskt flest
fontäner på en plats i hela världen!

Innan vi lämnade staden åkte vi till Ryska Basaren och köpte lite torkad frukt och nötter och fikade glass. Klockan hade hunnit bli över fem när vi styrde norr om Ashgabat mot en stor sjö precis utanför staden. Vi svängde av vägen och fick köra en liten väg, som hade ömsom dålig asfalt och ömsom grus/sand. Tillslut kom vi fram till en bom, men den var öppen… Skulle vi våga köra in och kolla?

På väg mot sjön Kurtly, precis utanför Ashgabat

Det gjorde vi… Vi kom fram till ett hus och där stannade Jan till och pratade med två män. Först fick vi veta att vi måste köra ut, men efter att Jan pratat en stund med båda fick vi tillåtelse att bo kvar över natten för symbolisk summa. Trots att han inte pratade ett enda ord engelska så förstod vi att han tog en stor risk att låta oss stanna kvar.Vilken kväll vi fick perfekt utsikt över sjön och Ashgabat. Barnen lekte fram tills det var mörkt och myggorna jagade in båda i Toto. Jag och Jan stod ut en stund till sedan gick även vi och la oss. Alla fyra var förväntansfulla inför morgondagen – då väntade Dörren till helvetet!

Tvärs över Kaspiska havet & äntligen framme i Turkmenbashi

Det blev lite som väntat med den där fraktfärjan från Azerbaijan till Turkmenistan. Den gick inte på natten till måndagen och den tog något mer än 17 timmar. Allt som allt, från att vi började vänta på hamnen i Alat, tills att vi hade passerat gränskontrollen i Turkmenbashi tog det ungefär två dygn. Det låter värre än vad det var och det värsta var faktiskt väntan innan båten gick. Själva färjeresan på lite över ett dygn var ju rena semestern. Egen hytt och mat på bestämda tider ingick i biljetten. Okej, om en bortser från att biljetten var jävligt dyr, maten var rena fängelsematen och att toaletterna var allt annat än fräscha. Efter att vi kört av färjan och passerat gränskontrollen var vi äntligen inne i Turkmenistan! Så häftigt!

Natten till måndagen spenderade vi i hamnen, sovandes i framsäten i Toto. Vi vågade inte fälla ner sängen eftersom vi inte visste alls när båten skulle gå. Det tar ju lite tid för oss att göra iordning Toto efter att vi bäddat och det kändes inte lockande att göra det mitt i natten, med två små barn som sov. Så vi bäddade in barnen bak i Toto och så satt vi ute och snackade fram till halv två på natten. Han vi köpte biljetter av hade sagt att båten skulle gå vid midnatt, men det hade vi redan listat ut att så inte skulle bli fallet.

Klockan tre på natten blev vi väckta och ombedda att åka bort till gränskontrollen. När tullen kollade in i bilen så utbrast de ”Too much stuff” och skakade på huvudet. Vi fick åka bort och röntga några väskor och en timme senare var vi färdiga. Toto var enda personbilen, sedan var det runt 50 lastbilar. Vid tio började lastbilarna köra på färjan och vi fick snällt vänta till sist. Det tog lång tid för alla lastbilar att komma på, fråga mig inte varför. Klockan 11.30 var det i alla fall Totos tur att köra på färjan och han fick precis plats bakom alla lastbilarna.

Jan sover i framsätet
Kaffe på G
Snart är det vår tur!

När vi gått på så satt en kille vid alla lastbilar och ville se våra biljetter, pass och inbjudan för transitvisum till Turkmenistan. Han fick allt och vi trodde att han skulle skriva ner lite uppgifter och sedan ge oss allt tillbaka. Så var det inte, han ville behålla allt tills vi gick av färjan… Vi protesterade och sa att vi kan inte lämna ut våra pass till en främling! Han förstod inte mycket engelska men visade upp en vit plastpåse som var fullproppad med biljetter och pass. Alla andra hade tydligen lämnat ifrån sina och vi kunde inte åka med om vi inte gjorde det samma…Det kändes inte som att vi hade mycket val så, något motvilligt, lämnade vi passen i påsen och gick.

När vi väl hittat upp på däck så fick vi fråga oss fram till ”receptionen” för att få vår hytt. Vi letade vidare och var till och med inne en sväng i köket, men där fick vi hjälp av en kvinna som visade oss till hytten. Vi hade varit lite oroliga för att vi skulle få dela hytt med två andra, men vi fick en helt egen. Lyx! Den hade fönster (vilket var väldigt tur eftersom det blev fruktansvärt varmt i hytten), två sängar, en soffa och ett handfat. Toalett och dusch fanns i korridoren utanför. Här skulle vi trivas!

Det var inte helt lätt att hitta..
…upp och ner för några trappor i jakt på hytten!

Vi installerade oss direkt och Jan slocknade i sängen. När han sov utforskade jag och barnen båten lite och fick till och med i oss lite mat. Det ingick frukost, lunch och middag i biljetten. Maten var hmm… spännande? annorlunda? Som ni förstår är det svårt att hitta rätt ord, men den var i alla fall ätbar. Om ni vill få er en bild av maten (och toaletterna & duscharna för den delen) så kan ni med fördel tänka på en gammal amerikansk fängelsefilm. Ungefär så var det.

Jag och barnen på däck
Vår lilla hytt!

Jan hade hunnit sova en stund och vi kom tillbaka till hytten efter vår rundtur och då hade inte ens båten gått än. Klockan två åkte vi från Port of Baku (som egentligen ligger i Alat, söder om staden) och började korsa Kaspiska havet. Vi hängde på hytten och barnen sysselsatte sig med att promenera på däck, läsa, leka med Plusplus och spela på sina iPads. När vi åker i bilen använder barnen aldrig iPads, så både två tyckte att det var lyxigt att kunna spela mitt på dagen. Dagen och kvällen gick fort fram. Vi sov med fönstret öppet och det var en härlig känsla att ligga och kolla ut på stjärnorna och guppa fram över havet med vågor som slog mot sidan.

Vi vaknade precis innan frukost och när vi ätits färdigt, vid 8.30, så la båten ut ankaret en bit utanför hamnen. Två timmar senare drogs ankaret upp och en bogserbåt kom och lotsade oss in till Turkmenbashi. Efter ytterligare två timmar var vi framme i hamnen och vi började packa iordning våra saker. Då kom en kille till vår hytt och sa att någon ville ta ”family photo” så vi tog med våra saker och lämnade hytten. Det visade sig att det inte var någon som ville ta ett porträtt på oss, utan det var en hälsokontrollant som ville kolla kroppstemperaturen på alla. Vi satte oss och väntade i ett rum med några soffor, där alla lastbilschaffisar hängde. Vid 13.30 kom killen med plastpåsen och alla pass och la allt i en hög på ett bord. Jag blev lite stressad och funderade på om våra pass verkligen skulle ligga kvar där i när alla letat färdigt… Det gjorde dom inte, killen kom faktiskt fram med våra pass i handen och gav allt till oss personligen.

Vi hann med några pussel när vi väntade på passen!

Alla chaufförer började nu gå ner mot lastbilarna, men vi satt kvar ett tag till eftersom vi var övertygade om att vi skulle gå köra av sist. När vi sedan kom ner till Toto så var det full rullans och det visade sig att lastbilarna backade ut! Det var tre rader och ena raden var fast eftersom lilla Toto stod i vägen. Vi fick skynda oss in i bilen och backa i land! Vi blev vinkade till en speciell parkering och fick gå in i en stor byggnad för att fixa visum och stämpla i passen.

Vi väntar på att få fixa våra transitvisum

Det tog lite tid och var onödigt omständigt. Fylla i några papper i den luckan. Visa i nästa lucka och betala, men först skriva under 24 papper och få stämplar på alla. Sedan visa dessa papper i flesta luckan igen och då få visum. Sedan gå till en elektronisk passläsare och ta fingeravtryck etc. Sedan en tredje lucka (med samma personal som från första luckan) och där få en stämpel på visumet. Vid 15 var vi färdiga med den proceduren. Sedan fick Jan gå ut och tulla in bilen och fixa allt pappersarbete med bilen. Vi fick inte följa med, det var bara ägaren/föraren till bilen. Istället fick jag gå igenom tullen med barnen och sedan vänta utanför på Jan och Toto.

Vi fick vänta till klockan 18 innan Jag kom körandes med bilen ut för grindarna. Han hade trott att han var färdig fyra gånger och kört fram till grinden. Varje gång så var det någon stämpel eller liten papperslapp med stämpel och signatur på som saknades… Systemet, eller snarare brist på system, gjorde att det inte var helt enkelt att veta vad som behövdes. Han, och alla lastbilschaufförer, fick gå in ett ett litet hus med en massa luckor. Det stod ingenting ovanför, om vad man ordnade bakom respektive lucka. Det var inte heller så att man börjar i ena änden och sedan arbetar sig fram till den sista. Nej, man får en lapp i ena luckan, sedan får man en stämpel i nästa, sedan måste man gå tillbaka till luckan innan och visa stämpeln. För att betala var man tvungen att gå till banken och få ett kvitto med stämpel och signatur. Sedan var man självklart tvungen att gå tillbaka till luckan och visa att man betalat och då fick man ytterligare en stämpel. Det gick inte heller att samla på sig alla lappar och sedan betala allt på en gång, nej man fick springa till banken efter varje sak som skulle betalas. En hel del förbättringspotential med andra ord 🙂

Utanför hamnen…
… här fick vi vänta på Toto!

Vi hade hört att de flesta med transitvisum här får en GPS på bilen. De enda turisterna här som kan röra sig relativt fritt i landet är nämligen de med transitvisum. Som vanlig turist här får du ingen chans att vara ensam, utan guide, förutom i Ashgabat där du får lite frihet. Låter inget kul alls, om du frågar oss… Vi verkade ha tur och fick ingen GPS på bilen (vad vi vet i alla fall…).

Vi var beredda på en tuff gränsövergång med barska vakter överallt. Så var det verkligen inte. Alla var hur trevliga som helst och hade till och med humor. Ena tullvakten frågade: Har ni bomber eller narkotika med er? När han såg pottan frågade han undrande vad det var för nåt och när Jan svarade toalett skrattade han bara. Så trots att det tog några timmar var övergången helt okej!

Vår camp för natten, strax utanför Turkmenbashi

Eftersom klockan tickade på så kände vi att vi behövde hitta nåt ställe att bo. Vi hade inga pengar och nästan inget vatten, men kvällen slutade med att vi körde av stora vägen och sov i öknen. Vi hann precis äta kvällsmat innan dagsljuset försvann bakom bergen…

Baku, lervulkaner & vidare mot Turkmenistan

De senaste dagarna kan sammanfattas med lervulkaner, pampig storstad och matförgiftning blandat biljett- och färjestrul. Låter det som en härlig mix? Nu hoppas vi alla fall att allt är löst och att vi snart är på väg med färjan över till Turkmenistan. Då börjar nästa del av resan: de fem -istan länderna!

I lördags började vi köra österut i Azerbaijan. Här var det motorvägar med perfekt asfalt och vi susade fram i över 100 kilometer i timmen!! Du får diesel för 3 kronor litern, så för 150 SEK fick vi en full tank. Då tankade vi inte ens den billigaste dieseln! Vi fick tips från ägaren på vårt hostel i Ganja att bara tanka på en särskild kedja, eftersom de andra tydligen är rena skiten.

Full tank för 150 kronor!

Vi stannade till vid lervulkanerna i Gobustan (Qobustan) och barnen var överlyckliga. Båda två sprang runt och lekte i leran. De kastade torkad lera i pölarna så att det skvätte över oss. Varken Edvin eller Alice ville åka därifrån, men tillslut tog vi oss vidare mot Baku.

På kvällen gick vi runt i staden, ända tills det var dags att gå tillbaka till hotellet och lägga oss. Baku kändes som en blandning av Mellanösterns och Europas storstäder. Här blandas pampiga byggnader i glas och galen arkitektur, som andas mellanöstern, med gamla stenhus som mer påminner om Budapest eller Prag.

Nu när vi var framme i Baku var det också dags att ta tag i en jobbig del av resan. Som vi avsiktligt skjutit framför oss… Färjebiljetter till Turkmenistan. Vi hade läst innan att det är näst intill Mission Impossible att få vettig information och lösa biljetter smidigt. Saken är den att det är inga passagerarfärjor som går, utan färjor med frakt. Det gör att det inte finns något schema, utan båten går när den är full. Dessutom kan resan ta allt från 17 timmar till 3 dagar, beroende på väder och vind… Jag försökte ringa några nummer till biljettkontoret, men fick inte svar på något. Jan pratade med en kille i receptionen och han lovade att hjälpa oss att ringa nästa morgon.

Toto vid hotellet…
…och precis framför!

På söndagen började jag känna mig dålig, jag hade troligtvis åkt på en släng av matförgiftning. Killen i receptionen fick tag i de som har hand om färjan till Turkmenistan och fick veta att vi skulle ta oss till deras kontor för att fixa biljetter. Trots att jag kände mig dålig så tog vi oss ut till kontoret. De visade sig att det var ett helt uppdrag i sig att hitta dit. Vi snurrade runt i staden och frågade taxichaufförer, folk på gatan, receptionister på andra företag etc… Tillslut parkerade vi bilen och började leta oss fram till fots. Det gick bättre och vi hittade faktiskt! Vi blev insläppta av säkerhetspersonalen, och fick veta att vi skulle ta hissen till fjärde våning. Väl där så var det mörkt och släckt. Då fick vi besked att personalen nog skulle vara på plats imorgon… Det var bara att åka tillbaka till hotellet.

På jakt efter färjekontoret…

Nu hade jag börjat känna mig rejält dålig, så vi gick till rummet och där däckade jag av. Jag spenderade hela dagen på rummet och tyckte synd om mig själv. Jan och Edvin gick ut och såg mer av Baku, medan Alice höll mig sällskap på rummet och betade av film efter film.

Hela familjen vilar på eftermiddagen…

Måndagen skulle bli en bättre dag! Jag mådde inte riktigt lika dåligt och vi bestämde oss för att ta tag i färjebiljetter på allvar. Vi köpte nån typ av biljetter på nätet (som sedan måste bytas till riktiga biljetter av en anställd på färjebolaget). Det man gör är egentligen att betala för en person eller bil från Alat till Turkmenbashi, men biljetten säger ingenting om vilken dag eller tid du ska åka. Antagligen eftersom det inte finns något schema och färjorna går lite hipp som happ. Smart system, eller hur?!

Vi gick upp, käkade lite frukost, och sedan checkade vi ut från hotellet. Jag försökte ringa biljettkontoret gång på gång, utan att komma fram. Vi svängde förbi kontoret, men där fick vi inte komma in utan att veta namnet på den vi eventuellt skulle träffa… Suck. Jag fick i alla fall prata i telefon med en anställd och blev ombedd att åka ner till hamnen i Alat. På vägen dit åkte vi förbi Yanar Dag. Namnet översätts ”brinnande berg” och elden beror på en naturlig gasläcka i berget. Edvin hade sett en bild på denna eld när vi gick runt i Baku och sa att han ville åka dit. Sjävklart ville vi inte göra honom besviken…

När vi väl kom fram till hamnen i Alat, ca en timme söder om Baku, så var det ännu mer strul. När vi väl fått komma in på området så skulle vi hitta biljettkontoret. Det visade sig vara en liten barack bredvid toaletterna. Självklart var det stängt… Några lastbilschaufförer från Turkiet ropade på oss och bjöd på vattenmelon, bröd, oliver, festost och kaffe. Så gästvänliga! Vi satt och pratade en stund och fick veta att de väntat här sedan igår. Kanske skulle färjan gå inatt, kanske skulle den gå imorgon…

Vi visade vår lilla Toto och den ena utbrast glatt ”Mini Hotel” och det stämmer ju perfekt! Vårt lilla minihotell 🙂 Helt plötsligt hade klockan hunnit bli efter fyra och nu var faktiskt biljettkontoret öppet. Vi fick inbytt våra e-biljetter mot riktiga (även dessa utan avresedatum eller tid) och fick veta att färjan skulle komma in vid midnatt.

Alice visar upp Toto

Vi skulle behöva fördriva lite tid, så vi frågade barnen om dom ville åka till lervulkanerna igen. Det blev ett glatt JA! och en stund senare var vi på väg dit. När vi åkte på grusvägen innan vulkanerna så stod det en liten vit Lada på vägen. En kille (han kan inte varit mer än 15 år!) stannade oss och bad oss hjälpa honom att putta igång bilen. Vi puttade, men ingenting hände… Vi testade med startkablar, inte heller det hjälpte. Då tog grabben en pinne och stack ner i bensintanken. Tom! Han frågade om han fick åka med oss upp till vulkanerna. Självklart fick han det!

Vi stannade kvar tills solen gått ner, runt klockan 19. Barnen sprang runt som galningar och hade hur kul som helst. Det är verkligen ett häftigt landskap vid vulkanerna. Rena månlandskapet! Det finns några lersjöar som en kan bada i. Jag hade fått för mig att sjöarna skulle vara varma (hallå, vulkaner?!), men lervattnet var kallt. Behöver jag ens skriva att det inte blev något bad för oss?

På kvällen köpte vi lite proviant och sedan åkte vi ner till hamnen. Vi lagade spagetti med pesto och sedan bäddade vi in barnen i Toto. Vi satt kvar ute och snackade fram tills efter midnatt. Vi hade anat att det troligtvis inte skulle bli någon färja på natten till måndagen. Nu hoppas vi på att den går tidigt på måndags morgon och att den bara tar 17 timmar…

Snabbt stopp vid Sevansjön i Armenien & vidare till Azerbaijan!

Hmm, antagligen vet jag alldeles för väl hur Jan och jag fungerar när vi reser… Jag skrev ju lite skämtsamt i slutet av sista inlägget att vi kanske inte bara skulle köra en timme i torsdags och det var precis så det blev. Inte hela vägen till Tbilisi, men en bra bit mot gränsen till Georgien och leta camping i skymningen… Men innan dess hann vi med ett stopp vid Sevansjön och Armeniens mest fotade kyrka. Om du sett en bild från landet, så är det troligtvis på denna kyrkan med sjön och bergstopparna bakom… Dagen efter blev det två gränsövergångar och helt plötsligt var vi i Azerbaijan!

Sevansjön

Vägen mellan Jerevan och Sevan var motorväg med nylagd asfalt! Hur gick det till?! Resan dit tog en timme och sedan började vi leta camping. Jag hade fått upp en på kartan (maps.me) som skulle ligga precis vid vattnet. Det var bara det att vi inte hittade någon camping! Tillslut gav vi upp och stannade på en restaurang för lunch.

Campingjakt!
Lunch på stranden
Sevansjön

Sevanavank är ett kloster, med flera byggnader, som härrör från 800-talet. Det byggdes på en ö ute i Sevansjön, men under Stalins era började man dränera sjön och vattennivån sjönk 20 meter. Det här gjorde att klostret idag är beläget på en udde i Sevansjön och inte en ö.

Vy över Sevanavank och udden, som tidigare var en ö..

Edvin och Alice gick upp för över 200 trappsteg och sedan var vi framme vid kyrkan uppe på toppen. Vilken utsikt, och vilket vatten! Färgen var magiskt grönblått och var svårt att tro att vi stod och blickade ut över en insjö i Armenien. Efter att vi spanat in kyrkan så funderade jag och Jan på hur vi skulle göra… Stanna kvar i Sevan eller fortsätta köra mot Georgien? Vi valde det senare alternativet och började beta av mil efter mil på de stundvis riktigt dåliga vägarna.

I byn Vanadzor hade jag hittat ett litet gästhus som hade bra recensioner. Jag började leda in Toto i byn, tillslut gick vägarna riktigt brant uppför på små trånga gator, med stora stenar och rullgrus. Hur skulle detta sluta?! Jan kunde inte riktigt sakta in, då skulle vi nog bli stående. Så jag fick försöka leda honom mot en större väg och hoppas på att vägen inte blev sämre. Något gästhus blev det inte… Istället stannade vi till vid en affär och köpte lite frukostgrejer, kex och godis och funderade över nästa steg.

Gästhus i närheten?
Verkar inte så…
Staden hade gott om gasoldrivna gamla bussar

Vi bestämde oss för att köra lite närmare gränsen. I efterhand så vet jag inte riktigt hur vi tänker, men vi har någon drift att köra vidare. Tur att båda två känner likadant i alla fall. Vägen mot Georgiens gräns var stora delar grus, hålor och stenar… Det hela slutade inte så förvånande med att vi körde in på KachaQar Camping utanför Haghpat i skymningsljus. Stället låg längst ut på en platå, med en fantastisk utsikt över dalen och bergen runtom. Som tur var hade vi rester kvar från gårdagen som vi värmde och så åt vi kvällsmat medan solen gick ner. Sedan satt vi ute en bra stund och funderade över livet. Ett bra slut på dagen helt enkelt!

På väg mot campingen…
Vi kom fram innan mörkret!

På fredagen vaknade vi upp till dis och moln. Synd, utsikten från campingen hade varit magisk annars! Vi snackade med några på campingen och fick veta att vägen den sista biten till gränsen var hemsk. Tur att det bara var lite över tre mil kvar!

Det tog runt en timme och sedan var vi vid gränsen till Georgien. Övergången gick smidigt, på under en halvtimme var vi färdiga och började köra mot Azerbaijan. Vi var beredda på att övergången vid Red Bridge skulle ta många timmar och hoppades på att vara över på andra sidan innan det blev kväll. Vi hade hört att folk fått vänta över fem timmar, så vi var beredda på det värsta.

Mot Georgien!
Vägen var så här fin!

Det verkar som att vi hade turen på vår sida, för klockan 13 var vi över i Azerbaijan 🙂 Gränsen mellan Georgien och Azerbaijan tog bara en timme. Om ni funderar på varför vi var tvungna att åka tillbaka in i Georgien så beror det på att alla gränser mellan Armenien och Azerbaijan är stängda. Länderna är i konflikt, precis som Armenien och Turkiet. Så trots att Armenien ligger mellan fyra länder så är gränserna bara öppna mot Georgien och Iran.

Azerbaijan nästa!
Perfekta vägar!

Vi stannade till på Shamkir City Park, käkade lunch och körde lite radiobilar. Efter det hade alla fått lite ny energi så då fortsatte vi mot staden Ganja. Vi letade oss fram till ett hostel med mycket trevlig ägare, men badrum som stank mögel så att det stack i näsan. Rummet kostade bara 80 kronor per natt och eftersom vi inte riktigt orkade leta vidare så tog vi det stället. Klockan hade hunnit bli efter 17 (ändå tidigt för att var oss!) så vi gick direkt ner på stan. Vi blev alla positivt överraskade av staden, som faktiskt hade en riktigt charmig gågatan och stadskärna. Kvällen avslutades på en restaurang med god pasta.

Shamkir City Park
Ganja -men vart är floden?!

Idag, lördag, fortsätter vi mot Baku och Kaspiska havet. Spännande! Nu har vi varit ute och rest i fyra veckor och Toto har tagit oss 645 mil hemifrån. Fördelning mellan Toto och rum är följande; 15 nätter har spenderats i Toto och 13 på rum. Så Toto vs. rum 1-0 🙂 Det ni!