Kategori: Azerbaijan

Det blev lite som väntat med den där fraktfärjan från Azerbaijan till Turkmenistan. Den gick inte på natten till måndagen och den tog något mer än 17 timmar. Allt som allt, från att vi började vänta på hamnen i Alat, tills att vi hade passerat gränskontrollen i Turkmenbashi tog det ungefär två dygn. Det låter värre än vad det var och det värsta var faktiskt väntan innan båten gick. Själva färjeresan på lite över ett dygn var ju rena semestern. Egen hytt och mat på bestämda tider ingick i biljetten. Okej, om en bortser från att biljetten var jävligt dyr, maten var rena fängelsematen och att toaletterna var allt annat än fräscha. Efter att vi kört av färjan och passerat gränskontrollen var vi äntligen inne i Turkmenistan! Så häftigt!

Natten till måndagen spenderade vi i hamnen, sovandes i framsäten i Toto. Vi vågade inte fälla ner sängen eftersom vi inte visste alls när båten skulle gå. Det tar ju lite tid för oss att göra iordning Toto efter att vi bäddat och det kändes inte lockande att göra det mitt i natten, med två små barn som sov. Så vi bäddade in barnen bak i Toto och så satt vi ute och snackade fram till halv två på natten. Han vi köpte biljetter av hade sagt att båten skulle gå vid midnatt, men det hade vi redan listat ut att så inte skulle bli fallet. 

Klockan tre på natten blev vi väckta och ombedda att åka bort till gränskontrollen. När tullen kollade in i bilen så utbrast de ”Too much stuff” och skakade på huvudet. Vi fick åka bort och röntga några väskor och en timme senare var vi färdiga. Toto var enda personbilen, sedan var det runt 50 lastbilar. Vid tio började lastbilarna köra på färjan och vi fick snällt vänta till sist. Det tog lång tid för alla lastbilar att komma på, fråga mig inte varför. Klockan 11.30 var det i alla fall Totos tur att köra på färjan och han fick precis plats bakom alla lastbilarna.

När vi gått på så satt en kille vid alla lastbilar och ville se våra biljetter, pass och inbjudan för transitvisum till Turkmenistan. Han fick allt och vi trodde att han skulle skriva ner lite uppgifter och sedan ge oss allt tillbaka. Så var det inte, han ville behålla allt tills vi gick av färjan… Vi protesterade och sa att vi kan inte lämna ut våra pass till en främling! Han förstod inte mycket engelska men visade upp en vit plastpåse som var fullproppad med biljetter och pass. Alla andra hade tydligen lämnat ifrån sina och vi kunde inte åka med om vi inte gjorde det samma…Det kändes inte som att vi hade mycket val så, något motvilligt, lämnade vi passen i påsen och gick.

När vi väl hittat upp på däck så fick vi fråga oss fram till ”receptionen” för att få vår hytt. Vi letade vidare och var till och med inne en sväng i köket, men där fick vi hjälp av en kvinna som visade oss till hytten. Vi hade varit lite oroliga för att vi skulle få dela hytt med två andra, men vi fick en helt egen. Lyx! Den hade fönster (vilket var väldigt tur eftersom det blev fruktansvärt varmt i hytten), två sängar, en soffa och ett handfat. Toalett och dusch fanns i korridoren utanför. Här skulle vi trivas!

Vi installerade oss direkt och Jan slocknade i sängen. När han sov utforskade jag och barnen båten lite och fick till och med i oss lite mat. Det ingick frukost, lunch och middag i biljetten. Maten var hmm… spännande? annorlunda? Som ni förstår är det svårt att hitta rätt ord, men den var i alla fall ätbar. Om ni vill få er en bild av maten (och toaletterna & duscharna för den delen) så kan ni med fördel tänka på en gammal amerikansk fängelsefilm. Ungefär så var det.

Jan hade hunnit sova en stund och vi kom tillbaka till hytten efter vår rundtur och då hade inte ens båten gått än. Klockan två åkte vi från Port of Baku (som egentligen ligger i Alat, söder om staden) och började korsa Kaspiska havet. Vi hängde på hytten och barnen sysselsatte sig med att promenera på däck, läsa, leka med Plusplus och spela på sina iPads. När vi åker i bilen använder barnen aldrig iPads, så både två tyckte att det var lyxigt att kunna spela mitt på dagen. Dagen och kvällen gick fort fram. Vi sov med fönstret öppet och det var en härlig känsla att ligga och kolla ut på stjärnorna och guppa fram över havet med vågor som slog mot sidan.

Vi vaknade precis innan frukost och när vi ätits färdigt, vid 8.30, så la båten ut ankaret en bit utanför hamnen. Två timmar senare drogs ankaret upp och en bogserbåt kom och lotsade oss in till Turkmenbashi. Efter ytterligare två timmar var vi framme i hamnen och vi började packa iordning våra saker. Då kom en kille till vår hytt och sa att någon ville ta ”family photo” så vi tog med våra saker och lämnade hytten. Det visade sig att det inte var någon som ville ta ett porträtt på oss, utan det var en hälsokontrollant som ville kolla kroppstemperaturen på alla. Vi satte oss och väntade i ett rum med några soffor, där alla lastbilschaffisar hängde. Vid 13.30 kom killen med plastpåsen och alla pass och la allt i en hög på ett bord. Jag blev lite stressad och funderade på om våra pass verkligen skulle ligga kvar där i när alla letat färdigt… Det gjorde dom inte, killen kom faktiskt fram med våra pass i handen och gav allt till oss personligen. 

Alla chaufförer började nu gå ner mot lastbilarna, men vi satt kvar ett tag till eftersom vi var övertygade om att vi skulle gå köra av sist. När vi sedan kom ner till Toto så var det full rullans och det visade sig att lastbilarna backade ut! Det var tre rader och ena raden var fast eftersom lilla Toto stod i vägen. Vi fick skynda oss in i bilen och backa i land! Vi blev vinkade till en speciell parkering och fick gå in i en stor byggnad för att fixa visum och stämpla i passen. 

Det tog lite tid och var onödigt omständigt. Fylla i några papper i den luckan. Visa i nästa lucka och betala, men först skriva under 24 papper och få stämplar på alla. Sedan visa dessa papper i flesta luckan igen och då få visum. Sedan gå till en elektronisk passläsare och ta fingeravtryck etc. Sedan en tredje lucka (med samma personal som från första luckan) och där få en stämpel på visumet. Vid 15 var vi färdiga med den proceduren. Sedan fick Jan gå ut och tulla in bilen och fixa allt pappersarbete med bilen. Vi fick inte följa med, det var bara ägaren/föraren till bilen. Istället fick jag gå igenom tullen med barnen och sedan vänta utanför på Jan och Toto.

Vi fick vänta till klockan 18 innan Jag kom körandes med bilen ut för grindarna. Han hade trott att han var färdig fyra gånger och kört fram till grinden. Varje gång så var det någon stämpel eller liten papperslapp med stämpel och signatur på som saknades… Systemet, eller snarare brist på system, gjorde att det inte var helt enkelt att veta vad som behövdes. Han, och alla lastbilschaufförer, fick gå in ett ett litet hus med en massa luckor. Det stod ingenting ovanför, om vad man ordnade bakom respektive lucka. Det var inte heller så att man börjar i ena änden och sedan arbetar sig fram till den sista. Nej, man får en lapp i ena luckan, sedan får man en stämpel i nästa, sedan måste man gå tillbaka till luckan innan och visa stämpeln. För att betala var man tvungen att gå till banken och få ett kvitto med stämpel och signatur. Sedan var man självklart tvungen att gå tillbaka till luckan och visa att man betalat och då fick man ytterligare en stämpel. Det gick inte heller att samla på sig alla lappar och sedan betala allt på en gång, nej man fick springa till banken efter varje sak som skulle betalas. En hel del förbättringspotential med andra ord 🙂

Vi hade hört att de flesta med transitvisum här får en GPS på bilen. De enda turisterna här som kan röra sig relativt fritt i landet är nämligen de med transitvisum. Som vanlig turist här får du ingen chans att vara ensam, utan guide, förutom i Ashgabat där du får lite frihet. Låter inget kul alls, om du frågar oss… Vi verkade ha tur och fick ingen GPS på bilen (vad vi vet i alla fall…).

Vi var beredda på en tuff gränsövergång med barska vakter överallt. Så var det verkligen inte. Alla var hur trevliga som helst och hade till och med humor. Ena tullvakten frågade: Har ni bomber eller narkotika med er? När han såg pottan frågade han undrande vad det var för nåt och när Jan svarade toalett skrattade han bara. Så trots att det tog några timmar var övergången helt okej!

Eftersom klockan tickade på så kände vi att vi behövde hitta nåt ställe att bo. Vi hade inga pengar och nästan inget vatten, men kvällen slutade med att vi körde av stora vägen och sov i öknen. Vi hann precis äta kvällsmat innan dagsljuset försvann bakom bergen…