Snötäckta berg och fantastisk natur på väg från Osh till Bishkek

Under den senaste veckan har slutmålet för Toto ändrats gång på gång… Vi har vacklat mellan om vi ska våga köra hela vägen hem till Sverige eller om vi helt enkelt ska lämna kvar bilen. Det som tillslut avgjorde det hela var att det verkar snudd på omöjligt att lämna bilen här, utan att ryska tullen kommer och knackar på dörren om ett år… Och en bråkar inte med Ryssland, eller hur?! Så nu har vi bestämt oss – vi ska köra Toto hela vägen till Sverige.

När vi i onsdags (2/10) lämnade Osh så kändes det på något sätt som att målet var nått. Vi skulle bara ta oss till Bishkek och där skulle vi lämna Toto. Den känslan gjorde att vi för första gången på resan såg punkten från A till B som en ren transportsträcka. Som tur var höll det bara i sig någon kilometer, sedan insåg vi hur vackert lanskapet var och slogs av känslan att vi faktiskt tagit oss hit! Med två små barn i baksätet och en, stundvis, opålitlig Opel Combo hade vi kört hela vägen från Sverige. Vi har tagit oss genom sträckor med fruktansvärda vägar och galet höga berg men också otrolig natur och gästvänliga människor. Vilken upplevelse vi haft och vi var fortfarande mitt i det! Som tur var började vi uppskatta RESAN igen (ni vet transportsträckan och inte bara se slutmålet)… 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi stannade för lunch precis innan en lång tunnel. Där hade vi utsikt öven floden, en damm och nån staty… Vi hade dessutom en härlig arom av gamla sopor som stod i en skottkärra intill. Efter att vi lagat maten så märkte jag att det luktade eld. Det måste väl komma från skottkärran, där jag sett att man verkade elda sopor titt som tätt. När jag såg att det kom rök från bilen så insåg jag att det var från Toto det luktade! Jan hade skjutit in köket i bilen utan att stänga av spisen. Nu hade det börjat glöda i träskivan över köket… Vilken tur att inget annat tagit eld och att vi inte hade börjat köra in i tunneln och upptäckte branden först då. Det hade verkligen kunnat sluta illa! Nu behövde vi bara stänga av plattan och låta skivan kallna så kunde vi fortsätta köra.

• 

• 

Vi hade tagit oss till sjön Toktogul när det var dags att stanna för kvällen och hittade ett mysigt gästhus, Rahat Hostel in Toktogul. Det bodde ett par från Schweiz där som också hade barn. Edvin & Alice cyklade runt på gården med deras grabb fram till sena kvällen.

• 

• 

• 

• 

Morgonen efter (torsdag 3/10) körde vi ner till sjön innan vi fortsatte mot Bishkek. Det visade sig bli lite mer tuff körning för Toto, på leriga spår ner till vattnet. Som tur var så tog vi oss fram utan större bekymmer och tog en paus vid sjön innan vi fortsatte mot Bishkek. Kyrgyzstan visade sig snabbt vara landet med poliskontroller överallt, minst en i varje liten by. I Tajikistan var det helt onödigt med fartkontroller, eftersom vägarna var så dåliga att det skulle vara totalt omöjligt att köra över hastighetsgränsen 😉 Men här verkade intäkterna från fortkörningsböter täcka hela polisväsendets kostnader…

Det dröjde inte länge innan vi blev stoppade… Vi hade kört i 63 km/h på en 40 väg. Aj då! Poliserna gick fram till Jan och visade kameran, och sa att vi kört alldeles för fort. De frågade om vi var turister och gick sedan iväg med Jans körkort och registreringsbeviset. Efter en stund kom poliserna tillbaka och sa – Drive Safe! och bad oss fortsätta. Vad förvånade vi blev! Ingen bot och inte ens ett försök till muta! Vi hade hört att poliserna vid varje kontroll här skulle stoppa en för allt möjligt, bara för att kunna få pengar. Det verkade inte alls stämma…

Vi körde glatt vidare, i ungefär 10 minuter tills vi var i nästa by… Då blev vi stannade igen! Nu hade vi kört i 57 km/h på en 40 väg. Polisen bad om körkort och bad Jan följa med. Då tog jag några kort på poliserna och Jan genom bilrutan. Det skulle jag inte gjort… En polis började ropa på Jan och han kom helt oförstående fram till mig med två poliser bakom sig. Den ena polisen frågade om jag tagit kort. När jag svarade att jag gjort det sa han ”Not good” och förklarade att en absolut inte fick fota poliser! Jag svarade att jag kan radera korten och efter att jag gjort det så var han mer tillmötesgående och kunde till och med skämta lite. Boten hamnade först på 7200 (ungefär 1000 SEK), men när Jan svarade att det var för mycket så svarade han efter en stund att han skulle nöja sig med 3000. När Jan svarade att han kunde få 500 skrattade han, men gick faktiskt med på det… Inte illa att gå från 1000 till 70 kronor! Nu hade vi lärt oss läxan och klarade oss faktiskt hela vägen till Bishkek utan att åka fast en gång till.

• 

• 

• 

• 

• 

Vägen från Toktogul till Bishkek vad fantastisk! Vacker natur och höga berg vart vi än vände blicken. Det var många toppar med snö och högst upp på Ala Bel-passet på 3175 möh så var det till och med helt vitt på marken! Barnen gick ut en sväng och lekte i snön, men det var bara någon enstaka plusgrad och vinden blåste kallt! Vi körde, så snabbt Totos trasiga bussning tillät, vidare till lägre höjder och behagligare temperatur. 

• 

• 

• 

Vi ville inte laga lunch i några plus grader och snålblåst, så vi fick först ta oss ner för bergen på oräkneliga serpentinsvängar och branta backar. När vi väl stannade för lunch hade vi alla hunnit bli rejält hungriga. Som tur var gick det snabbt att fixa nåt att äta och barnen lekte med sina dinosaurasar i några vattenpölar under tiden. Så skönt att allt som krävs för att göra barnen nöjda är antingen vatten, lera eller sand. Det gick långsamt till Bishkek, men sista biten var det faktiskt bra asfalt och framförallt plant, så då gick det undan. Vi kom fram till Friends Guesthouse and Hostel precis innan det blev mörkt och fick sista rummet. Efter en promenad i kvarteren runt stället så fixade vi lite enkel kvällsmat på rummet och tog det lugnt.

• 

• 

• 

• 

• 

När vi vaknade i fredags (4/10) så var vi lite nervösa inför vad vi skulle få för besked av Ryan på Iron Horse Nomads. Det var nu det gällde! Nu skulle vi behöva bestämma oss för hur semestern skulle fortsätta – med ryggsäckar eller med Toto?! När vi pratade med Ryan dröjde det inte länge innan vi insåg att det var kört att lämna kvar Toto. Det var skönt att prata med någon som var helt ärlig och förklarade vilka alternativ vi hade, samtidigt som vi hade hoppats på att han skulle ge oss ett lite mer positivt besked. Om Toto varit under 10 år hade han gärna köpt den av oss, då hade han behövt betala 40 cent per cc för att importera bilen. Vår bil ligger på 1700 cc, vilket hade landat på en importnota på 680 dollar. Eftersom bilen är över 10 år skulle notan istället bli 6 dollar per cc och alltså 10 200 dollar. En viss skillnad! Han berättade att de som sålt bilen här och hoppats på det bästa nu har börjat få brev hem från Ryssland, med rättskrav. (Jag skrev lite mer om tullunionen med Ryssland i förra inlägget, hittas här). Inte så trevligt och något vi vill undvika!

Det kändes lite som ett bakslag, eftersom vi redan mentalt var på väg med ryggsäckar till Indien med god mat, yoga, strand och lugna dagar. Samtidigt var det skönt att få riktiga svar på vad som gällde. Vi tackade Ryan för att han tog sig tid att hjälpa oss och körde tillbaka till rummet. Där satte vi oss ute på gården, men en varsin öl och försökte bestämma nästa steg. För att tänka på nåt annat för en stund så tog vi fram cyklarna och tog en promenad till en lekplats intill. På kvällen käkade vi indiskt eftersom vi alla längtade efter landet och vi nu hade börjat inse att vi inte skulle komma iväg dit trots allt.

• 

• 

På lördagen (5/10) fortsatte vi diskutera våra alternativ, eller snarare vända ut och in på de få alternativ vi hade. Köra tillbaka till Uzbekistan och lämna bilen där? Chansa och lämna bilen här? Lämna bilen här över vintern och sedan komma tillbaka nästa sommar och köra hem? Köra hem nu? Vi bestämde oss ganska snabbt, vi skulle åka vidare till Almaty dagen efter. Där skulle vi skruva iordning Toto, fixa ryskt visum och sedan köra hemåt. För att skingra tankarna tog vi en sväng till Osh Bazzaar som låg precis vid vårt gästhus. Någon sa att det är den största basaren i världen, men det är jag helt övertygad om att det INTE är. Vi fick i alla fall köpt lite frukt och grönsaker. Sedan tog vi en sväng till lekplatsen och på vägen tillbaka till gästhuset käkade vi sushi. 

• 

• 

• 

På eftermiddagen packade vi ordning Toto. Vi hade tagit ut nästan all packning eftersom vi trodde att vi inte skulle fortsätta med bilen och det kändes lite motigt att bära tillbaka allting. Som tur var lekte barnen med ägarens ungar på gården, så jag och Jan kunde packa iordning allt i lugn och ro. När vi stod vid bilen kom en gubbe fram och var intresserad av vår resa. Han såg vårt trasiga däck som låg i bagaget, hade vi inget reservdäck? Hade vi inga vinterdäck? Han var inte imponerad av Toto! Han påstod sig vara mekaniker och hittade mer och mer att kritisera 😉

Vi fick absolut inte köra vidare med den trasiga bussningen och vi behövde köpa riktiga vinterdäck. Vi var tvungna att städa ur bilen, barnen kunde ju få tuberkulos (?!) och allergi av att sitta i smutsen… Han verkade inte nöjd när vi svarade att vi skulle köra till Almaty dagen efter, men vi försäkrade honom att vi skulle laga iordning Toto där. Jag kan förstå att han var skeptisk eftersom vi har kört med den trasiga bussningen genom hela Tajikistan och Kyrgyzstan…