Vi hade tänkt ta det lugnt i torsdags och ”bara” köra till nationalparken Sataplia för att kolla på dinospår, sedan fortsätta några mil till Kthskis Pelare och stanna över natten i byn intill. Blir ni förvånade om jag säger att det inte riktigt blev så? Istället blev den fullt upp hela dagen och tillslut bilkörning fram till åtta på kvällen. Ibland (eller kanske allt som oftast?!) blir det inte riktigt som en tänkt sig. Vi såg åtminstone en massa häftigt och hittade ett riktigt bra boende, Rest Camp Georgia, så det var ändå värt mödan.
Floden genom staden Kutaisi
I alla fall, vi vaknade upp på David Guest House i Kutaisi i torsdags. Huset var helt magiskt. En gammal villa med pampiga detaljer överallt. Det var högt i tak med fina tapeter i röda toner, välarbetade trägolv och snickarglädje lite överallt. Inne i hallen var det till och med en spiraltrappa i gjutjärn, som alltid varit lite av en dröm för både mig och Jan. Kvinnan som bodde här pratade bara ryska (och georgiska såklart) men vi kunde göra oss någorlunda förstådda med tecken och gester. Vi fick frukost och sedan började vi köra mot Sataplia nationalpark.
Av en slump råkade jag kvällen innan se att det fanns riktiga dinospår i den parken. Det ville vi inte missa när vi bara var en mil därifrån. Både Edvin och Alice är väldigt fascinerade av dinosaurier så när vi berättade att vi skulle se både spår och skelett blev båda två förväntansfulla. Trots att det varit några tuffa dagars körning i Toto så var det inga problem att lasta in barnen i bilen och köra mot parken.
Djur på vägen, inget konstigt alls! 
Kossor, grisar och får går fritt
Sataplia Nationalpark:
Nationalparkens höjdpunkter är en grotta, dinosauriespår och en glasbro med utsikt över parken och Kutaisi. Grottan är 900 meter lång, 10 meter hög och 12 meter bred. Runt 300 meter av grottan är öppen för turister. Dinosauriespåren upptäcktes 1933. Man har upptäckt spår från 25 olika dinosaurier av 7 olika arter. Platsen är unik eftersom det finns spår från både köttätare och växtätare på samma ställe. Spåren finns i två olika lager i kalkstenen. I ena delen finns det 150 spår, som är ca 30 cm, dessa kommer från en tre tåin raptor som var ca. 2 meter hög. Den andra delen har lite större spår, ca 48 cm och dessa kommer från en större gräsätare som vägde drygt 90 ton och var 6 meter. Det finns fortfarande dinosauriespår under marken som man ännu inte grävt fram. Spännande!
När vi kom dit så fick vi veta att man var tvungen att gå en guidad tur för att se dinospåren. Såklart. Nästa tur som gick var på ryska. Såklart. Vi köpte biljetter och barnen fick varsin glass och vi tog en kaffe medan vi väntade på turen att börja. Kaffet och glassen kostade tre gånger så mycket jämfört med andra ställen. Såklart. Besöket gjorde oss ändå inte besvikna. Vi fick se massa spår från dinosaurier, en grotta och en glasbro. Barnen gick flera kilometer sammanlagt, även om vi ibland fick bära Alice.
Efter parken började vi köra mot Katskihs Pelare, men först stannade vi för lunch i Kutaisi. Det var bara runt två timmar till pelaren och vi var framme på eftermiddagen. Den gjorde oss inte heller besvikna. Mitt bland kullarna och bergen så tornade en 40 meter hög pelare upp sig. Mitt på den smala pelaren så låg det ett kloster som härrör från .… Vi gick hela vägen till foten av pelaren, men häftigaste vyn fick vi faktiskt från parkeringen.
Katskhis Pelare (eller Katskhis Pillar, Katshkis Column, Katskhis-Sveti, Kats´Khi)
Pelaren är en naturlig kalkstensformation som är 40 meter hög och har en area på toppen om 150 kvm. Pelaren har alltid vördats av lokalbefolkningen och när ett gäng forskare tog sig upp år 1944 så upptäcktes det delar av bebyggelse från 800-talet. Genom ett statligt program så återuppbyggdes klostret år 2009.
Jag hade läst om flera som tipsat om byn intill, Tjiatura (eller Chiatura). Den skulle man absolut inte missa, så där tänkte vi stanna för natten. Det är en stad från 1800-talet som från början var en gruvkoloni. Berget är rikt på järn- och manganmalm, men den svåra terrängen gjorde arbetet med att bryta malmen mödosam. Lösningen? En jäkla massa linbanor kors och tvärs över hela området! Det var under Stalin-eran (ni vet väl att Stalin kommer från Georgien?!) i mitten på 50-talet som alla linbanor installerades för att förenkla arbetet. Tro det eller ej, men vissa använder fortfarande dessa gamla reliker, både för att åka i själva och för att transportera malmen. Det ni!
Vi kände inte för att stanna kvar där, trots att klockan redan hunnit bli sex på kvällen. Det var bara en massa människor, mycket trafik och inget trevligt ställe alls. Även om det var häftigt att se, så vi körde vidare… Jag hittade ett gästhus, Rest Camp Georgia, på appen iOverlander (app med fricampingar, campingar och ibland även gästhus eller liknande) i staden Kashuri en timme bort. Dit styrde vi, men trafiken sista biten gjorde att vi inte var framme fören 19.30. Rondellerna här fungerar inte riktigt som i Sverige. Här kör alla bilar rätt in (den som är i rondellen har inte företräde) och knör sig fram. Det gäller helt enkelt att bara tuta och köra, eller ja, eftersom Totos tuta inte fungerar så kör vi bara och hoppas på det bästa. Det är inte heller varje dag man blir omkörd av en bil som bogserar en annan, med superkort lina, på motorvägen! Det kan på nåt sätt sammanfatta hela den georgiska mentaliteten när det gäller bilkörning 🙂
Här fick vi köra på nylagd asfalt… Toto blir bara finare och finare!
Vilket ställe vi kom till! Det var verkligen värt mödan. För ja, sista biten i bilen var tuff. Vi var alla trötta, Alice hade somnat och inte bara Edvin var småtrött och irriterad. Känslan när vi kom fram till ett schyst ställe, fick ett riktigt bra bemötande av ägaren Tamara och de andra gästerna och fick tag på ett rum. Obeskrivlig! Tamara skulle precis laga mat till två andra gäster och frågade om vi också ville ha…. Perfekt att få maten serverad! Mätta och belåtna gick vi till rummet. Vi var alla trötta, förutom Alice som fått sig nån timmes sömn i bilen på kvällen. Hon härjade runt i sängen till efter tolvslaget, sedan somnade även hon…
Jag hade redan bestämt mig på kvällen, här stannar vi två nätter. Barnen behöver en dag utan att skumpa fram i Toto. När vi åt fruskot sa Edvin ”Jag vill stanna här två nätter!” så då blev det bestämt 🙂 Rest Camp Georgia är relativt nyöppnat och drivs av Tamara, som kan lite svenska eftersom hon pluggat i Jönköping. Om du är ute efter ett ställe med skön atmosfär, fantastiskt bemötande, välstädade rum och god frukost så är det här stället det du letat efter!
Vi gjorde princip ingenting på lördagen. Hängde på stället och bara tog det lugnt, men när jag och Alice vilade en stund på eftermiddagen så tog Jan och Edvin en cykeltur. De råkade gå förbi en verkstad så Jan pratade lite med mekanikerna där. Han tror nämligen att det är något fel med Toto (förutom allt gnissel i framvagnen, som kanske behöver ses över, plus att vi fortfarande inte har kollat under bilen efter strapatserna i Kaukasus). Bilen tappar effekt och är fruktansvärt slö i låga hastigheter. Han har funderat och kommit fram till att EGR-ventilen kanske är tät och behöver rengöras. Eftersom Jan inte har verktyg för att göra det själv, så vi måste lämna in den. Han snackade med mekanikern och gick för att hämta Toto och ägaren till gästhuset som skulle kunna översätta. Självklart så skakade mekanikern på huvudet när Toto väl kom dit. Han vågade inte göra någonting eftersom det var en dieselbil… Typsikt! Vi får kolla på det längre fram, på en annan verkstad.
Hela familjen behövde nog en dag utan några planer. Dagen gick fort. Helt plötsligt var det kväll och Jan började göra pannkakor. Det var bara det att han inte fått med sig mjölk från affären, utan yoghurt. Trots lite tjockare smet så gick det utmärkt det också. Sedan var den lediga dagen över…
Väldigt mycket lugnare läsning!
Hoppas allt löser sig med Toto.
Kram
Ja, det blev lite lugnare för Toto (och oss!!)